Denna webbplats (folkbildning.net) uppdateras inte längre efter den 30 juni 2019. Befintligt innehåll går dock fortfarande att nå och kan användas i folkhögskolornas verksamhet. För aktuell information kring Sveriges folkhögskolor besök www.sverigesfolkhogskolor.se.

Med andra ögon

Mina ögon har öppnats. Det hade jag inte räknat med vid min ålder. Det skedde vid den nationella folkbildningskonferensen i Stockholm: ”Hållbar utveckling – utbildning för generationer”.

Mina ögon öppnades och det jag fick se var en vänlig, välvillig och demokratisk del av Sverige. Och det stod klart för mig att här, i denna väldiga bildningsfamn, hör hållbar utveckling verkligen hemma. Nu önskar man ju bara att resten av Sverige får syn på folkbildningens potential. Eller att folkbildningen gör sig synligare.

Hållbar utveckling är inte alldeles lätt. Inte att göra i alla fall. Det snackas en massa, en oerhörd massa, och det skrivs många mil om ämnet. Pärmarna svämmar över. Men hur gör man när man ska göra hållbar utveckling?
Det var den underliggande frågan för konferensen och faktum är att görandet ägde rum. Tro det eller ej, ni gamla konferensrävar, men här hände det faktiskt något.
Varvat med intressanta föreläsningar, arbetade man i grupper. Man tvingades prioritera vad som var viktigast för hållbar utveckling. Man tubbades och gnuggades och argumenterade och fick ge sig och till slut hade man prioriteringen klar. Kanske var den inte rätt, men Hållbar utveckling har inget facit och det viktigaste är inte att göra Rätt utan att göra nåt.
Etikonomi var ett annat görande ämne. Man granskade och diskuterade vardagssituationer som vid första anblicken verkade högst alldagliga men som om man lyfte på täcket gömde en mängd svårhanterliga dilemman. Och dessutom skulle man fördela tiden rättvist i grupperna, man fick inte bråka och kivas och man skulle enas om en ny norm för att göra hållbar utveckling möjlig.
Det var inte lätt. Det tror jag de flesta som var med skriver under på. Men det var oerhört spännande. Det tror jag också de flesta håller med om.
 
Jag tror det var professor Håkan Hydén, en av föreläsarna på konferensen, som sa det: ”Hållbar utveckling är inte ett substantiv, det är ett verb”.  Hållbar utveckling är inte. Det äger rum; det är en handling.
Håkan, som är rättssociolog och forskar om bl.a. samhälleliga skiften, berättade för oss om de olika faser som präglar en samhällsepok. Om vi ska tro professorn, så är industrisamhället redan döende, och ett nytt samhälle har tagit sin början. Men vi ser det inte klart ännu. Däremot kan vi bestämma oss för om vi tycker att Hållbar utveckling skall vara en bärande del av det nya samhället.
Varje samhällssystem börjar enligt teorierna med konstnärerna och visionärerna. Därefter träder i nämnd ordning fram entreprenörer, administratörer och slutligen roffare. När roffarna anträder scenen har samhället redan blivit kontraproduktivt; d.v.s. vi lägger mer energi på att begränsa och avgränsa än att utveckla och kreera.
Visst känner man igen det: patent och upphovsrätter faller ju tätt som duggregn nuförtiden. Och värre brott än kopiering finns knappt. Är det där vi står nu, så är det ju inte märkligt om det känns lite dystert.
Professor Hydén talade också om normer och vikten av normförändring för att få igång hållbar utveckling.
”All förändring börjar hos individen” sa han.
”Man måste alltså ha viljan. Därefter behövs kunskap och slutligen utrymme inom systemet för att åstadkomma förändringar”.
Så förändras normer: Vilja, Kunskap och Möjlighet.
Visst är väl folkbildningen som klippt och skuren?
Håkan Hydén har intressanta teorier och när dom väl faller på plats så börjar man se saker i ett annat ljus. Till och med roffarna kan man stå ut med, när man tänker på en ny, trevlig samhällsepok med hållbar utveckling som ledstjärna.
 
Hans Rosling, professor i global hälsa på Karolinska Institutet, sprider också nya ljus. Och många skratt. Hans föreläsningar är veritabel stand-up comedy med vetenskaplig underbyggnad. I sportreferattempo och med briljant understöd av rörlig och högst visuell statistik, lärde han oss att det är dags att byta glasögon när vi ser på världen.
”Det finns inget vi och dom” är hans budskap.
”Vi betraktar länder som är annorlunda än Sverige som inbördes lika – bara för att de skiljer sig från Sverige”, sa han. Hallå, tänker man. Är vi så korkade?
Ja det är vi nog, men vi är i gott sällskap. Enligt Rosling så har medicinstudenterna på Karolinska hälften så bra koll på global hälsa som en standardschimpans. Inte ens professorerna på Institutet är lika uppdaterade som schimpanserna. Inget bra betyg åt vår omvärldsanalys.
Sanningen enligt Rosling, är att den globala hälsostatusen har förbättrats oerhört mycket och väldigt snabbt. Sanningen är också enligt Rosling, att Nordamerikas och Europas rofferi är över och att vi måste förbereda oss på att världen blir rättvis. I alla fall om vi tar bort de orättvisa jordbrukssubventionerna.
En annan sanning, lite svårare att smälta, är att demokrati och hälsa inte har något som helst samband. I alla fall inte statistiskt.
Dags att ta av våra kolonialistiska glasögon alltså.
 
Om jag förstod herrar professorer rätt så ser den ena att industrialismen kan lösa de problem den skapar inom ramarna för systemet, medan den andra tror mer på att ett nytt system löser problemen som det gamla skapat.
Det fanns dock en väsentlig enighet: Det är upp till oss att göra något. Var och en av oss. Du och faktiskt till och med jag.
 
Det spelades musik också på konferensen. Gruppen Frifot, med den makalösa multimusikanten Ale Möller, Lena Willemarks märkligt magiska fjällvindsröst och Per Gudmundsons frivola fioler bjöd på sin alldeles egna folkmusikton.
Det Ale gjorde med kohorn och sälgpipa går dessutom inte att göra. Omöjligt.
 
Kanske en signal till folkbildningen. Hållbar utveckling verkar ju helt omöjligt.
Så sätt igång och gör det!
 
Tänkte och tyckte
Anders Granqvist
som vid Folkbildningskonferensen i Stockholm mötte den svenska folkbildningen för första gången