Tänkvärda stenar

Jag sitter på stolen. Framför mig finns en sten. En vanlig gråsten, visserligen en med mjuka linjer. Den ser rund och tilltalande ut. Plötsligt ser jag att det står en text på stenen, ditmålad av vad som ser ut som en barnhand. Tro. Det ordet ser jag på en gång. Jag tar på mig mina glasögon och läser några spretiga ord som finns under ordet tro. Kärlek. Kunskap. Tvivel.
Jag läser orden, jag läser dem flera gånger och undrar varför de blivit skrivna på en sten som finns framför mina ögon. Jag liksom känner och smakar på orden och plötsligt kommer en tanke till mig.

Om jag skulle välja ett av orden, tro, för att beskriva något så stort som tro på liv och tro på död, men även tro på människor och tro på mig själv. Jag känner att egentligen är alla tre ord alltför få för att beskriva tankarna som infinner sig. Kunskap är ej tungt att bära, sa de äldre i min barndom. Ibland undrade jag vad det betydde, eftersom de samtidigt talade om skolan. Skolan kunde i vissa stunder kännas väldigt trång. I vuxen ålder har jag fått insikten att kunskap av alla slag och på alla områden är det som fått mig att utvecklas. Den utveckling jag genomgått har förhoppningsvis gjort mig vidsyntare.

Under livets gång har jag lärt mig att all kunskap inte går att använda och passa in i det liv jag levt och lever. Då har tvivlet hjälp mig att välja vilken kunskap som varit bra för ögonblicket, och vilken kunskap som kunnat sova för att kanske komma till användning senare i livet, när mognad och erfarenhet gjort förståelsen större. Det som jag kallar utveckling.

Jag hoppas att min kärlek till andra människor beror på kunskap och tvivel. Människorna i min omgivning har alltid fascinerat mig. Jag har varit intresserad av olikheterna. Det är nog orsaken till att jag tyckt att samtalen och samvaron tillsammans med en äldre och en yngre generation än min egen har varit mest givande. Olika generationer har så olika erfarenheter. Min egen generation träffade och träffar jag på ett naturligt sätt i både arbete och fritid. Våra erfarenheter var och är väldigt olika, även om tolkningen av olika händelser naturligtvis till stor del beror på vilka personligheter vi är. Att höra en äldre kvinna berätta om sitt liv en dag, och nästa dag kanske få lyssna på ett barns visioner, ger verkligheten en bred kunskap om vad livet kan vara. Den här typen av samvaro har alltid känts meningsfull eftersom jag ofta själv fått söka mig till den och varje gång känt stor tacksamhet att få delta.

Min grundsyn har alltid varit att vid födelsen är alla människor goda. Ju äldre vi blir, träffar vi på saker i vår omgivning som tar fram den andra sidan hos oss, ondskan, som kan gro och spridas lätt i vissa miljöer.
Det finaste när man känner kärlek till medmänniskorna är att man väldigt sällan möter de så kallade motmänniskorna. Man trivs och träffas, utan gränser i form av länder, hudfärg, ålder och allt sådant som kan skilja oss åt.

Tänk så många tankar en vanlig sten kan framkalla. Det var en helt ny erfarenhet, att det vi kallar för döda ting, som exempelvis stenar, kan vara så spännande bara vi ger oss tid att betrakta dem.