Mormors begravning

Visst hade jag förstått att min mormor Anna var sjuk, men inte att det var så allvarligt att hon skulle dö nu.

Mamma ringde ofta till doktor Atterström i Skog om mormors sjukdom. Han kom och efter varje besök tyckte jag att mormor blev bättre. Så var det dock inte. Hon fick den tidens smärtstillande medicin för sin sjukdom. Men botad blev hon inte från kräftan (eller cancer, som är det mer korrekta namnet). Den bara förvärrades och hon dog den femte mars 1947, omgiven av sina närmaste. Pappa, jag och min bror Leif väntade oroligt nere i vår lägenhet. Jag minns så tydligt när vi blev tillsagda att komma upp till mormor och morfars. Då hade mormor redan somnat in. Så ledsna vi var, morfar grät öppet, det hade jag aldrig sett förut. Mormor var så vacker där hon låg. Hennes sjukdom gjorde att hon såg nästan solbränd ut och så hennes svarta långa hår. Min älskade mormor, som jag så ofta varit hos och sjungit och pratat med. Nu var hon tyst.

I den frikyrka som mormor tillhörde var seden den att när någon dött höll man en kort avskedsandakt, innan den avlidne lämnade sitt hem. Ute på gården hade pappa lagt granris så att det bildade en gång fram till bron. Vi samlades vid den öppna kistan och församlingens pastor kom och höll en kort predikan om mormors resa till ett annat och bättre land. Vi sjöng några av hennes älskningssånger. Det kallades i min hemtrakt för likpredikan. Sedan fördes kistan till kapellets likbod i väntan på begravning.

Mycket skulle nu ordnas. Kläder till familjen. Jag minns mammas bestyr med att få fast sorgfloret på vintermössan, så att det att hängde rätt. Själv fick jag den hett efterlängtade helveckade kjolen. Inte den rödrutiga som jag sett i skyltfönstret i Kramfors, det blev en med svarta rutor i stället. Dödsannons till tidningen skulle skrivas. Inbjudan med stora vita brev inramade med svart bred bård skulle skickas ut till släktingar och vänner boende på annan ort, med tid och plats för begravningen.

På begravningsdagen var det oerhört kallt, de fina blommorna på kistan stod stela och raka. När kistan bars in böjde sig alla blommor ner över kistlocket. De såg verkligen ledsna ut. Men det var inget emot vad mormor skulle ha varit om hon sett dem, hon som älskade blommor.
Kaffeborden stod dukade i en sal intill själva kyrksalen där jordfästningen ägde rum. Då fick jag syn på dem. Tårtorna. Jag trodde inte mina ögon. Det var svarta kors på varje tårta och runt om spritsad smörkräm i gulvitt. Vackert, men samtidigt så skrämmande.

Under själva jordfästningen glömde jag för en kort stund bort dem. Vi sjöng och tal hölls till minne av mormor. Så till kaffet och minnesstunden. Vem skulle äta upp tårtbiten med korset på? Var det pastorn som nyss begravt mormor? När jag äntligen fick min tårtbit var korset borta och uppätet. Tårtan var god. Jag minns hur jag senare skämdes mycket över mina funderingar, att jag lät en tårta uppta mina tankar på min mormors begravningsdag.
Det var den första begravningen jag var med om och minnet lever ännu kvar, 60 år senare.