Denna webbplats (folkbildning.net) uppdateras inte längre efter den 30 juni 2019. Befintligt innehåll går dock fortfarande att nå och kan användas i folkhögskolornas verksamhet. För aktuell information kring Sveriges folkhögskolor besök www.sverigesfolkhogskolor.se.

Arvet efter Paradiset

Idag växer det fram en ny form av religionsdialog som utgår från samfundens gemensamma behov och där samverkan i praktiska frågor är en viktig drivkraft. Ett sådant försök är den nya kursen Arvet efter Paradiset på Kista folkhögskola. Kursidén kan också ses som ett bidrag till minoritetssamfundens bildningssträvanden.


Kursen är tänkt som en plattform där olika religiösa samfund får tillfälle att diskutera gemensamma samhällsbehov.
– Kursen är uppbyggd som en seminarieserie där vi kan dela erfarenheter, men också hitta samarbeten kring praktiska frågor. Vi ställs ofta inför likartade problem och utmaningar i vardagen. Ibland väldigt konkreta frågor, exempelvis när det gäller skolavslutningar, säger Kenneth Ritzen som är ansvarig för kursen.
Han är religionshistoriker som också jobbat med mångfaldsfrågor i Uppsala kommun. Sedan ett år tillbaka är Kenneth bitträdande rektor på Kista folkhögskola, den första muslimska folkhögskolan i Norden.

Kista ligger i Stockholms norra förorter och nästan alla deltagare på folkhögskolan har en minoritetsbakgrund. Det är ur denna sociala situation kursen vuxit fram. Ett gemensamt behov av att stärka minoritetssamfundens ställning i det svenska samhället.
– Det behövs en andlig smedja där vi kan börja diskutera en strategi över religionsgränserna. Vi har så mycket gemensamt och sitter på enorma erfarenheter, säger Kenneth.

Diskussisoner i alla ära, men det viktiga är vad som händer efteråt. Då handlar det framför allt om rekrytering av ledare.
– Det behövs fler välutbildade ledare som kan ta diskussionen. Det svenska samhället ställer många krav och utmaningar. Då behövs personer som kan föra minoriteternas talan. Det gäller särskilt den muslimska minoriteten som är relativt ny i Sverige, därför vill vi vara med och utveckla en svensk imamutbildning, förklarar Kenneth.
Han hänvisar till Erik Amnås utredning som hade i uppdrag att undersöka möjligheten av en statlig imamutbildning, men som kom fram till att civilsamhället borde göra det.
Kenneths och Kista folkhögskolas långsiktiga ambition är att minoritetssamfundens folkhögskolor får möjlighet att utvecklas till nationella kunskapscentra. I dialog med högskola och universitet.

Han har inte mycket till övers för den traditionella religionsdialogen, alltså den dialog som försöker befrämja samtalet mellan religionerna med fokus på trosfrågor.
– Idag finns en trötthet på den typen av möten, eftersom det så pass sällan leder fram till någonting. Tvärtom, man hamnar lätt i stridigheter om olika doktriner. Mycket ord och teori, men lite verkstad. Ofta är det ledarna som träffas, det finns ett uppifrån-perspektiv. Idag måste man också ta in de globala händelserna, exempelvis flyktingfrågor. Det är människor med sådana erfarenheter vi möter dagligen. Vi tror på ett underifrån-perspektiv, säger han.

Även om den traditionella religionsdialogen behöver hittar nya former, lever vi i en mångreligiös tid med ett stort behov av att diskutera livsfrågor. Vårt samtal berör också pedagogens roll.
– Det här är frågor som berör folk på djupet, det finns mycket känslor inblandade. Då är det viktigt att som pedagog låta deltagarna vandra i sina känslor. Pedagogen är bara en medvandrare där det handlar om att skapa möten med tid för reflektion. Och det måste finnas en beredskap att hantera känsliga situationer, säger Kenneth.
Tid för reflektion gäller i högsta grad även för pedagogen.
– Istället för att hoppa direkt in i lektionsplaneringen är det viktigt att tänka igenom vad man vill. Det måste vara genomtänkt, säger han.

Genom hela intervjun blir jag ständigt påmind om Kenneths engagemang för minoriteternas rättigheter. Det lyser även igenom i hans syn på pedagogik och folkbildning.
– Vad handlar folkbildning om? Vi måste backa bandet, säger han.
Han återkommer flera gånger till nödvändigheten av att ”backa bandet” och att det råder en maktobalans mellan majoritet och minoritet.
– Vi måste reflektera över maktperspektivet, den svenska majoritetskulturens attityd mot minoriteterna. För att anta den utmaningen på allvar krävs självkritik. Idag ger vi oss inte tillräckligt med tid till det, menar han.
Han menar att majoritetskulturen har styrt och dominerat.
– Integrationen har präglats av assimilering, alltför mycket av ”dom ska lära sig av oss”, säger han.
Därför har vi aldrig haft någon integration eller uttryckt på ett lite mer drastiskt sätt.
– Vi har aldrig misslyckats med integrationen, eftersom den aldrig existerat, säger han.
Även religionsdialogen måste ta hänsyn till rådande maktstrukturer. Hur påverkas vi av att vara i majoritets- eller minoritetssituation när vi möts?

Framtiden då? Jo, han är hoppfull.
– Det går att förena majoritet och minoriteter, men det kommer att krävas mycket av självreflektion hos majoritetskulturen.
Att stärka minoritessamfundens ställning är också en viktig integrationsfråga. I det perspektivet är det vikigt att ta egna initiativ, att ta makten i egna händer, exempelvis som med kursen Arvet efter Paradiset.

Länkar
Kista folkhögskola

Text och bild: Jan Pettersson