Mjölken och pilsner

När pappa var konsumföreståndare i Tuolluvaara hände det ofta att jag fick ge honom ett handtag med mjölken. På morgonen kom det en buss som stannade på landsvägen utanför affären och lastade av ett antal femtioliters mjölkkrukor. Dessa skulle nu hämtas till affären och det var ofta pappa som gjorde det, han var tidigast av alla på jobbet.
Krukorna skulle, om det var vinter lastas på en kälke, om det var sommar på en tvåhjulskärra, och dras upp för en liten backe till affären, där de skulle lyftas upp på en brygga och bäras in i affären till mjölkrummet. Mjölken mättes sedan upp med en- och två- litersmått till kunderna i deras medhavda mjölkhämtare.

Vissa dagar, när det var mycket varor som skulle sändas hem till kunderna, kunde jag få rycka in och hjälpa springgrabben. Då fick jag betalt och pengar hade jag ju alltid behov av.
Jag minns särskilt en gång när jag fick lasta en cykelkärra med 200 pilsnerflaskor i backar för att leverera till ett gäng alkoholister. Dessa höll till hos ”Tok-jalle” som han kallades, själv sade han att han var Kemal Pascha. Jalle eller Kemal, som han föredrog att kallas, hade en kilometer från byn, vid kanten av en myr, byggt upp ett miniatyrsamhälle. Han hade snickrat ihop några kåkar som liknade riktiga hus men ej i full skala, de var små som lekstugor, men såg helt riktiga ut. Där bodde han på somrarna. Han kom på våren, någonstans söder ifrån, uppklädd och proper och nykter och flyttade in i ett av sina små hus. Efterhand dök det upp ett antal individer, mer eller mindre fräscha, och flyttade in i de andra husen. Nu började en tid av fest och glam och det var till en sådan fest jag nu levererade 200 pilsner klass II.

Jag tänkte i mitt stilla sinne att nu skulle väl pappa slippa att någon från det här gänget kom cyklande dagen därpå, som var söndag och affären stängd, ringde på dörren till vår bostad och bad att få köpa mer pilsner. Men ack vad jag bedrog mig, vid tiotiden dagen efter kom en av festdeltagarna cyklande, med en resväska med skramlande tomglas på pakethållaren. Han stannade utanför affären, där vi bodde på övervåningen, kom uppför trappen och ringde på och bad pappa att få köpa mer öl, fastän det var söndag och affären var stängd. Pappa sade till honom att det var strängt förbjudet för honom att sälja öl till någon på söndagar, så det var bara att vänta till dagen därpå, då affären öppnade igen. Karln grenslade åter sin cykel och körde ner till kiosken, där han väntade till klockan ett då den öppnade, för att inhandla ett antal lättöl klass I. Det var till att vara törstig.

Fram på höstkanten var Kemal inte längre lika fräsch som när han kom till byn i våras. Dessutom började det bli rätt kyligt att bo i hans små hus kan jag tänka mig. Gänget hade efterhand försvunnit så Kemal var nu ensam kvar. En dag var han borta, han hade rest söderut igen, till någon broder, ryktades det. Här fick han nu vila upp under vintern för att frampå vårkanten någon gång åter dyka upp fräsch och välekiperad.