Fjorton år, dags att börja arbeta

Min äldsta syster hade fått en flicka 1946. Det var mitt livs största lycka dittills. Hon blev nästan mitt barn. Därför var jag ganska van att sköta barn när jag erbjöds att vara barnflicka till en norsk kvinna som flyttat till Bodträskfors, tre kilometer hemifrån.  Där lärde jag mig att diska ljudlöst, för barnet skulle ha dödstyst när hon sov. Sedan skulle vi gå ut på promenad och när vi kom in fick jag te och smörgås. Min förvåning var stor när hon hade lagt sylt på smörgåsarna. Det hade jag aldrig fått förr. Men jag tyckte det var gott. 

Det var väl bara någon månad som jag skötte om denna lilla ettåring. Snart yppade det sig en möjlighet att få hjälpa till på Konsum. Hur länge det var minns jag inte, men när lönen hämtades ut så räckte den till min första cykel. Den var grön. Det var väldigt skönt att äntligen få ha en cykel som fungerade.

På Konsum arbetade en ung pojke och det var bara han och jag i butiken. Jag minns inte att vi sade många ord till varandra på hela tiden. Jag var alldeles för blyg för att våga tala med honom.  Han var kanske också blyg, så det blev en tyst samvaro.

Innan dessa två tjänster hade jag genomgått fortsättningsskolan som bestod av skolkök. Så jag började närma mig sexton år vid det laget.  När jag fyllt sexton kom en skogstjänsteman som hette Storbjörk och undrade om någon av våra flickor ville komma och kocka utanför Kåbdalis. Ingen ville, så då sa jag att ”nog kunde väl jag få fara”. Men alla trodde nog att jag var för ung och att jag inte skulle klara upp det. Men jag var van att laga mat och baka hemma, så inte var jag rädd för det där.

Det här gällde finska skogsarbetare från de svensktalande områdena i Finland som hade fått skogsarbetarjobb i Sverige. Jag lastade på mina skidor och litet kläder och så bar det av till Kåbdalis med någon bil, eller kanske det var med bussen? Hur som helst så måste man åka skidor genom skogen flera kilometer. Kanske det var en mil, men jag tyckte att det var ganska lång väg.

När jag kom till kojan där mitt i skogen var männen ute, men i kojan såg det för bedrövligt ut. Det första jag fick göra var att röja undan alla kartonger och skräp som låg kastat över hela golvet. Det var matrester på bordet, grötgrytor på spisen och så vidare. Jag fick tag på en skurhink och en trasa och en rotborste och såpskurade hela golvet.
När männen kom från skogen blev de mäkta imponerade av hur fint det var i kojan. Det här var män i olika åldrar. Den äldsta var nog omkring sjuttio, några var omkring tjugo och ett par vara bara 17-18 år gamla, men deras språk var nästan omöjligt att förstå för mig. Dessutom var jag för blyg för att alls tala med dem.

Mitt ”rum” var en så kallad kockbur, med bara en slaf och en stol samt ett litet fönster. Konstigt att jag inte har något minne av att jag frös, fast det var fullt av is på insidan av fönstret.
Jag hade lagat deras mat, som bestod av stekt salt fläsk och potatis. När de ätit tog en av männen fram sitt dragspel, det var något som skedde varje kväll efter arbetet. De sjöng och berättade historier som jag inte förstod ett dugg av. En av dem sjöng ”Lappaloma” varje gång, men med orden: ”Jag minns när jag kasta min gamla mor i sjön”.
De berättade att de aldrig hade haft någon ungdom, det hade varit krig i Finland hela tiden. Den yngsta av killarna drog alltid på med en ramsa som lät så här: ”Inte ska man sörja fast barnen är små, den ena ligger i vaggan och den andra håller på att gå”.

Jag var inte rädd för att ta i med sysslorna. När jag skulle laga maten så kom den första besvikelsen. Det fanns inte mycket att laga av. Männen hade tydligen inte förtjänat mycket, så de hade inte köpt hem så mycket mat. Det fanns fläsk, mjöl, mjölk och potatis. Det fanns lite smör också, så nästa dag gjorde jag potatispalt. Minst femtio paltar måste jag göra. Det blev dom mycket glada för. 

När deras bas skulle fara till Bodträskfors skrev jag upp en lång lista med vad han skulle handla. Han kom tillbaka och hade nästan ingenting. Det enda han köpt vad jag minns, var nypon. Dessa kokade jag och silade - i en särk. Den var ren förstås, men det fanns naturligtvis ingen sil i den där kojan. Kaffe hade de och på morgonen skulle man koka kaffe klockan sex. Men först måste man göra eld i spisen, om inte ”gubben” hade gjort det. Det var ringar på spisen, så att man fick sätta ned pannorna direkt mot elden. Sådana spisringar var jag van vid hemifrån.
När jag frågade varför han inte hade handlat någonting, sade han att de inte hade några pengar att handla för. De var nog krigströtta och hade inte någon vidare kraft att sätta igång och arbeta.

Den frysta mjölken ute i förstugan och det frysta fläsket blev till slut surt. Men jag fick göra pannkakor tills nästan allt var slut. Det hade börjat snöa, så ingen for ut och jobbade på flera dagar. Till slut var nästan hela kojan översnöad.

Så en dag kom min syster dit, och hon hade med sig min väninna Karin och hennes mor. De tyckte att det var för bedrövligt att jag skulle vara där, när det var så dålig ordning på allting. Jag ville inte alls fara hem, för om jag hade beslutat mig för någonting så ville jag genomdriva det. Men det hjälpte inte, jag fick inte stanna för min äldre syster.

Den sista dagen kokade jag det återstående fläsket tillsammans med potatis. De tyckte att det var jättegod mat, men de tyckte att min syster var rysligt stygg som tog mig därifrån, för de sa att jag var en sådan duktig kocka.