Ge israeler och palestinier ett erbjudande de inte kan tacka nej till President Obama försöker få igång nya fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier, men risken är stor att det inte leder till något konkret resultat – som så många gånger förr. Ett alternativ är att ge parterna ett ”erbjudande som de inte kan tacka nej till”. Barack Obama har gett den israeliska regeringen en tydlig signal: ett totalt stopp för utbyggnaden av alla bosättningar på det ockuperade Västbanken är en nödvändig förutsättningar för meningsfulla fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier, med sikte på en tvåstats-lösning, med Israel och ett självständigt Palestina som grannar. Israels premiärminister, Bibi Netanyahu, har uppenbarligen uppfattat de nya signalerna frånWashington och sagt sig accepterat en tvåstats-lösning. Den israeliska regeringen har också genomfört ett antal lättnader för palestinierna på Västbanken, framför allt har kontrollerna vid ett antal militära vägspärrar inne på Västbanken blivit lindrigare eller helt upphört. Men vägspärrarna finns kvar och fortsätter att vara bemannade och några bosättningar säger man sig inte ha för avsikt att stoppa. Netanyahu verkar hoppas att Barack Obama ska bli nöjd om man gör ett antal mindre eftergifter vad gäller exempelvis kontrollerna av palestinierna – vilket inte är kontroversiellt i Israel så länge som det inte leder till självmordsattacker mot israeler. Och den palestinska ”stat” som man säger sig acceptera är kringgärdad med så många villkor att den knappast kan kallas självständig. Det förefaller vara upplagt för en ny omgång förhandlingar – för vilken gång i ordningen? – som inte kommer att leda till någon konstruktiv lösning. Trots att det egentligen borde finnas förutsättningar att komma fram till en lösning eftersom majoriteten av israeler och palestinier tycks vara beredda att kompromissa. Den 22 april 2009 publicerade t.ex. den israeliska dagstidningen Haaretz resultatet av en opinionsmätning, som visar att tre fjärdedelar av palestinierna (74 procent) och israelerna (78 procent) är beredda att leva i fred med varandra i två separata stater. Men båda parter, Israels regering och den palestinska myndigheten för de självstyrande områdena på Västbanken, är politiskt svaga och verkar varken ha kraft eller vilja att stå emot de minoriteter på ömse sidor för vilka ordet ”kompromiss” inte existerar. På den israeliska sidan är det de extrema bosättarna på Västbanken, och deras allierade politiska partier, som anser att hela Västbanken tillhör det historiska Israel, givet till judarna av Gud, och därför aldrig kan förhandlas bort. På den palestinska sidan är det främst det islamiska Hamas, som ser hela området, Palestina och Israel, som en gudomlig förläning åt muslimerna som inte heller kan förhandlas bort. Ett annorlunda förslag Kan Barack Obama hantera denna situation? Viljan verkar han ha och även nödvändiga insikter – i alla fall mer av den varan än hans företrädare – men har han tillräcklig kraft att tvinga parterna att komma fram till en lösning på hela konflikten? I Dissent Magazine föreslår Sari Nusseibeh, professor vid Al-Quds-universitetet i Jerusalem, att president Obama griper sig an problemet på helt nytt sätt. Istället för att försöka engagera parterna i nya långdragna förhandlingar borde han istället ge dem ett erbjudande de inte kan tacka nej till. Vad Obama skulle kunna göra är att utarbeta ett utkast till ett fredsavtal och presentera det för parterna. Istället för att be dem acceptera det borde han helt enkelt be dem lägga fram det för allmän omröstning bland alla israeler och alla palestinier. För att
förenkla för de röstande att ta ställning borde frågan man ställer vara villkorlig, d.v.s. man kan välja att acceptera förslaget under förutsättning att motståndarsidan också accepterar det. Vem skulle, med någon trovärdighet, kunna säga nej till en sådan demokratisk process? Om majoriteten av israeler och palestinier godkänner utkastet till fredsavtal skulle det dels sätta press på respektive regeringar att verkligen genomföra ett fredsavtal, dels ge dem råg i ryggen att stå emot extremisterna på ömse sidor. Och råg i ryggen lär de behöva, för motståndarna till varje slags kompromiss och fredsavtal kommer naturligtvis att agera. Hamas skulle förmodligen skicka iväg ännu fler raketer in i Israel och igen attackera med självmordsbomber. Bosättarna lär bygga ännu fler provisoriska bosättningar, s.k. utposter, och hota med inbördeskrig. Förutsättningar för fred Vad krävs för att nå fram till en överenskommelse? Framför allt måste man lösa följande frågor: – Ockupationen? En reell och varaktig fred förutsätter ett upphörande av ockupationen, vilket bland annat innebär att Israel inte kan tillåtas kontrollera mer än vad man enligt internationell lag har rätt att kontrollera. Israel är t.ex. i sin fulla rätt att, på sin sida, kontrollera gränsen mot Gaza – men inte gränsen mellan Egypten och Gaza och ej heller Gazas tillträde till Medelhavet. Nu stoppar man t.ex. fartyg med förnödenheter på väg in till Gaza. – Bosättarna? Vad som ska ske med de israeliska bosättarna på Västbanken måste avgöras i förhandlingar mellan parterna, men det är uppenbart att man inte kan ha grupper inom det egna landets gränser som lyder under en annan stats lagar och som är där därför att de vill ta över landet. Det finns idag knappt en halv miljon israeliska bosättare på det ockuperade Väsbanken, inklusive östra Jerusalem. Att flytta dem in i Israel skulle bli dyrt – men det skulle inte vara omöjligt. – Flyktingarna? De palestinska flyktingarna från 1948 och deras efterkommande uppskattas idag till över fyra miljoner. De finns i Jordanien, Libanon och Syrien samt på Västbanken och i Gaza. Valet står rimligen mellan att ge dem tillstånd att återvända, vilket Israel knappast lär gå med på, eller ge dem en ekonomisk kompensation. Det skulle ge några miljoner palestinier möjlighet att ta sig ur sin fattigdom och bli del av medelklassen i ett självständigt och oberoende Palestina. Dyrt? Javisst, men vad kostar en fortsatt konflikt? – Jerusalem? Båda parter vill som huvudstad ha Jerusalem – eller Al Quds, som staden heter på arabiska. Och vad är det som hindrar det? Med en sådan uppgörelse skulle Israel dessutom kunna få sitt val av huvudstad internationellt erkänt och de utländska ambassaderna skulle kunna flytta dit från Tel Aviv (Israels val av Jerusalem som huvudstad har aldrig accepterats av internationella samfundet). – Gränsen? En fred förutsätter en permanent och erkänd gräns, men var ska den gå? Där den provisoriska gränsen, vapenstilleståndslinjen (Gröna linjen), gick från 1949 fram till sexdagarskriget 1967? Det är den gränsen som FN sedan 1967 kräver att Israel ska dra sig tillbaka till. Palestinierna har fått betala Det grundläggande problemet – och orättvisan – med hela konflikten är att palestinierna har fått betala för européernas historiska försyndelser gentemot judarna. Det var på grund av förföljelserna av judar i Europa som det för drygt hundra år sedan uppstod en judisk folkrörelse – den sionistiska rörelsen – som kom till slutsatsen att den enda lösningen för judarna var att få en egen stat. När alla andra folk i Europa strävade efter självständighet och en egen nation var det naturligtvis inte mer än rätt att också judarna skulle få ett eget land. Det fanns dock två problem: För det första var judarna – till skillnad från nästan alla andra folk – inte bosatta i ett visst område utan fanns utspridda över hela Europa, ja över hela världen. Lösningen på det problemet blev att söka sig tillbaka till rötterna, till det område i världen – Palestina – där det för två tusen år sedan levde ett judiskt folk, innan de av dåtidens supermakt, Romarriket, tvingades lämna landet. Vid den första sionistiska världskongressen, 1897, fastslogs målet till att skapa ”ett genom offentlig rätt garanterat hem i Palestina”. För det andra var det utsedda landet, Palestina, redan hem för ett folk, för palestinierna. Fram till första världskriget var det palestinska området sedan fyrahundra år en del av Osmanska riket, som deltog i världskriget på förlorarnas sida. Efter kriget beslöt dåvarande Nationernas Förbund (NF) att överlämna det palestinska området till Storbritannien som ett så kallat mandat, med uppgift att där skapa ett judiskt hemland. NF slog också fast att andra folkgruppers medborgerliga och religiösa rättigheter i Palestina skulle garanteras. Det var förmodligen få av invandrarna – eller bland européer över huvud taget – som vid denna tid ifrågasatte rätten att bosätta sig i landet. Förra sekelskiftet utgjorde kolonialismens höjdpunkt och för européer var det närmast en självklarhet att de hade rätt att slå sig ner var om helst utanför Europa. Ett delikat problem Genom mandatet fick Storbritannien ett delikat problem, att tillfredsställa två gruppers längtan efter självständighet: det palestinska folket som under lång tid hade behärskats av turkarna och judarna från Europa som under lång tid plågats av otaliga förföljelser. Motsättningarna mellan de två grupperna ökade i takt med att allt fler judar kom till Palestina och att allt fler palestinier insåg att de inte bara sökte en fristad undan förföljelser utan också ville bygga en egen nation. Efter andra världskrigets slut 1945 uppenbarades hela vidden av den nazistiska förintelsen av judar, romer m.fl. Man uppskattar att ungefär sex miljoner judar dödades i direkta stridshandlingar, i massavrättningar på av de tyska nazisterna behärskade områden, genom svält och misshandel i arbetsläger (ex. Buchenwald), genom gasning i de så kallade dödslägren (ex. Treblinka) och genom godtyckligt mördande. De judiska organisationerna var angelägna om att de överlevande europeiska judarna från lägren, kanske en kvarts miljon, skulle få komma till Palestina. Storbritannien, under press från palestinier och arabländer, försökte begränsa invandringen samtidigt som man bekämpades av främst judiska terrorgrupper. Till slut tröttnade Storbritannien och förklarade att man avsåg att återlämna mandatet till Förenta Nationerna (FN), efterföljaren till Nationernas Förbund (NF). 22 procent? FN antog 1947 en så kallad delningsplan, enligt vilken dåvarande Palestina skulle delas i två ungefär lika stora delar, en arabisk och en judisk. Delningsplanen accepterades inte av palestinierna, som inte kunde förstå varför de med sin mark skulle tvingas betala för européernas oförrätter mot judarna. Det FN försökte få palestinierna att acceptera var en långtgående kompromiss, att ge upp halva sitt land. Men genom kriget 1948 mellan israeler och araber lyckades israelerna erövra en stor del av det område som var tänkt för den arabiska staten, samtidigt som drygt 700 000 palestinier mer eller mindre direkt tvangs bli flyktingar. Bara Västbanken och Gaza (22 procent) återstod av det ursprungliga mandatområdet för palestinierna. Dessa områden ockuperades av Jordanien respektive Egypten fram till sexdagarskriget 1967, då de erövrade av Israel. Ett accepterande av den Gröna linjen som gräns mellan Israel och en palestinsk stat skulle således ge palestinierna 22 procent av det det mandatområde som Storbritannien fick att förvalta efter första världskriget för att där skapa ett judisk hemland. En synnerligen betydande kompromiss, med tanke på att antalet palestinier på Västbanken och i Gaza är ca 4 miljoner och att det finns ytterligare ca 2,8 miljoner registrerade palestinska flyktingar i Jordanien, Libanon och Syrien. Israel har ca 7,5 miljoner invånare, inklusive en halva miljon som lever i bosättningar på Västbanken samt inklusive de ca 1,5 miljoner palestinier som bor i Israel och är medborgarna där. PLO (Palestine Liberation Organization), palestiniernas representant i fredsförhandlingar, har i praktiken accepterat dessa 22 procent som grunden för ett självständigt Palestina. Det gjorde man 1988 när man formellt godkände de FN-resolutioner som bland annat krävde att Israel skulle lämna de områden som ockuperades under sexdagarskriget 1967. Men om Israel skulle få som man vill skulle palestinierna inte ens få dessa 22 procent. Dessutom skulle de tvingas leva i ett land uppsplittrat i flera delar vars gränser kontrolleras av Israel. Underkastelse eller fred? Historien kan inte göras ogjord och man kan inte rätta till alla begångna oförrätter. Men det minsta man kan kräva är att gamla orättvisor inte förvärras och att de som drabbats om möjligt blir kompenserade. Det borde till och med ligga i parternas egna intressen att se till att lösningen på konflikten blir så ”rättvis” som möjligt. Att tvinga motståndaren till underkastelse är ingen grund för en stabil fred. Det finns avskräckande exempel; första världskriget slutade i att ena parten tvingades till en förödmjukande fred – och därmed bäddades för andra världskrigets utbrott två decennier senare. I en asymmetrisk konflikt där den ena parten är starkare än den andra – som den mellan israelerna och palestinierna – ligger det således även i den starkaste partens långsiktiga intressen att se till att den lösning man kommer överens om blir så symmetrisk som möjligt. > Home 2009-07-23 © Tore Persson Kommentarer till tore.persson@folkbildning.net |