Denna webbplats (folkbildning.net) uppdateras inte längre efter den 30 juni 2019. Befintligt innehåll går dock fortfarande att nå och kan användas i folkhögskolornas verksamhet. För aktuell information kring Sveriges folkhögskolor besök www.sverigesfolkhogskolor.se.

Läsa och skriva – två sidor av samma mynt

Om att använda ett lustfyllt skrivande som metod för läsning i svenskundervisningen. Elisabet Norin, med mångårig erfarenhet av skrivkurser på folkhögskola.

Läsa och skriva – två sidor av samma mynt

Det var i början på 90-talet. Jag hade fått min första tjänst som lärare på folkhögskola. Svenska, engelska och litteratur stod på schemat. Själv hade jag något år tidigare gått en skrivarkurs på högskola och grunnade mycket över metoderna och pedagogiken där. Skapande skrivande var fortfarande ett färskt ämne i Sverige och mycket hade varit trevande. Gick månne något att använda i det dagliga arbetet?

Från älska till hata
Som vanligt i skolans kurser fanns folk som älskade att skriva och läsa och som triumferande lämnade in väl utförda arbetsuppgifter långt före deadline. Där fanns även de som inte gillade svenskämnet i största allmänhet, och så fanns de som verkligen hatade det. De lämnade sällan in sina uppgifter i tid. Helst inte alls.

De senare hade ofta problem med att läsa eller skriva. Det hade satt krokben för dem genom hela skolsystemet. I grund och botten var det orsaken till att de befann sig på folkhögskola.

Som alla allmänlärare säkert känner igen, behövde jag hantera den stora skillnaden som kunde finnas i en och samma grupp. Jag hade ingen specialpedagogisk utbildning även om jag en kort period jobbat närmast enskilt med vuxna som behövde stöd och hjälp i läsning och skrivande på Grundvux i en liten kommun.                            

För mig blev ögonöppnaren det självklara påståendet i rubriken här ovan – förmedlat på en lärarfortbildning i skrivande (med Bo Svensson & Maria Brynge). Så klart hänger allt samman. Så klart behöver man öva på det ena för att få med sig det andra.

Hur långt hinner du på tre minuter
Ett nytt experimenterande tog vid, ett som byggde på andra grunder än prestation. Sista stunden varje lektion ägnade vi åt något som kom att fylla kursdeltagarna med förvåning:

Alla fick plocka undan böcker och annat material. På vars och ens bord endast papper och penna. Några korta instruktioner, ett ord eller ett tema och sedan uppmaningen: ”Skriv! Nu!” Jag satt med tidtagaruret. Det handlade om kort tid, från tre minuter som kortast, max tio men absolut inte längre. ”Hur långt ska det vara?” frågade deltagarna. ”Hur långt hinner du på tre minuter?” var min motfråga. Eller ”Hur många ord?” – ”Ord ska vägas, inte räknas.”

Därefter måste det vara tyst under skrivtiden, all koncentration måste riktas mot texten. En gång glömde jag påpeka detta. Massor av kraft läckte ut i småprat och fniss. Texterna förlorades för flera.

Det finns ingen tid att fundera, sudda, grunna över stavning, fundera på fröken och hennes konstigheter eller börja förhandla med sig själv angående innehåll och form. Efter hand utökades detta med ytterligare en uppmaning: ”Ta ut svängarna!” Om jag glömde kunde någon förhoppningsfullt fråga: ”Får vi ta ut svängarna?”

När tiden var ute var lektionen slut, jag samlade in texterna och vi lämnade rummet.

Fet röd penna
Hemma läste jag. Jag rättade inga stavfel, påpekade inga syftningsfel eller gjorde överhuvudtaget något av det man brukar göra som granskande lärare. Bara ett ”BRA!!!” med fet, röd penna. Vid nästa lektion fick alla tillbaka sina texter.

För många var det första gången de inte fick ett ark fullklottrat med korrigeringar. För första gången fick man ordet ”BRA!” efter sin text. Jag kommenterade inte rättningen, utan vi startade lektionen som vanligt och så, de allra sista minuterna … återigen en snabb skrivövning som lämnades in och så uppstod det en sorts ruljangs under veckorna.

Tills någon en dag försiktigt frågade: ”Vad menar du med bra, egentligen?” Varpå det var väldigt lätt att säga att det som är bra är bra och inget annat. Jag passade också på att påpeka att texterna var något var och en hittade på. Fiktion, helt enkelt. Därmed hade man inte ansvar som i en faktatext som måste vara korrekt. Här behövde inget vara perfekt eller rätt. I ett senare skede bad jag även folk att krångla till sina texter så mycket som möjligt. Svåra ord, vad som helst som föll dem in.

Allt det här skedde alltså vid sidan av det vanliga lektionsinnehållet, med planer och hemuppgifter som introducerades och följdes upp som vanligt.

Lusten
Det gick några månader. Sedan började saker långsamt skifta. Det lustfyllda skrivandet spillde över i annat, det mödosamma tycktes inte fullt så mödosamt. Läsandet fick ett annat fokus. Alla vanliga skrivuppgifterna blev bättre. För alla. Störst skillnad syntes hos de som hade trubbel på ett eller annat sätt.

I utvärderingarna senare skrev många hur roligt det varit och att de för första gången känt att de gjort framsteg tack vare det kreativa skrivandet som överraskade dem själva. Det hade blivit lättare att läsa, lättare att skriva. Men framför allt roligare. Även om det fortfarande innebar ett motstånd var det inte längre ett problem. En utveckling hade tagit sin början.

Vad var det som skedde, vad är nyckeln? Jo, det är några enkla faktorer:

  1. Prestigelösheten. Som lärare bär jag hela ansvaret. Ett fånigt ämne är inte elevens ”fel”. Hen gör ju bara som hen blir tillsagd.
  2. Tidspressen. Ska det bli något måste man sätta igång direkt. Man hinner bara skriva, har inte tid att bli spänd.
  3. Kreativiteten. Att upptäcka att man skrivit en rolig och fyndig berättelse på fem minuter.
  4. Uppskattningen. En lärare som säger att något är BRA!!! Trots att det är fånigt och skapat på några minuter. Eller just därför. Fniss och leenden.
  5. Lustfylldheten som ett resultat av allt detta.

Med lust blir lärandet lättare.

Vidgandet
Efter en tid kunde jag börja utveckla övningar i en riktning som sammanföll med ämnet i övrigt. Särskilt tacksamt var det att jobba utifrån dikter. Särskilt de korta och överblickbara med början – mitt – slut som är lätta att utgå ifrån för att skapa nya texter. Haikudikter blev populära. Och med dem kom vi automatiskt in på sådant vi ändå skulle jobba med: stavelser, vokaler, versrader, strofer, förutom haikudiktningens alla kännetecken.

Skrivandet ledde till ett mer avslappnat läsande. På egen hand men också inför andra. Högt och med stort mod läste deltagare inför kursen och inför hela skolan vid fester och avslutningar. Det blev ett avdramatiserat moment. I klassrummet pratade vi om högläsning som en metod att få syn på vad man själv skrivit.

Det blev ringar på vattnet i skolan också. Naturkunskapsläraren tog med klassen ut. Förutom själva exkursionsuppgifterna skrev man också haikudikter om sina upplevelser i skogen. Konsthantverkslinjens utställningsföremål inspirerade till texter och dikter som placerades invid varje föremål inför vernissage och blev en del av helheten. Vi tog alla möjligheter som erbjöds.

Ur den gamla boken
Min idébok från de där åren är fortfarande en av de viktigaste böckerna i mitt liv. Här bjuder jag dig på några skrivövningar ur den som du kan göra tillsammans med dina elever för att främja deras lustfyllda skrivande och även läsande – två sidor av samma sak.

Övningarna kan användas som inlämningsuppgifter eller högläsas i en runda i gruppen. Du kan också själv modifiera dem på olika sätt, så som det passar dina grupper. Om du använder samma övning i olika klasser kommer du att upptäcka att resultatet aldrig blir likadant två gånger. Var inte rädd för det eller för att experimentera runt skrivande och läsande. Kanske kan du börja med att skapa din egen idébok …?

Jag önskar dig god fortsättning med ditt läsfrämjande arbete!

/Elisabet Markkula Norin, skrivarpedagog

Fem övningar till dig som vill pröva

Övning 1:
Ögonblicket – låt alla gå ut ur rummet. Be dem hitta en bekväm plats att sitta på. Lyssna, iaktta. Fokusera på de fem sinnena ett i sänder och använd dem för att skriva om platsen. Var den tyste betraktaren som inte deltar utan bara noterar. Var noga med att sätta en exakt återsamlingstid efter 25-30 minuter. Den här övningen kräver lite tid – det är inte alldeles ovanligt att människor har svårt att fånga upp förnimmelser från ett eller ett par sinnen.

Syfte:
Medvetenhet om sinnenas betydelse för oss i verkliga livet och för att fånga ett händelseförlopp i en text. Ovana skribenter nöjer sig oftast med syn och hörsel. Komplettera ev. med ett jättekort utdrag ur någon författares text där ni går igenom vilka sinnen som finns representerade via texten.

Övning 2:
Skriv spontant 60 ord (eller färre, det är viktigt att gruppen inte fastnar i listskrivandet) i två kolumner på ett ark (max 3 minuter för den här delen av övningen). Riv ut arket och skicka till grannen till höger (eller vänster). Den personen läser igenom listan och väljer ut 5 av orden som hen tycker om (av någon anledning, som inte behöver redovisas – det kan handla om betydelse, ljud eller form). Skriv en historia där dessa 5 ord används. Skrivtid max 10 minuter. Orden får böjas.

Gör det ett snäpp svårare genom att säga att orden måste användas i den ordning de står i den ursprungliga listan.

Syfte:
Samarbete. Eftersom någon annan har gjort den ursprungliga listan styr detta upp användningen. Kanske är det ord man inte använder särskilt ofta själv? Ger även möjlighet att fundera över böjningsmönster i ordklasser. Vill du styra upp ytterligare kan du bestämma att orden bara ska vara en ordklass, som exempelvis verb, adjektiv eller någon annan lämplig kategori.

Övning 3: 
Årstiden. Skriv en text om en årstid utan att nämna själva årstidsordet. Beskriv vad som är typiskt för varje årstid, utifrån de fem sinnena. Den som lyssnar eller läser ska kunna räkna ut själv vad det rör sig om. Kan användas för uppläsning i helgrupp eller varför inte två och två i små bikupor. Mycket mindre skrämmande.

Syfte:
Att använda sinnena och bli medveten om dem för gestaltningen. Ev. kan du komplettera med att ni tittar på fiktiva texter för att se om det är så här författaren har jobbat – att läsaren själv måste räkna ut saker och ting med hjälp av vad texten föreslår. Öva på att göra sin röst hörd.

Övning 4:
Antingen skickar du gruppen till biblioteket under lektionen (medtag block och penna) eller så ger du dem detta i hemuppgift. I det senare fallet finns risken att några glömmer. Sätt en tidsgräns för besöket. Saken är den att de ska skynda sig dit, ta ned en bok, blunda och öppna en bok på måfå, sätta fingret i texten och skriva av den mening de pekat på och ta med tillbaka till studierummet. Med hjälp av denna mening ska de nu påbörja en berättelse; detta är alltså inledningsmeningen. Skrivtid max 10 minuter. Lämnas in eller läses upp i gruppen för diskussion.

Syfte:
En berättelse går att börja varsomhelst och med vad som helst och sedan bygga vidare. Det finns inget rätt eller fel.

Övning 5:
För den här övningen behöver ni ha tillgång till saxar. Alla skriver en helt vanlig mening med åtta ord på ett papper. Skriv med hyggligt stora bokstäver och läsligt. Klipp isär meningen så att det blir ett ord på varje papperslapp. Du samlar in alla lappar i exempelvis en skål eller låda. Blanda ordentligt. Därefter delar du ut åtta lappar till var och en utan att se efter vad där står. Uppgiften för var och en är att under de närmaste fem-sex minuterna skapa en ny mening med hjälp av de åtta lapparna. Givetvis kommer någon att ha fått tre ”och” eller liknande – det kommer att vara sällsynt att någon har fått en fullständigt korrekt mening. Var och en skriver upp sin nya mening på tavlan så att vi alla får se vad som har hänt. Därefter diskuterar vi meningarna enligt nedan.

Syfte:
Det här är en intressant övning såtillvida att du kommer att bli varse vilka personer i din grupp som har kort om tålamod. De kommer att bli irriterade över att det inte går att göra begripliga meningar och undra om du vet vad du håller på med. När alla meningar står på tavlan kan ni ha en inledande diskussion om att våra hjärnor hela tiden söker begriplighet, strävar mot den och att det är svårt när man inte hittar den och att det gäller även annat i livet.

Du får också möjlighet att diskutera meningsbyggnad och lite satslära. När ni sedan tittar på meningarna – läs gärna högt – kommer de att falla isär i tre olika kategorier: 1. de begripliga och ordinära, 2. de som är som god dag yxskaft och 3. de som har en fullständigt riktig meningsbyggnad men som ändå är udda genom ordvalet. ”Poetiskt”. Det ger möjlighet att lyfta konstruktioner som språkliga bilder som indikerar något annat, som bär på en ”undertext” och som är av intresse mera.

Foto: Lani Noreke

Mer om läsfrämjande hittar du här

För att posta en kommentar behöver du logga in på Folkbildningsnätet.