Hur vore det med en ny studentexamen på åtta dagar? Jan Björklunds utspel om införandet av en ny studentexamen har väckt visst intressen och visst tvivel om ett enda examenstillfälle kan räcka för att bli godkänd. Jan Björklund och andra kanske skulle studera hur det gamla kejserliga examenssystemet i Kina fungerade? Under ca tusen år, fram till 1905, måste i princip alla som hade ambitionen att bli kejserlig ämbetsman i Kina klara av en serie på tre examinationer – på läns-, provins- och riksnivå. Det var krävande examinationer och varje examination tog åtta dagar. I princip varje man (detta gällde bara män), oavsett bakgrund, var berättigad att gå upp i examen. Undantagna var präster och munkar, liksom köpmän, som betraktades som giriga till naturen. Och giriga ämbetsmän ville man inte ha. Militärer hade deras egen examensgång och fick inte heller delta i den civila examen, eftersom de av naturen ansågs vara brutala. Och brutala ämbetsmän ville man inte heller ha. Även fattiga hade en chans Det som krävdes var flera års studier av de konfucianska klassikerna. Det innebar naturligtvis en fördel för de som tillhörde mer välbeställda familjer, där man hade råd att låta åtminstone en son ägna sig åt studier istället för att arbeta. Men att ha klarat av examen gav så stor prestige att det spillde över även på de närmaste släktingarna. Därför var det inte ovanligt att släktingar till begåvade men fattiga unga män ställde upp för att svara för underhållet av den förhoppningsfulle. Dessutom var hela systemet en garanti för att obegåvade eller lata söner inte hade någon möjlighet att nå högre samhällsposter – oavsett hur rika föräldrarna var. Det gjordes också stora ansträngningar för att se till att ingen kandidat kunde favoriseras. Det var ytterst sällan som någon blev godkänd bara efter ett försök. Vanligen krävdes flera försök och det var inte ovanligt att en ung man gick upp i examen samtidigt som hans far eller hans lärare gick upp för kanske tionde gången. En i Kina känd ämbetsmän på 1800-talet, Zeng Guofan, blev till exempel vid sjunde försöket godkänd i examen på länsnivå 1833, året efter att hans far vid sjuttonde försöket och 41 år gammal lyckats klara samma examen. Det behöver kanske inte påpekas att examinationerna hade högsta prioritet från landets högsta ledning. När ett långvarigt och förödande uppror i mitten av 1800-talet äntligen slogs ner av de kejserliga trupperna, var ett av de första åtgärderna för kejsarens representant att återupprätta examinationerna. Tre examinationer Systemet bestod av tre grundläggande examinationer, där bara ett mindre antal, ofta några få procent, blev godkända. 1. De som klarade det förberedande testet var kvalificerade att delta i den examen på länsnivå. Denna examen hölls varje år och bestod av tre sessioner under åtta dagar. 2. Hade man klarat av läns-examen kunde man gå upp i provins-examen som hölls vart tredje år i respektive provins-huvudstad och som också tog 72 timmar under loppet av åtta dagar. Här krävdes betydligt mer studier och få var de som blev godkända innan de fyllt trettio. 3. De som klarat av provins-examen kunde gå vidare till den tredje examen som hölls vart tredje år i huvudstaden. Andelen godkända var kanske fem procent. De som klarade denna examen var som regel garanterade en tjänst i den kejserliga administrationen. De som klarade den tredje examen deltog vanligen också i den s.k. palatsexamen, i kejsarens palats, där kandidaterna blev rangordnade efter resultat och ingen blev underkänd. Exempel från 1078 I boken ”Ancestors – The story of China told through the lives of an extraordinary family” (2009) skriver Frank Ching om Qin Guan som trettio år gammal år 1078 deltog i examensprovet på provinsnivå. Examineringen ägde rum i ett särskilt inhägnat område; den bestod av tre sessioner och pågick under sammanlagt åtta dagar. Kandidaterna hade med sig papper och skrivverktyg (penslar, tusch etc), sängkläder, mat och ett förhänge att hänga för den öppna väggen i båset. När alla kandidater samlats leddes de in i själva anläggningen varpå portarna ut stängdes och förseglades så att de inte skulle kunna öppnas förrän efter varje session. Kandidaterna kroppsvisiterades av soldater för att garantera att inget otillåtet smugglades in. De fick varsitt identifikations-nummer och varsitt bås med tre väggar. Varje bås, ca en meter gånger en meter, var försedd med tre skivor, som fungerade som sittbänk, skrivskiva och hylla. På natten flyttade man ner skrivskivan till samma höjd som sittskivan och fick därmed en kort men bred säng att sova på. Vid detta laget hade första dagen gått. Tidigt nästa dag, före soluppgången, fick kandidaterna den första sessionens frågor. Tjänstemän kontrollerade identiteten för var och en, bland annat mot en fysisk beskrivning av deras utseende, för att inte någon skulle kunna ha anlitat någon kunnigare ersättare. Under hela dagen och större delen av påföljande natt jobbade Qin Guan och de andra kandidaterna med första sessionens uppgifter, som handlade dels om att utveckla avsnitt ur klassiska texter, dels om att kommentera regeringspolitiken. Nästa morgon lämnade Qin Guan in sina papper och fick lämna området. Första sessionen var över. Efter en dags vila återkom Qin Guan för den andra sessionen, som också varade en dag och en natt, liksom tredje sessionen. Åtta dagar efter att han anlänt var prövningen över och nu återstod bara att vänta på resultatet, vilket tog en månad. 17 000 examensbås i en anläggning Ett antal kontorister (ett par tusen vid de största anläggningarna) skrev med rött tusch av alla inlämnade uppgifter och dessa avskrifter kontrollerades därefter av andra gentemot originalen. Tentatorerna såg endast avskrifterna, som var kodade, så att varken namn eller handstil skulle kunna avslöja vem som skrivit respektive svar. Tentatorerna, av vilka några var höga ämbetsmän utsända från huvudstaden, fick inte lämna området innan resultatet av examen hade publicerats. Med själva testdagarna och förberedselserna inför examen innebar det att tentatorerna under nästan två månader var avstängda från allt normalt liv. I staden Nanjing, vid Långa floden (Yangtzi), finns ett museum som består av en liten rest av den gamla och vidsträckta anläggning för examinationer som anlades 1168. Anläggningen byggdes ut efterhand och under 1800-talet kunde man samtidigt examinera mer än 17 000 kandidater enbart där. Skicka militären till Haag ! Idag, torsdagen den 4 augusti 2011, har Dagens Nyheter en intervju med en dokumentärfilmare och författare, Marius van Niekerk, femtio år gammal. Men när han var sjutton tvångsrekryterades när han var sjutton år gammal till den sydafrikanska armén och skickades till kriget i Angola. Nu har han gjort en dokumentärfilm, ”Mitt mörka hjärta”. I Intervjun berättar Marius om de grymma och nedbrytande förhållandena i armén och om att militären drar nytta av unga pojkars stridslust innan de hunnit mogna till självständigt tänkande män: – Mig tog de när jag bara var sjutton är. Redan vid 25 års ålder är det ofta för sent, då säger man bara ”fuck you, dra ut i ditt eget krig!” Detta gäller förstås inte bara krigförande stater, som Sydafrika på den tiden, utan alla militärmakter. Med den insikten, kan man komma fram till någon annan rimlig och konsekvent än att alla militärmakter – oavsett land – borde skickas till den internationella domstolen i Haag och åtalas för brott mot mänskliga rättigheter? Den ideale läkaren – eller den enda riktigt seriösa? Jag lyssnade på en av mina absoluta podcast-favoriter, Robert Adams som på den kanadensiska tv-serien Big Ideas presenterar särskilt intressanta böcker – eller är det möjligen så att han presenterar helt vanliga böcker på ett särskilt intressant sätt? I alla fall, Robert Adams talade om boken ”The Diagnosis” av Alan Lightman och nämnde då, i förbigående, en kusin som var läkare medan han levde. Han var läkare på en mindre ort och enligt Robert Adams sa han att han inte vågade ställa en diagnos om han inte hade sett och upplevt patientens hemmiljö etc... Diana Buttu om den israelisk-palestinska fredsprocessen Om ni är villiga att investera drygt en halvtimme av er tid på en intressant föreläsning kan jag varmt rekommendera denna av Diana Buttu, en palestinsk jurist och expert på mänskliga rättigheter. Hon talar om Palestinian Refugee Rights & Negotiations. Presentationen av Diana Buttu på YouTube: ”Diana Buttu is a Palestinian human rights lawyer, former Bir Zeit University professor, and former legal advisor to the Palestinian negotiation team. Buttu received her law degree from Queen's University in Kingston, Ontario in Canada and a masters of law from Stanford University. She is currently working as a lawyer on land confiscation, home demolitions, and revocation of residency. Buttu has appeared on numerous news and analysis programs speaking on refugee rights. This presentation, given at the 2010 convention of Al-Awda, the Palestine Right to Return Coalition, is entitled, "Palestinian Refugee Rights, the Palestinian Political Process and the So-Called Negotiations." Den 51a delstaten… N+1 är en amerikansk kulturtidskrift, som presenteras i Dagens Nyheter den 21 maj. Den finns naturligtvis också på Internet: nplusonemag.com Tidskriften grundades
2004 och i dess första nummer finns bland annat en artikel om det ockuperade Palestina. Diskussionerna om det framtida Israel och Palestina rör sig vanligen om det ska bli två stater – Israel och Palestina – eller om en sammanslagen stat. Artikelförfattarna, Marco Roth och Mark Greif, tycker att man inte tänker tillräckligt stort. Deras lösning är istället att Palestina blir den femtioförsta delstaten i USA: ”The offer of U.S. statehood to the Occupied Territories on pre-1967 boundaries is the real solution to everyone’s problems. Israel gets its staunchest ally as its neighbor. Palestinians get the rights and responsibilities of American
citizens, plus Federal relief. America receives something better than an uncertain and tenuous American-style democracy “in the heart of the Middle East.” It gets America in the Middle East.” Det är kanske inte världens mest realistiska förslag. Men det kan aldrig vara fel att begrunda helt nya, annorlunda och till och med galna idéer. Apropå det, Israel behandlas ofta som en nästan europeisk nation – se på Eurovisionsschlagern – med motiveringen att de är isolerade i Mellanöstern. Det ockuperade Palestina är knappast mindre isolerat, kanske dags att de inbjuds att bli medlem i EU...? Gud är ingen feminist... ... om nu någon inbillade sig det – i alla fall inte enligt de myter som ligger till grund för de abrahamitiska religionerna. Det gäller inte minst myten om Adam och Eva, som motiverar fundamentalister att betrakta och behandla kvinnor som slavar. Läs vad Paula Kirby skriver i en artikel i Washington Post National som hon avslutar med: ”Religion is one lie after another: the lie of original sin, the lie of eternal life, the lie of hell, the lie of answered prayer, the lie that life can have no meaning without religion, the lie that religion is the source of morality, the lie of creationism, the lie of a spy-in-the-sky who hears your every word and reads your every thought. And to this list we must add the lie that it views men and women as equal.” Läs hela artikeln i Washington Post National. Hur hade kvinnobilden i dessa tre religioner blivit om Lilith inte av Gud fördrivits ur paradiset – eller eventuellt på eget bevåg lämnat denna patriarkaliska inrättning? Det finns flera olika myter om Lilith, bland annat att hon var Adams första hustru. Liksom Adam ska hon också ha formats ur lera av Gud och välsignad med en fri vilja. Men när hon vägrade lyda Adams order ersattes hon av Eva som bildades av Adams ena revben och inte blev begåvad med någon fri vilja... Frikostiga styrelseproffs... Jag brukar med nöje läsa Andreas Cervenkas ekonomiska analyser i SvD på söndagar, avslöjande och kvicka. Idag, den 10 april, skrev han om de styrelseproffs i storföretag som brukar vara kända som hårda förhandlare – utom när det gäller avgående eller sparkade chefer. Då framstår de istället ofta som oerfarna och veka som lägger sig för motpartens krav på kompensationer som inte bara strider mot all moral utan även mot ingångna avtal. Men jag tror inte alls att de är veka. De är nog helt enkelt förutseende. Med tanke på de många styrelseuppdrag och andra uppdrag dessa proffs i styrelse- och chefspositioner har, är det säkerligen av eget självintresse som de är generösa mot till exempel avgående chefer. Förr eller senare kommer de att befinna sig i en situation där de själva har chansen att berika sig utöver det vanliga – och då är chansen inte så liten att det på andra sidan ”förhandlingsbordet” sitter en f.d. chef som har anledning att känna sig tacksam mot ”motparten”. Den stora fördelen – för de här herrarna (det är ju mest herrar) – är ju att det inte kostar dem något att vara generösa; det är alltid andras pengar de är frikostiga med. Med mördande reklam... Vad är målet för den svenska insatsen med Jas-plan i Libyen? Är det att stödja det libyska folket i dess kamp mot Ghaddafi och hans anhängare? Eller vill svenska regeringen, med stöd av andra partier, ta chansen att låta Jas få stridserfarenhet så att planet blir lättare att sälja? Så att säga med mördande reklam... Den som ställer den frågan är Sara Lindblom på hennes blogg, där hon även ifrågasätter om regeringen gjort de analyser kring effekter, måluppfyllelse, kostnader etc som biståndsorganisationer gör – och måste göra – för att få statligt stöd för de insatser man gör. Vad göra med avsatta diktatorer? Apropå Ghaddafi och andra diktatorer tycker jag att vi (FN) borde kunna erbjuda dem en reträttplats, där de kan tillbringa tiden efter ”pensioneringen”. Kunde man placera den detroniserade Napoleon på ön Sankta Helena i södra Atlanten borde man kunna erbjuda nu levande diktatorer en lika enslig ö där de kan umgås med varandra när de väl inser att slaget är förlorat. Poängen skulle vara att de ska lockas att frivilligt ”gå i pension” innan de i desperation hinner mörda för många av deras medborgare. Vad man kan locka med är en behaglig tillvaro tillsammans med likar (andra diktatorer) som kan förväntas ha stor förståelse för deras situation. Där kan de tillbringa resten av sina liv med att skryta för varandra om allt vad de hunnit åstadkomma innan de otacksamma medborgarna tröttnade på dem. Den handvevade vispen som försvann Nyligen köpte jag efter stor tveksamhet en elvisp, en sådan som man använder för att vispa ägg m.m. Den fungerar – men bara om det man vispar är en lagom tjock smet. Om inte stänker det om vispen, på väggen, på andra prylar i köket och på mig. Hastigheten är visserligen reglerbar, men bara delvis. Den går inte att köra riktigt långsamt. Så vispen stänker. Kanske hade det gått bättre med en dyrare elvisp, men jag köpte en av de billigaste i just den affären, kanske till och med den billigaste. Men egentligen vill jag ha en sådan visp som jag haft i mer än fyrtio år. En handvevad visp, röd med ett behagligt handtag i plast att hålla i och en vev som man kunde vispa hur långsamt med som helst och så snabbt som i alla fall jag någonsin behövde vispa. Den inköptes någon gång på
sextiotalet, av min dåvarande sambo innan vi flyttade ihop 1969. Jag fick den således på köpet och den fungerade utmärkt fram till i höstas, år 2010. Den fungerade alltså i drygt fyrtio år. Problemet är att dessa handvevade vispar helt tycks att ha försvunnit från butikernas hyllor. I alla fall här i Stockholm; i alla fall i de affärer jag har letat i. Därför köpte jag till slut min nya opraktiska elvisp – men jag kommer att fortsätta leta efter den jag vill ha. Dock, detta handlar om något mycket större än bara en visp som inte längre tycks tillverkas. Det handlar om vi ska ha ett hållbart och rättfärdigt samhälle. Efter att ha hört lite med omgivningen har jag förstått att jag nog får betrakta mig som lyckosam om min nya elvisp kommer att hålla så länge som fyra år. Det innebär således att jag måste räkna med att förnya min eldrivna visp tio gånger under samma tidsperiod
om jag använde min gamla handvevade. ”Förnya”, det vill säga köpa nya elvispar. Detta innebär att jag i min privatekonomi i framtiden måste ha en vispbudget som är mer än tio gånger så stor som jag hittills haft. Vilket i sin tur innebär att jag måste ha motsvarande högre inkomster för att få budgeten att gå ihop. Men som
sagt, detta handlar om något mycket större än min privatekonomi. Låt oss för enkelhets skull anta att det går åt lika mycket resurser att tillverka en handvevad visp som en eldriven. Det innebär att vispföretagen skulle kunna göra det möjligt för tio gånger så många människor på jorden att använda en visp om de bara tillverkade handvevade sådana – utan att de skulle behöva använda mer av jordens begränsade resurser. Jag vägrar för övrigt att tro att dagens vispindustri inte förmår att tillverka lika hållbara vispar som sextiotalets. Valet står således mellan tio eldrivna vispar till mig själv under fyrtio år eller tio handvevade
till mig och nio andra under samma period. Resursförbrukningen är densamma vid själva tillverkningen (om vi nu utgår från att det går åt lika mycket resurser att tillverka en visp, oavsett vilket typ). Dessutom, under drifttiden kommer de eldrivna visparna att förbruka elkraft, medan de andra bara drar muskelkraft. Varför finns det då inte längre några handvevade vispar att köpa? Alla inser förstås att det är hela idén med detta system. Världens vispföretag – liksom statens nationalekonomer – vill att jag ska köpa en ny elvisp vart fjärde år, helst ännu oftare. Men är det vad jag vill? För det är ju så att genom att acceptera och anpassa mig till detta system bidrar jag till att vi har ett ohållbart och orättfärdigt samhälle. Hong Lou Meng 红楼梦 ”Äntligen”, sa översättaren Pär Bergman när han den 1 februari 2011 presenterade den fullständiga utgåvan på svenska av den kinesiska romanen Hong Lou Meng eller Drömmar om röda gemak (Atlantis). Hong Lou Meng skrevs i mitten av 1700-talet av Cao Xueqin (ca 1715-63 och är en av Kinas fyra klassiska romaner. Den svenska utgåvan består av fem delar, på vardera ca sju hundra sidor: Guldåldern, Silveråldern, Kopparåldern, Järnåldern och Stenåldern. . ”America's native prisoners of war” En historia om folkmord, brutna avtal etc… Av Aaron Huey i TED-serien om hur det amerikanska landet stals från de ursprungliga ägarna: http://www.youtube.com/watch?v=8tEuaj4h8dw Håller vi på att förlora konsten att läsa långsamt? Hur påverkar Internet läsandet? Är vi på väg att bli så tillvanda vid Internet att det enda vi förmår är att snabbt skumma igenom texter i förhoppning att hitta något av de guldkorn vi letar efter? Håller vi på att förlora förmågan att koncentrera oss tillräckligt för att klara av att ta till oss en längre artikel på en kultursida (i den mån sådana existerar) eller en hel bok? Håller vi på att bli dummare? Det hävdar i alla fall en hel del forskare och andra. De menar att det framför allt Internet som vänjer oss vid att bara läsa korta texter. Och dator-användningen har gjort oss vana vid att med sök-funktionen snabbt leta igenom en textmassa för att finna just det man letar efter. Men hur går det då med förmågan att på allvar ta till sig en text, att tränga in i den, förstå den? En sak är att så snabbt som möjligt söka igenom en instruktionsbok för att få få fram just det man för stunden behöver veta. Då är det effektivt att kunna snabbläsa eller snabbskumma – och kunna söka i en digital text. Men vill man ta till sig och förstå en bok i exempelvis idéhistoria? Då är det snarare långsam-läsning som gäller, dvs en läsning där man ger sig tid att reflektera, jämföra med andra böcker, gå tillbaka i texten och fundera igen etc. Dessutom, vad missar man genom att bara leta efter det man redan är medveten om? Jo, möjligheten att upptäcka sådant man inte tidigare kände till och alltså inte hade kunna söka efter. > Läs mer på The Guardian.  En banderoll från ett ockuperat hus i Hebron på Västbanken, december 2008. Demokratin Israel? Ett av de vanligaste fösvaren för Israel är att det är den enda nationen i Mellanöstern som är en parlamentarisk demokrati, som tillämpar lika rättigheter för kvinnor och homosexuella, vars lagstiftning garanterar fri yttrandefrihet etc. Som i exempelvis följande video på YouTube. Detta är korrekt, det är stor skillnad mellan Israel och övriga länder i Mellanöstern. Men Israel är också en ”demokrati” som till stora delar låter sig styras av två minoriteter (militanta sionister och religiösa fundamentalister) och som behandlar en tredje minoritet (de israeliska palestinierna) som andra klassens medborgare. Israel ger också en folkgrupp – judarna – en särställning, som bland annat tar sig uttryck i ”lagen om återvändande”, d.v.s. att alla judar runt om i världen har en exklusiv rätt att flytta till och omedelbart bli medborgare i Israel. Detta har knappast ifrågasatts av västländerna, som annars brukar kritisera de länder som bedriver etnisk favorisering, och palestinierna har begripligt nog lite svårt att förstå varför ättlingar till judar som utvisades för två tusen år
sedan ska ha rätt att återvända men inte de palestinier som tvingades lämna landet för sextio år sedan. Israel är dessutom en ”demokrati” som ockuperar och kontrollerar områden mot dess befolknings vilja (Västbanken och Gaza) och som inte bara tillåter utan också uppmuntrar och stöder bosättningar på Västbanken i strid med internationell lag. Att vara emot bosättningarna och ockupationen är inte detsamma som att vara emot Israel i sig. Se vidare: Vänsterprassel med neandertalare? Läser i Dagens Nyheter den 7 maj 2010 att en del människor för femtio till hundra tusen år sedan troligen hade ihop det med neandertalare och att de tillsammans fick barn. Nya DNA-studier, av bland andra Svante Pääbo, tyder i alla fall på att så ska ha skett – och på att det skett på flera håll i världen. Med ett undantag, Afrika. Om detta stämmer måste slutsatsen bli att afrikanerna är de genetiskt ”renaste” människorna. Det är något för sverigedemokrater och dylika att bita i... > Se även artiklar i tidskrifterna New Scientist och Science. Enstatslösning för Israel/Palestina? Tony Judt, den brittiske och judiske historikern, uppmärksammades i en kort artikel – Jämlikhet: Som landet ligger – i dagens DN. Han har bland annat uppmärksammats – och bland sionister anklagats – för att förespråka en sekulär enstatslösning för Israel/Palestina. Hans kritik av den judiska staten Israel är väl värd att ta del
av, t.ex. i följande artiklar: |
Är ateism en ”tro”? Ibland, när jag säger att jag betraktar mig som är ateist, får jag den reaktionen att ”Ja, det är ju också en tro”. Men det är skillnad på tro och tro. Jag är ateist, dvs jag tror inte att det finns någon slags gud eller några gudomliga väsen eller någon ”intelligent designer”. När jag säger at jag ”tror” detta menar jag inte att det är en slags religiös ”tro” utan helt enkelt något jag håller för sannolikt. Att hålla för sannolikt att det inte finns någon intelligent designer innebär naturligtvis ett erkänannde av att det faktiskt kan finnas anledningar att tvivla. Jag är således en övertygad ateist som ibland upplever något som får mig att fundera på om det ändå – trots allt – skulle kunna finnas en designer bakom allt. Trots sådant tvivel som jag stundtals kan känna rörande den grundläggande frågan, har jag dock ett par bestämda övertygelser om vilka jag inte känner den minsta tvekan: – Om det mot förmodan skulle finnas någon slags gud/designer är jag fullkomligt övertygad om att detta eventuella väsen ger blanka fan i om jag skulle råka tro på någon av alla de mänskliga påfund som går under beteckningen ”gud”. – Jag är också fullkomligt övertygad om att ett sådant eventuellt gudomligt väsen inte har den ringaste överensstämmelse med någon av de religioner som människor har hittat på. Detta innebär följaktligen att även om jag någon gång i framtiden skulle råka bli övertygad om att det faktiskt finns någon slags designer bakom allt, är jag övertygad om att jag aldrig kommer att bli ”religiös” i den meningen att jag kommer att ansluta mig till en viss bestämd religion. Kanada största hotet mot en klimat-överenskommelse? Kanada har en av världens största förekomster av olja – i form av s.k. oljesand. Problemet med oljesand är att det är extremt energikrävande att utvinna olja från sanden och att det dessutom krävs mängder av vatten som förorenas av processen. Enbart från denna process släpps ut nästan lika mycket koldioxid som från hela Danmark. För att skydda denna utvinning försöker Kanada – enligt George Monbiot – att hindra alla bindande internationella överenskommelser om koldioxidutsläpp. Falskmyntarens dröm? Hur kan det komma sig att en noggrann avbildning av 200 endollarssedlar är 215 000 gånger värdefullare än 200 riktiga endollarssedlar? Den 11 november såldes en tavla, signerad Andy Warhol, med exakta återgivningar av 200 endollarssedlar för 43 miljoner dollar: ”Warhol’s 200 One Dollar Bills goes up in price by tens of millions of dollars. Two hundred actual one dollars bills, meanwhile, become more and more worthless…” ”Vår beskärda del” är titeln på en ny bok om klimat-krisen skriven av David Jonstad och utgiven av Ordfront. Författaren jämför bland annat klimat-krisen med hur USA, Storbritannien och Sverige hanterade problemen med försörjningen under andra världskriget. Slutsatsen är att människor inte har några problem med att acceptera drastiska åtgärder – som till exempel ransoneringar – bara man inser lägets allvar, tror att åtgärderna hjälper och att bördorna fördelas rättvist mellan alla medborgare. > Läs mer om
Klimat-hotet. Förnybar energi för hela världen redan 2030? Kan hela världens energiproduktion ställas om så snabbt så att den redan 2030 bara består av vind-.
vatten- och solkraft? Det hävdar i alla fall tidskriften Scientific American.  Joseph Needham Jag måste tipsa om en bok jag nyligen läst, en bok om en väldigt speciell man – Joseph Needham (1900-1995). Needham är förmodligen okänd för de flesta, men för Kina-kännare är han å andra sidan välkänd, för tillkomsten av det monumentala verket ”Science and Civilisation in China”, ett verk vars första del utkom 1954 och som fortsatte att utges enligt Needhams plan tills hans död och som fortsätter att utges av den stiftelse han bildade. Hittills är 27 böcker publicerade. Joseph Needham var aktad forskare i biokemi i Cambridge (England) och skrev några grundläggande stora verk i biokemi, vilka ansågs banbrytande. Men det han framför allt blivit känd för är ”Science and Civilisation in China”. Detta startade 1937 när han träffade och förälskade sig i en kinesisk forskare som just anlänt till Cambridge för att arbeta tillsammans med Joseph och hans hustru. Han bad henne, Lǔ Guìzhēn, att på kinesiska skriva ”cigarett” (båda rökte flitigt) och när han såg de två tecknen för ”doftande rök” utbrast han: Jag måste lära mig det här språket – annars kreverar jag! Och det gjorde han, dvs lärde sig språket, och mycket mer om Kina – tillräckligt för att bli huvudförfattare till elva av ”Science and Civilisation in China”-böckerna plus ett antal andra böcker om Kina. Han var dessutom folkdansare, nudist, vänsteraktivist, kristen, universitetsrektor, föreläsare, tågfantast etc, etc – plus passionerat intresserad av kvinnor. Boken heter på svenska ”Mannen som älskade Kina – Den otroliga historien om Joseph Needham”, skriven av Simon Winchester och utgiven i år på Ordfront Förlag. Simon Winchester är brittisk journalist och författare och en av hans andra böcker är historien om tillkomsten av Oxford English Dictionary: ”The Meaning of Everything”, som också är en otrolig historia.  Hans Rosling Om du har sett Hans Rosling på scen, på TV eller på Internet och vill se mer av vad han gjort kan jag tipsa om att han har en webbplats – www.gapminder.org – där han samlat videofilmer av alla (tror jag) hans föreläsningar över tillståndet i världen med hjälp av statistik. Bilden visar hans förutsägelse om när medelinkomsten i Kina och Indien kommer att bli lika hög som den i USA; den 27 juli 2048… Den förutsägelsen gjorde han för övrigt inom TED (Technology, Entertainment, Design) som på sin webbplats presenterar ett stort antal intressanta föreläsningar (vilka man också kan prenumerera på som podcasts). > Hans Rosling. > TED. Video-lektioner om klimatfrågan Här kan du – på engelska – följa
drygt ett tjugotal video-lektioner kring grundläggande frågor rörande klimatet. Lärare är David Archer, professor vid University of Chicago samt författare till böckerna ”Global Warming – Understanding the Forecast” och ”The Long Thaw – How Humans are Changing the Next 1000,000 Years of Earth's Climate”. Makthandboken Ett tips om en ny bok, "Makthandbok – för unga feminister som (be)möter rasism och sexism i föreningslivet". Boken vänder sig till ”dig som är trött på att bli nedtystad, exkluderad eller utsliten på grund av att ha drivit antirasism i organisationer där det inte varit en självklar del av agendan” och är utgiven av Interfem, en tankesmedja som verkar för att ”kvinnor med utländsk bakgrund blir en erkänd resurs och får större ekonomisk och politisk betydelse på arbetsmarknaden och i samhället”. På Interfems hemsida finns information om hur man beställer boken (som också kan laddas ner gratis som
pdf-dokument): > Interfem. The war you don't see Vad är det vi inte får se av det som händer under ett krig och varför? Hur kunde till exempel de stora dominerande medierna i framför allt USA och Storbritannien totalt okritiskt gå på propagandan från de amerikanska och brittiska regeringarna inför kriget mot Irak? The war you don't see. Allmänningens eller den kortsiktiga profitens tragedi? Då och då refereras i medier okritiskt till Garrett Hardins essä ”The Tragedy of the Commons” (Allmänningens tragedi), som publicerades i tidskriften Science 1968. Hardin menade att allmänningar (t.ex. en bys gemensamma betesmark) med nödvändighet kommer att överutnyttjas därför att de som brukar den, var och en, oundvikligen kommer att vilja maximera sina egna vinster på de andras bekostnad – vilket kommer att leda till att allmänningarna kommer att förstöras. Det är den påstådda tragedin. Hardins essä är en av de mest citerade och publicerade – men det hindrar inte att den är ogrundad, vilket ett antal kritiker visat. Det faktum att det finns allmänningar som existerat i hundratals år är i sig ett bevis på att de faktiskt fungerar och att de inte överutnyttjats – i alla fall inte som en slags naturlag. Uppfattningen att de skulle leda till en tragedi tycks vara en ren hypotes, som inte grundas på annat än den världsbild somomfattas av många ekonomer och som går ut på att var och en av oss enbart strävar efter att kortsiktigt skapa egna fördelar. Detta att man försöker maximera sina vinster brukar av ekonomer kallas ett ”rationellt” argument och sådana personer betecknas som ”rationella” – till skillnad mot dem som även har andra motiv än att på kort sikt bara söka vinstmaximering. Det är mycket troligt att det inte finns så många som är ”rationella” i denna mening och att de allra flesta planerar mycket mer långsiktigt. Det är nog så att om Garrett Hardin teoretiskt kunde räkna ut att kortsiktig vinstmaximering kommer att leda till tragedier – i alla fall om man samnyttjar allmänningar – ja då kunde de som är beroende av dessa allmänningar också räkna ut vad överutnyttjande leder till och därmed bestämma sig för att avstå från sådant kortsiktigt beteende. Vilket också förefaller vara det som man i allmänhet gjort.
Detta är egentligen ett exempel på motsättningen mellan å ena sidan kapitalism och å andra sidan en mer traditionell bevarande-ekonomi. ”Kapitalisten” utgår från att man ska utnyttja resurser för att få snabba vinster – vilket förutsätter kortsiktigt tänkande. ”Bevararen” utgår däremot från att man ska bevara resurser för att de ska räcka länge, inte bara under ens egen livstid utan också under barnens och barnbarnens – och därmed krävs med nödvändighet ett långsiktigt tänkande. Den traditionella allmänningen var aldrig en helt fri resurs. Den brukades av flera – till exempel av invånarna i en by – enligt sedvänjor som reglerade nyttjandet och som var kända av alla. När sådana system faller sönder beror det vanligen inte på att några av nyttjarna börjar överutnyttja allmänningen utan på att den exploateras av intressen utifrån, av staten eller av privata företag. En av Hardins kritiker, G. N. Appell, skriver till exempel att sammanbrott av allmänningar ”… is caused by the intrusion from governments outside the local socioeconomic system”, dvs … orsakas av intrång av regeringar utanför det lokala socioekonomiska systemet (”Hardin's Myth of the Commons – The Tragedy of Conceptual Confusions” 1993). Man kan se detta idag i till exempel regnskogarna. Det är inte ursprungsbefolkningarna i dessa områden som står för plundrandet, de har levat där i många generationer och bevarat och samnyttjat skogarna. Det är stater och företag, drivna av kortsiktiga vinstintressen, som står för ödeläggelsen. |
