Barn ska jag ha

Jag brukade säga ”barn ska jag ha, men det är inte så noga med karl’n”. Till viss del så menade jag nog det. Men jag kände mig ensam och saknade gemenskap. Så kom det en karl in i mitt liv och bara tog för sig. Fast jag kände att det inte var rätt klarade jag inte att säga nej. Han bjöd sig själv att komma både i tid och otid. Han ställde upp och hjälpte till med städning, matlagning och det ena med det andra. Han började ta med sig saker som han lämnade kvar – han beredde sig för att flytta in, utan att fråga efter vad jag ville.

Så kom den dagen då jag började ana att ett nytt liv var på väg. Dagen efter att jag fått mina misstankar verifierade från apoteket, var mamma i stan och sov över hos mig. Då berättade jag för henne hur läget var. Innan vi somnade hade hon fått mig att inse, att det bästa var att göra abort. Men nästa morgon sa jag till henne att jag inte ville göra det. Jag var 27 år och jag ville ju ha barn. Men jag ville bara ha barnet. Jag insåg att det var det jag verkligen ville, ha barnet men inte karl’n. Mamma var orolig för att det skulle bli svårt för mig och tyckte att jag skulle tänka igenom saken ytterligare. Men då hon förstod att jag bestämt mig så stöttade hon mig och det gjorde pappa också då han fick veta.

Två dagar efter beskedet från apoteket gjorde jag slut med fadern. Samtidigt talade jag om att jag var gravid. Hans enda oro visade sig vara att bilen han köpt drog så mycket olja. Det blev droppen för mig och han åkte ut, tillsammans med sina ”kvarglömda” ägodelar. I lilla anteckningsboken står JÄTTESKÖNT! Och det speglade nog precis vad jag kände i den situationen.
Efter det blev jag stark. Jag kände att jag inte var ensam längre och det gav mig styrka att stå upp för mig själv och mitt lilla barn. Jag berättade för arbetskamrater och vänner att jag var gravid och att jag sagt upp bekantskapen med ”upphovsmannen”. Och aldrig hörde jag någon som sa annat än att jag gjort rätt. Och aldrig har jag själv heller tyckt att jag gjorde fel. Tvärtom!

Jag blir förälder
När jag väntade Jenny kändes det väldigt spännande och ansvarsfullt. Jag skulle ju bli ensam förälder och vid den tanken fanns förstås en viss oro. Men jag lät inte oron ta över, jag tyckte att jag hade så pass mycket erfarenhet av barn att det inte skulle bli några svårigheter. Jag brukade också tänka att det inte var lönt att oroa mig för problem som ännu inte uppstått, utan ta dem när de kom.
Eftersom jag beräknades bli mamma andra december så såg jag tiden an. Jag planerade att hinna vara i lägenheten en vecka innan julfirandet hemma hos föräldrarna med mitt lilla barn och min familj. Men den andra kom och gick och den tredje och fjärde likaså. Jag hade sagt att jag skulle gå direkt från jobbet och upp till BB så jag fortsatte att jobba.
Men den tionde var mitt tålamod slut. När jag vaknade grät jag över att fortfarande vara hemma Jag insåg att min planering att stanna hemma i lägenheten och vänja mig vid barnet innan julhelgen, skulle gå i stöpet. Min kompis Karin hade legat över hos mig några nätter men hon märkte inte att jag gråtit, så hon hindrade mig inte att gå till jobbet. När jag kom dit skulle jag ”enligt order” ringa till mamma. Jag trodde att jag skulle klara av att ringa henne utan att gråta, men icke! Mamma blev nog förskräckt när hon hörde hur illa det var. Det gick inte många timmar förrän pappa stack in huvudet på mitt rum på jobbet och sa att nu skulle jag åka hem. Mamma hade gått direkt från telefonen till pappa och sagt att han måste åkte till Umeå och ta hem mig från jobbet. När vi kom till lägenheten fick jag nya krafter. Jag bakade två kaksorter och kokade knäck. Dessutom ringde jag mödravården och fick tid där klockan tio nästa dag. De märkte nog hur instabil jag var i sinnet så jag blev inskriven på BB. Jag frågade ifall jag fick springa i trapporna för att sätta igång förlossningen. Visst fick jag det bara jag inte sprang vilse, sa läkaren. Så jag sprang.

Förlossning
På Luciadagen fick jag ricinolja och fortsatte med löpträningen i trapporna. Det som hände var att vattnet gick men det märkte inte jag som förmodligen satt på toaletten då. Först den femtonde december började värkarna och jag åkte ner till förlossningen vid halvelvatiden på kvällen. Då var det öppet fem centimeter och barnmorskan trodde att det skulle gå fort. Men det blev tvärtom, både värkarna och öppnandet avstannade. Framåt morgonsidan kom personal in till mig och berättade att de skulle använda sugklocka för att hjälpa ut barnet. Jag blev helt förskräckt eftersom jag ganska nyligt hade hört om en födsel med sugklocka där barnet skadats. Men de lugnade mig och sa att det inte var farligt.

Men sugklockan fick inte det fäste den behövde, på grund av de svulster som uppstått sedan barnets huvud studsat upp och ner mot bäckenbotten, när jag sprang i trapporna efter det att vattnet gått. Sugklockan kom ut tom flera gånger och jag blev allt oroligare och frågade om det inte var farligt för barnet. Hela tiden fick jag till svar att det inte var farligt för barnet. Två bastanta damer hjälpte till genom att pressa min mage nedåt. Till slut så lyckades det äntligen, klockan 04.35 den 16 december kom hon äntligen fram. Min fina lilla flicka 4 030 gram tung och 53 centimeter lång. Med ett huvud alldeles toppigt av sugklockan.