Det gäller att klara övergångstiden! Det är uppenbart att vi inte har det slutliga svaret på klimat-frågan; vi har helt enkelt för lite kunskaper. Men det är också uppenbart att vi idag vet tillräckligt för att påstå att förbränningen av fossila bränslen måste upphöra så snart som möjligt. Med tanke på de framtida möjligheterna med solenergi, geotermisk energi etc är det uppenbart att vi på längre sikt inte har något egentligt energiproblem. Den stora utmaningen är istället att se till att övergångstiden mellan ”kol- och oljeberoende” och ”solberoende” blir så kort som möjligt och med minimala utsläpp av växthusgaser. Det är rätt att vara skeptisk, men när det gäller att ta beslut måste man också bry sig om eventuella konsekvenser – och att välja att inte göra något är också ett beslut. Om brandkåren får larm om att det börjat brinna i ett hus och samtidigt får ett samtal från någon annan som tvivlar på att det är någon brand – ska brandkåren då strunta att rycka ut därför att man inte med hundraprocentig säkerhet kan veta om det är någon fara eller ej? Nej, den brandkårschefen skulle inte bli gammal på jobbet. Man måste i den situationen inte bara bedöma vad som kan vara sant eller inte, utan också se till de potentiella konsekvenserna. Det är bättre att ta risken och kostnaderna för en eventuellt onödig utryckning istället för att chansa på att det är falskt alarm. Detta är däremot just vad många ”klimat-skeptiker” verkar förorda, att chansa på att det inte är någon fara därför att vi inte med säkerhet vet vad som kommer att ske. Men att vi inte med säkerhet kan veta något om framtiden är en självklarhet. Den enda säkra prognosen vad gäller framtiden bortom några få år är att alla detaljerade prognoser – oavsett vilka de är – kommer att slå fel. Hukande politiker? ”Klimat-skeptikerna” brukar hävda att deras bedömningar nonchaleras och att politiker och andra beslutsfattare har anslutit sig till IPCCs bedömningar. Men om det vore så, då skulle vi redan nu ha sett massiva insatser från regeringar för att styra såväl forskning och utveckling som investeringar, liksom betydligt kraftfullare insatser för att till exempel beskatta koldioxidutsläpp eller subventionera olika former av solkraft. Iställer har vi hittills sett väldigt lite åtgärder av det slaget. De är snarare så att många politiker och andra beslutsfattare tycks huka och hoppas att problemet ska lösas av sig själv. Våra politiker agerar således inte så som vi förväntar oss att brandkårer ska agera. Enkelt vägval Klimatet är ett komplicerat fenomen och vi lär aldrig helt kunna förstå alla faktorer som påverkar klimatförändringar. Men det vägval vi står inför är egentligen ganska enkelt: – Vi kan välja att snarast och kraftfullt börja minska utsläppen av växthusgaser, framför allt genom att snabba på övergången från ”kol- och oljeberoende” till ”solberoende” och genom att se till att även de fattigaste länder får tillgång till de mest avancerade och minst miljöfarliga teknologier som finns för energiframställning m.m. Om det senare skulle visa sig att klimathotet var överdrivet då har vi ”i sämsta fall” forcerat fram en omställning av energiförbrukningen och genomfört en storskalig tekniköverföring till utvecklingsländerna – en omställning som vi i vilket fall som helst måste göra förr eller senare. – Vi kan istället välja att fortsätta som hittills, ”business-as-usual”, men vad händer då om ”klimat-skeptikerna” senare skulle visa sig ha fel…? Vad bör vi göra? Vid allvarliga sjukdoms-symptom är det livsviktigt att göra en korrekt diagnos eftersom behandlingen annars kan förvärra situationen för patienten. Men om behandlingen i vilket fall som helst är till nytta för patienten, då finns det ingen anledning att vänta för att få en fullständigt korrekt diagnos och kanske riskera att patienten avlider under tiden. Är det inte i det här läget vi befinner oss? J0rden uppvisar symptom som kan visa sig vara synnerligen allvarliga – men det råder delade meningar om hur allvarliga symptomen är och vad orsakerna kan vara. Det råder också olika uppfattningar om exakt vilka behandlingar som är mest effektiva – men vad det i stort handlar om är en forcerad övergång från ”kol- och oljeberoende” till ”solberoende”, överförande av resurser till fattiga länder, skydd av skogar etc. Detta är behandlingar, åtgärder, som i vilket fall som helst måste genomföras förr eller senare. Så varför inte – om inte av annat så av försiktighetsskäl – genomföra detta förr istället för senare? Vad man kan konstatera är att vi inte lider någon brist på ”rena” energikällor – även om vi hittills bara börjat utvinna dem. Om man ser både till de som är möjliga att utveckla idag och de som är möjliga på längre sikt kommer vi att ha tillräckligt med energi för att kunna exportera till främmande planeter… Den stora utmaningen är alltså inte ”morgondagens energiförsörjning” utan hur vi klarar av att släppa ut så lite växthusgaser som möjligt under övergångstiden. Vad vi behöver är mekanismer som snabbt minskar vår användning av fossila bränslen och garanterar att de totala utsläppen av växthusgaser minskar, som inte hindrar de fattigare ländernas ekonomiska utveckling utan istället underlättar för dem samt som fördelar kostnaderna mellan rika och fattiga länder enligt den klassiska principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. En vision Jag tror också vi behöver lite mer av visioner – visioner som kan engagera och som inte minst kan ge mening åt sådant arbete vars frukter andra får skörda. Vi behöver ett mål som kan inspirera, i stil med president Kennedys vision 1961 om att USA skulle skicka en bemannad farkost till månen före sextiotalets slut. En sådan vision kräver ett mer positivt mål än att bara ”reducera” och det måste omfatta hela jorden. En sådan vision skulle till exempel kunna vara att hela jordens befolkning ska ha tillgång till elkraft senast år 2050 och att all produktion av elkraft då ska ske med ”rena” eller förnyelsebara energikällor. Med en sådan vision för ögonen skulle en internationellt överenskommen handlingsplan kunna se ut ungefär så här: 1. Det lättaste först: Stoppa avskogningen. 2. Satsning på utveckling, avancerad teknologi och ny infrastruktur. 3. Global skatt på utsläpp av koldioxid. 4. Överföring av resurser från rika till fattiga länder. 1. Stoppa avskogningen Det man först borde komma överens om, medan man förhandlar om övriga åtgärder, vore att hejda avskogningen. Det är förmodligen den enskilda insats som snabbast ger resultat genom att på kort sikt minska halten av koldioxid i atmosfären. Det är rimligen också en insats som borde vara förhållandevis enkel att komma överens om. 2. Satsning på utveckling, avancerad teknologi och ny infrastruktur Om målet är att alla länders elbehov senast 2050 ska komma från ”rena” energikällor krävs en hel del av forskning och utveckling eftersom dagens teknik inte är tillräckligt effektiv. Parallellt med satsningen på ”morgondagens teknik” behöver vi också satsa på vidareutveckling av och investeringar i ”dagens teknik” för att till exempel bygga ut vindkraften och göra tekniken för koldeponering
billigare. Det krävs också direkta investeringar i kraftverk som utnyttjar avancerad teknik för att producera energi och för att ta hand om koldioxid. Och det krävs en storskalig utbyggnad av en ny infrastruktur för att distribuera framtida solenergiproducerad elkraft. Det alla länder skulle kunna komma överens om vore att varje år satsa en viss andel av bnp på forskning och utveckling av energiteknologi i vid mening, bland annat genom att se till att vi får fler kreativa forskare som får möjlighet att utveckla sina idéer. Dessutom, en extra morot för alla länder borde vara möjligheten att tjäna pengar på de innovationer som görs. De länder som inte vill vara med på en sådan här överenskommelse kommer snart att inse att de är på väg att missa morgondagens teknologiska tåg och ohjälpligt hamna på efterkälken i den globala konkurrensen. 3. Global skatt på utsläpp av koldioxid En generell skatt på utsläpp av koldioxid är förmodligen både det smidigaste och effektivaste sättet att tvinga fram en satsning på existerande alternativa energikällor, som exempelvis vindkraft, på effektivare användning av fossila bränslen, på att ta hand om den koldioxid som ändå släpps ut genom någon slags av koldeponering etc. Att komma överens om en gemensam skatt för alla länder är förmodligen inte det enklaste. Men vissa länder har redan en koldioxidskatt och medan man förhandlar om en gemensam skatt borde allt fler länder kunna besluta att införa en skatt. Om man dessutom, till exempel inom Europeiska Unionen, kompletterar skatten med någon slags ”koldioxidtull” på varor importerade från länder utan skatt försvårar man för företag att kringgå systemet. 4. Överföring av resurser från rika till fattiga länder Att stoppa avskogningen, satsa på ny teknologi och infrastruktur samt införa en global koldioxidskatt hade förmodligen räckt för att styra om samhället till förnyelsebar energiförsörjning om vi hade haft en någotsånär jämlik värld. Men, för att göra det möjligt för utvecklingsländerna att lämna kol- och oljeberoendet utan att deras ekonomiska utveckling försvåras måste de få tillgång till ekonomiska och tekniska resurser. Det skulle kunna ske genom till exempel handel med nationella utsläppsrättigheter baserade på folkmängd. Förutsättningen är att utsläppsrätterna omfattar alla länder och de flesta branscher, att de efterhand blir mindre och mindre samt att de blir så eftertraktade att de får ett högt pris och köps upp av företag i mer utvecklade länder. Med ”snåla” utsläppsrätter skulle mindre utvecklade länder få något eftertraktansvärt att exportera till de industrialiserade länderna. Ett system med nationella utsläppsrätter kan kombineras med individuella utsläppsrättigheter, vilket skulle innebära en mer jämlik fördelning samt ge de fattiga något eftertraktansvärt att sälja till de rika. Anpassningar och regleringar Utöver en sådan handlingplan kan det bli nödvändigt med anpassningar och regleringar. Oavsett hur snabbt vi lyckas begränsa den globala uppvärmningen kan ett antal länder komma att drabbas av dess effekter. Trots att det finns goda anledningar att vara skeptisk mot regleringar (de tycks alltid gå att utnyttja av kreativa entreprenörer för egen vinning) kan de ibland bli nödvändiga – bland annat för att marknaden trots allt inte är perfekt: – Stopp för all produktion av biobränsle som konkurrerar med produktionen av livsmedel för att inte matpriserna ska riskera att skena iväg. Här behövs förmodligen en reglering istället för beskattningar eftersom mathungriga fattiga i tredje världen lär ha svårt att konkurrera på den fria marknaden med en bränslehungrig bilägande medelklass. – Särskilt värdefulla tropiska regnskogar och andra skogar kan behöva skyddas, för att begränsa halten av koldioxid i atmosfären men också för att bevara en så artrik planet som möjligt samt för att reservera oexploaterade miljöer för ursprungsbefolkningar. – Man kanske också behöver inrätta ett antal ”fossila nationalparker”, där särskilt miljöfarliga förekomster av kol och olja inte får exploateras oavsett hur oljepriserna utvecklas? I övrigt borde alla länder snarast komma överens om att efterhand avskaffa alla statliga subventioner som direkt eller indirekt gynnar förbränningen av fossila bränslen eller annan miljöskadlig produktion. Dyrt – men inte för dyrt Om man ska tro på de uppskattningar som gjorts av Nicholas Stern m.fl. handlar det om kostnader som kan komma att ligga i nivå med våra samlade militära utgifter. Mycket? Ja, men uppenbarligen inte för mycket eftersom vi bevisligen klarar av de höga utgifterna för militära rustningar och diverse krigsföretag utan att världsekonomin brakar ihop. Då ska man samtidigt komma ihåg att kostnaderna för att motverka en global uppvärmning till mycket stor del handlar om investeringar i ny och effektivare energiteknik som dels kommer att innebära en ekonomisk stimulans, dels till stor del kommer att betala sig genom allt mindre behov av att
importera olja etc. För övrigt finns alltid möjligheten – för de som ändå tvekar – att finansiera klimatförsvaret genom att dra ned på krigsförsvaret. Om det skulle visa sig att ”klimat-skeptikerna” har rätt… Jag kan inte se att någon av de långsiktiga åtgärderna är negativa i något avseende, dvs är av det slaget att det skulle vara till någon nackdel att ha genomfört dem ifall det i framtiden skulle visa sig att IPCC hade fel. Att slippa vara beroende av förorenande energikällor vore en lättnad – både för människor och för natur. Framför allt vore det en välsignelse att bli kvitt oljan som en strategisk resurs – och som orsak till krig och andra konflikter. Våra skogar behöver skyddas av flera anledningar, oavsett hur det står till med klimatet. Kostnaderna för teknikutveckling – dagens
och morgondagens teknik – är investeringar som på sikt bör betala sig, förmodligen med råge. En skatt på koldioxid kan regeringar, om de vill, i vanlig ordning balansera genom att sänka andra skatter och en snabbare övergång till solberoende kan inte vara fel. En överföring av resurser från rikare till fattigare länder är något som ändå bör göras. Är det inte tvärtom så att vi ändå borde genomföra en sådan här plan – även om det imorgon skulle komma fram ”bevis” på att uppvärmningen inte alls är så allvarlig som många befarar eller att det är naturliga orsaker som ligger bakom uppvärmningen? Undantaget är i så fall ”övergångslösningarna”, dvs åtgärder för att minska utsläppen av koldioxid medan vi bygger upp framtidens energiförsörjning. Om utsläppen av koldioxid inte skulle ha någon nämnvärd betydelse för klimatet, då vore det slöseri att satsa en massa pengar på dyra system för koldeponering. I så fall vore det onekligen bättre att satsa de resurserna på att till exempel se till att alla barn i världen får en god grundutbildning. Man kan påstå att klimatfrågan – just därför att den är ett globalt hot som riskerar att drabba alla – faktiskt också är en möjlighet till en uthålligare och jämlikare utveckling. Omfattande investeringar i forskning och utveckling, liksom i infrastruktur, kan därtill bli en positiv injektion i hela världsekonomin – en mer substantiell injektion än militära rustningar eller spekulationer med värdepapper. En renare värld driven av sol och vind istället för av kol och olja borde vara ett lockande arv att lämna över till våra efterkommande…
> Home 2009-07-23 © Tore Persson Kommentarer till tore.persson@folkbildning.net |