Om klimat-skeptikerna skulle ha rätt…? Vid symptom på en allvarlig sjukdom är det ofta livsviktigt att göra en korrekt diagnos eftersom behandlingen annars kan förvärra situationen för patienten. Men om behandlingen i vilket fall som helst är till nytta för patienten, då finns det ingen anledning att vänta på att få en korrekt diagnos och kanske riskera att patienten avlider under tiden. Klimathotet handlar om den globala uppvärmning som vi idag ser tydliga symptom på och som – om den fortsätter – bland annat kommer att leda till att glaciärer och inlandsisar kommer att smälta i en allt snabbare takt. Det som driver uppvärmingen är den s.k. växthuseffekten (se faktaruta), som förstärks på grund av utsläppen av bland annat koldioxid från vår förbränning av fossila bränslen (kol, olja, naturgas). Symptomen Enligt IPCC (Intergovermental Panel on Climate Change) kan man konstatera: – Halten av koldioxid i atmosfären har ökat från ca 280 ppm på 1700-talet till 383 ppm 2007. – Atmosfären har blivit ca 0,74 grader varmare 1900-talet. Det låter inte mycket, särskilt inte om man jämför 0.8 grader med skillnaderna mellan vinter och sommar eller mellan natt och dag. Men medeltemperaturen för hela atmosfären är något helt annat, till exempel var medeltemperaturen under senaste istiden bara tre grader kallare jämfört med medeltemperaturen under 1800-talet. – Havsytan under 1900-talet har stigit med 10-25 cm (1,0-2,5 mm per år). En anledning är att havet långsamt värms
upp av den uppvärmda atmosfären och varmt vatten tar större utrymme än kallt. En annnan anledning är att uppvärmningen leder till att glaciärer smälter och att smältvattnet rinner ut i haven. Återigen, drygt 1 mm per år låter inte mycket, men om det är början på en långvarig och accelererande process…? Höjningen av havsytan är bara en av symptomen på en fortgående global uppvärmning. Men det är den tydligaste och mest uppenbara följden; ju varmare hav desto större volym och ju mindre is i glaciärerna desto mer vatten i haven. En annan konsekvens som IPCC räknar med vid en fortsatt global uppvärmning är ett betydligt varmare
och torrare klimat för ett stort antal länder, till exempel runt Medelhavet. Om symptomen förvärras? För att ta ett symptom som exempel: I 2007 års rapport från IPCC uppskattas att havsytan enligt några scenarier kommer att höjas från nuvarande nivå med upp till som högst drygt en halv meter till år 2100. Det ser kanske inte så dramatiskt ut och dessa uppskattningar rymmer mycket osäkerhet. Men osäkerheten slår åt båda hållen; det kan bli fråga om mindre höjningar, kanske
några centimeter, men det kan också bli fråga om betydligt högre. Om – som ett exempel – all is på Grönland skulle smälta kommer havsytan att stiga med ca sju meter. Grönlands isar är inte de enda på jorden. Det finns mängder av glaciärer och om exempelvis all is vid Antarktis (Sydpolen) smälter skulle det motsvara en höjning av havsytan med minst sextio (60) meter. Det skulle naturligtvis ta mycket lång tid för Antarktis isar att smälta, även vid en mycket snabb uppvärmning av atmosfären, men innan all is har smält kommer en del att smälta. Och om till exempel en tiondel av dessa isar försvinner skulle det motsvara ytterligare ett Grönland. Smältvatten motsvarande två Grönland skulle således innebära en höjning av havsnivån med omkring 14 meter. Vad skulle det innebära för till exempel Holland och Bangladesh? Eller Skanör och andra låglänta områden i Sverige? Vi vet inte hur snabbt dessa processer kan gå, men vi kan konstatera att avsmältningen av isarna på exempelvis Grönland går snabbare än vad som förutspåddes för bara några få år sedan. I norra Sibiriens tundror och under polarhavet norr om Sibirien finns enorma mängder av frusen metan (s.k. metanhydrater). Om dessa på grund av atmosfärens uppvärmning skulle frigöras i större mängder är risken uppenbar för en skenande utveckling, med en mycket snabb uppvärmning. Metan är en betydligt potentare växthusgas än koldioxid, ca tjugo gånger kraftfullare. Diagnosen När klimatfrågan diskuteras hamnar man lätt i argumentering över sannolikheter, dvs bedömningar av vad som kommer att hända och hur snart det kommer att ske. Vi känner inte till alla faktorer bakom den uppvärmning av atmosfären som sker. Vi vet exempelvis inte hur stor roll som våra utsläpp av växthusgaser spelar i förhållande till eventuella naturliga orsaker till uppvämningen. Det finns flera faktorer som påverkar klimatet och som ligger bakom tidigare köld- och värmeperioder, som till exempel variationer i jordens avstånd från solen. Framför allt vet vi väldigt lite om det samlade resultatet av olika faktorer, både sådana som bidrar till en fortsatt uppvärmning och sådana som har motsatt effekt. Det faktum att det inte går att med säkerhet veta vad som kommer att ske, eller när, används av klimat-skeptikerna som motiv för att inte göra något alls, ”varför satsa en massa pengar på att åtgärda ett problem som vi inte ens är säkra på existerar?” I sin senaste rapport från 2007 konstaterar IPCC att de ökande utsläppen av s.k. växthusgaser från industrier m.m. med mer än 90 procents sannolikhet är huvudorsaken bakom den konstaterade ökningen av medeltemperaturen. Mer exakt än så lär man knappast kunna bli eftersom det inte går att göra experiment med jorden. Vi kommer exempelvis inte att med säkerhet kunna veta jordens genomsnittstemperatur år 2050 förrän vi är där – och då är det försent att göra något åt det. Men hur viktig är egentligen graden av säkerhet eller osäkerhet i bedömningarna? Ska man bara försöka undvika katastrofer som man med hundraprocentig säkerhet vet kommer att inträffa? Om inte, var går gränsen för att man ska börja agera på allvar? Vid 99 procent, 90 procent, 80 procent, 70 procent…? Nu är det ”lyckligtvis” så att de åtgärder vi kan sätta in för att minska risken för en förödande global uppvärmning är sådana som i vilket fall som helst är bra för jorden och för mänskligheten. Det är till och med så att det förr eller senare kommer att bli nödvändigt att göra dessa investeringar. Så varför inte börja redan nu – för säkerhets skull? Behandlingen Ingen har väl kunnat undvika de i många medier förekommande tipsen om hur var och en kan bidra till att hushålla med energi och minska utsläppen av växthusgaser. Var och en har ett ansvar och tillsammans kan vi åstadkomma mycket med sådana privata insatser – men det räcker inte. Det viktigaste som varje medborgare kan göra är att kräva av sina politiker att på allvar börja motverka den globala uppvärmningen. Det handlar bland annat om: – Att tvinga fram energisnålare produktionsmetoder samt energisnålare bilar och andra fordon. – Att se till att fattiga länder får råd att skaffa den mest avancerade och energisnåla teknik som går att uppbringa när de exempelvis bygger kraftverk. Självklart har utvecklingsländerna lika stor rätt till ekonomisk utveckling som vi i Europa – men det finns ingen anledning att de ska behöva använda sig av mer miljöfarlig teknik än nödvändigt. – Att utnyttja den avancerade teknologi vi redan har för att framställa alternativ energi i betydligt större skala än hittills. Det handlar främst om solenergi som hittills har varit dyrare att framställa än att använda fossila bränslen (kol, olja, naturgas). Men kostnader är påverkbara, med subventioner och med skatter. Bland annat finns det beräkningar på vad det skulle kosta att förse hela Europa och Mellanöstern med elkraft genererad av solkraftverk i Sahara och hela USA med elkraft från Arizonas öknar. – Att prioritera utvecklingen av mer effektiva förnyelsebara energikällor, framför allt solenergi, vilket regeringar kan göra genom att medvetet styra statliga medel för forskning och utveckling. Som en förenklad sammanfattning kan man säga att det handlar dels om ett skifte från oljeberoende till solberoende, dels om en omfattande tekniköverföring från rika till fattiga länder. Man kan knappast göra allt med en gång. Hur man bör prioritera bland olika åtgärder för att nå bästa möjliga resultat är en fråga för experter. Om man bör prioritera är däremot en fråga för varje enskild medborgare – och det är framför allt en etisk fråga. ”Second opinion”? Vid allvarliga sjukdomssymptom kan det vara klokt att konsultera mer än en läkare och få en ”second opinion”. De s.k. klimat-skeptikerna, de som betvivlar exempelvis IPCC:s rapporter, kan sägas stå för en skeptisk ”second opinion” i klimat-frågan. Grunden för skepsisen är framför allt den osäkerhet som av nödvändighet hänger ihop med bedömningar av framtida utvecklingar. Det är trots allt så att det enda säkra vad gäller framtiden är att vi inte känner till den och att alla prognoser förmodligen kommer att slå fel, oavsett vilka de är. Det är definitivt inte fel att vara skeptisk och det finns många exempel i världshistorien på att skeptiker fått rätt gentemot majoriteter och etablerade uppfattningar. Men, i det här fallet handlar det inte bara om att bedöma sannolikheter utan framför allt om att bedöma konsekvenserna av olika handlingsalternativ och att bedöma vilka handlingsalternativ vi har. Vi kan se det som att vi står inför ett vägval, där vårt val kan få avgörande konsekvenser för framtida generationer: – Vi kan välja att snarast och kraftfullt börja minska utsläppen av växthusgaser, bland annat genom omfattande satsningar på förnyelsebara energikällor och storskalig tekniköverföringar till utvecklingsländerna. Om det senare skulle visa sig att klimat-hotet var överdrivet, då har vi ”i sämsta fall” forcerat fram en omställning av energiförbrukningen som ändå måste göras förr eller senare (eftersom de fossila bränslena inte kommer att vara i evighet) och vi har likaledes forcerat fram en mer jämlik teknisk och ekonomisk utveckling över hela jorden – och vad vore det för fel med det? – Vi kan istället välja att fortsätta som hittills, men vad händer då om klimat-skeptikerna senare skulle visa sig ha fel…? FAKTARUTA: Växthuseffekten I ett växthus tränger solstrålarna lätt igenom glaset, medan en stor del av värmestrålningen från den uppvärmda jorden och växtligheten hålls tillbaka av samma glas. Därför blir det varmare inne i växthuset än utanför. Så är det också med vår jord. Atmosfären fungerar som glaset i ett växthus och håller kvar en del av den värme som alstras genom solens bestrålning av jorden. Om vi inte hade haft någon atmosfär hade lika mycket värme försvunnit ut i rymden som den vi mottar från solen – och då hade jordens medeltemperatur varit betydligt kallare än den är (ca -19 grader iställer för +14). Det är vissa gaser i atmosfären som fungerar som ”växthusglas” och som håller tillbaka värmestrålningen ut från jorden. Den vanligaste är koldioxid, som bl.a. alstras vid förbränning av kol, olja och naturgas (s.k. fossila bränslen). En annan ”växthusgas” är metan, som bl.a. alstras av ”rapningar” från boskap. Metan är inte lika vanlig i atmosfären som koldioxid, och inte heller lika långlivad, men är å andra sidan en betydligt kraftfullare växthusgas. Problemet idag är att atmosfärens funktion som ”växthusglas” förstärks genom utsläppen av koldioxid och andra s.k. växthusgaser från våra industrier och motordrivna fordon. Dessa nya utsläpp har pågått sedan industrialiseringen började för ca två hundra år sedan och har långsamt ökat halten av koldioxid och andra växthusgaser. Följden har blivit att mer och mer av värmen som alstras av solen stannar kvar och vi får en kontinuerlig global uppvärmning. Ett problem när det gäller informationen om klimatförändringar är att de tal som det rör sig om verkar vara små och obetydliga. Till exempel har atmosfärens medeltemperatur under de senaste hundra åren stigit med ca 0,74 grader Celcius. Det låter inte mycket, särskilt inte om man jämför 0,74 grader med skillnaderna mellan vinter och sommar eller mellan natt och dag. Men medeltemperaturen för hela atmosfären är något helt annat, till exempel var medeltemperaturen under senaste istiden bara tre grader kallare jämfört med medeltemperaturen under 1800-talet. Säkerheter och osäkerheter? Det finns en hel del osäkerhet kring bedömningarna av klimathotet, men det gäller att vara klar över vad som är säkert och vad som är osäkert. Vad som är säkert belagt är:
– att atmosfärens halt av växthusgaser, framför allt koldioxid, har ökat sedan förindustriell tid (halten av koldioxid har ökat från ca 280 ppm på 1700-talet till 383 ppm 2007),
– att en ökad halt av koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären leder till att medeltemperaturen stiger (om alla andra faktorer är konstanta),
– att klimatet har blivit varmare under de senaste hundra åren (en ökning med ca 0,74 grader Celcius enligt IPCC, Intergovermental Panel on Climate Change),
– att havsytan enligt IPCC stigit med 10-25 cm under 1900-talet (havsytan steg med ca 1,8 mm per år 1961-2003 och med 3,1 mm per år 1993-2003). De nämnda fyra punkterna är enkla i den meningen att man kan observera och mäta förändringar och man kan göra experiment med växthusgaser. Däremot är det betydligt mer komplicerat och osäkert att dra långtgående slutsatser utifrån iakttagbara observationer. De frågor där det finns olika bedömningar är:
– Vilka är de exakta orsakerna bakom den påvisade uppvärmningen? Är utsläpppen av växthusgaser från mänskliga aktiviteter den enda orsaken eller finns det även naturliga orsaker?
– Är uppvärmningen tillfällig eller bara början på en långvarig uppvärmning? Om det också finns naturliga orsaker bakom uppvärmningen, kan situationen eventuellt förändras och uppvärmningen avta. Men om uppvämningen helt eller till övervägande del beror på utsläppen av växthusgaser är det svårt att komma till någon annan slutsats än att uppvärmningen kommer att fortsätta tills utsläppen minskar.
– Om vi är i början av en långvarig uppvärmning, kommer den i så fall att fortsätta i en jämn stigande takt eller kommer den att accelerera och bli allt snabbare? (Exempel: Om människans utsläpp av växthusgaser leder till en uppvärmning som i sin tur leder
till att metan kommer att frigöras vid polarhavet, då står vi sannolikt inför en accelererande uppvärmning.)
– Vilka blir konsekvenserna av en fortsatt uppvärmning? En konsekvens som kan betraktas som säker är höjningen av världshaven (ju mindre vatten som är bundet i glaciärer och inlandsisar på land desto mer vatten i haven), medan andra är mer eller mindre osäkra. (Exempel: Kommer länderna kring Medelhavet att bli avsevärt hetare och torrare och vad innebär det i så fall för människors möjlighet att överleva i dessa områden?)
– Kan en fortsatt uppvärmning leda till brytpunkter (tipping points) då en ytterligare liten höjning
orsakar en drastisk förändring av något slag? (Exempel: Om isen på Grönland fortsätter smälta kommer det söta smältvattnet att blandas med det salta vattnet i Golfströmmen, vilket innebär att det vattnet blir lättare eftersom salt vatten är tyngre än sött. Detta i sin tur kan leda till att Golfströmmens vatten inte längre kan sjunka ner i djuphavet i norra Atlanten vilket skulle få till följd att Golfströmmen stannar av.). Kostnaderna? Vad kommer det att kosta? Naturligtvis blir det dyrt att ställa om från oljeberoende till solberoende. I en akuell rapport från IEA (International Energy Agency) beräknas kostnaderna för att minska de totala utsläppen av koldioxid till hälften av nuvarande nivå till drygt 45 biljoner dollar till år 2050, dvs drygt ca 1,1 biljoner per år. Det låter mycket, men motsvarar ändå inte mer
än 1.1 procent av världens samlade BNP varje år fram till år 2050. Detta kan jämföras med vad det skulle kosta att inte agera nu, vilket görs i en aktuell rapport ”The Caribbean and Climate Change – the Costs of Inaction”, maj 2008, som uppskattar att den regionens kostnader för global uppvärmning kommer att stiga till minst 22 procent av BNP år 2100 om man fortsätter med ”business-as-usual”. Eller för att göra en annan jämförelse: 1,1 biljoner dollar i årliga utgifter är lite mindre än vad som för närvarande officiellt satsas på militära utgifter varje år. Kan det betraktas som mycket eller som förhållandevis litet? I alla fall står det klart att det inte är några oöverkomliga kostnader det handlar om. Det är bara att jämföra med vad världens länder förmodligen skulle vara beredda att satsa ytterligare på sina militära försvar ifall de blev attackerade av främmande makter – i sådana situationer är en mångdubbling av de militära utgifterna långt ifrån några orealistiska siffror. Men, istället för att bara fördubbla de samlade försvarskostnaderna (militärt försvar + klimatförsvar) kan man också omfördela (militärt försvar > klimatförsvar). Hösten 2008 publicerade den svenska försvarsberedningen en omvärldsanalys i vilken man bedömde att ett militärt angrepp på Sverige är osannolikt under överskådlig tid. Istället klassades klimatförändringen som det allvarligaste hotet mot vår säkerhet. Regeringen och oppositionen tycktes vara helt överens med denna bedömning, men vad gör man i praktiken? Jo, regeringen satsar 245 miljoner år 2008 på att ”försvara” landet mot effekterna av den globala uppvärmningen. Samtidigt satsar man 45 miljarder – 180 gånger så mycket – på ett militärt försvar som man är överens om inte behövs! Om regeringen tar sig själv på allvar är det hög tid att på allvar börja omfördela resurser från det militära
försvaret till ”klimar-försvaret”. Dessutom, investeringar i avancerad teknologi, forskning kring solenergi etc borde rimligen spela en betydligt större roll som stimulans för hela ekonomin än investeringar i ett militärt försvar. För att inte tala om det ekonomiskaoch ekologiska uppsving det skulle innebära om alla länder över hela jorden fick tillgång till den mest avancerade och minst miljöskadliga teknologi som finns. > Home 2009-10-13 © Tore Persson Kommentarer till tore.persson@folkbildning.net |