Försvunna saker

Jag var i åttaårsåldern och väldigt nöjd med mina nya kläder, kappan var visserligen omsydd av en vuxenkappa, men ändå. Den var blå med grått kaninskinn på kragen och till den bar jag en luva av samma slags skinn. Inte nog med det, skinnet hade också räckt till en muff att värma händerna i.
Det var så bra ordnat på den tiden att det ibland kom en sömmerska hem till oss. Hon stannade ofta ett par dagar och kunde sy både i tyg som skinn. Hemma hos oss var det noga inpräntat att det var skillnad på vardagskläder och söndagskläder. Mina nya plagg var typiska söndagskläder, det var aldrig lönt att försöka få ha dem i skolan medan de var nya. Däremot fick jag ha dem när jag gick till söndagsskolan. 

En söndagsmorgon var mössan borta. Vi sökte länge och väl och mamma försökte få mig att komma ihåg var jag lagt den, men nej, jag visste inte. Den förblev borta och hittades inte förrän på vårvintern när det töade och då var den inte lika fin längre.
Då mindes jag hur det gått till. Mamma hade en kväll bett mig att springa till pappa i ladugården för att hämta mjölk till kvällsgröten. På hatthyllan i farstun låg min skinnmössa och eftersom det var kallt tog jag den på mig. Jag fick vänta ganska länge i ladugården och när jag kom tillbaka in i farstun kände jag att mössan luktade illa. Jag ville vädra den och hängde den på stegen som var rest mot huset och glömde sedan bort den. På natten snöade det ymnigt, mössan föll ner på marken och försvann under snön. Jag kände mig aldrig lika fin i den stickade mössa som jag fick ha i stället.

Den andra händelsen inträffade när jag var i nio år. Under kriget var det ransoneringskort på det mesta och det var inte alltid lätt att få den tilldelade ransonen att räcka till. I var familj klarade vi oss bra med smör och kött, värre var det med kaffe och socker. Min äldste bror Gustav var mäkta stolt när han en gång hade lyckats byta till sig några eftertraktade kaffekuponger och mamma blev på strålande humör. De var inslagna i ett vitt papper som han vecklade upp och visade oss medan han berättade om sin bedrift.
Efter en stund frågade mamma var kupongerna tagit vägen och jag fick en konstig känsla i maggropen. När jag så fick frågan om jag rört papperet, måste jag erkänna att jag kastat det i järnspisen! Jag såg inte att han stoppat tillbaka kupongerna och trodde att det bara var papper. Den gången hade jag starka planer på att rymma hemifrån och till att börja med sprang jag ut och gömde mig bakom en stor sten. Där satt jag ett bra tag, men blev så småningom hungrig och förstod att det inte var just nu jag skulle ge mig av.

När det var dags för nästa ”mysterium” var jag i tolvårsåldern. Vi hade en gråhund, Molly, som började bli till åren, men det var inte därför pappa bestämde att hon skulle få sluta sina dagar. Det var för hennes med tiden allt starkare avsky mot besökare, särskilt då cykelburna gårdfarihandlare och telearbetare. Vi anade att hon fått en välriktad spark av någon, vilket hon aldrig glömde. Vårt hus låg en bra bit från landsvägen och så snart hon såg att någon svängde in på vår väg rusade hon skällande iväg.
Pappa befarade att hon till slut skulle bita någon och lejde en man med gevär. Stämningen i huset vara tryckt när mannen anlände. Han hämtade hunden, gick bakom ladugården och siktade, men bössan klickade. Molly lyckades ta sig loss, rusade tillbaka mot huset, farstudörren var inte stängd och plötsligt var hon tillbaka i köket. Hon kröp ihop i hörnet mellan garderoben och bordet med radioapparaten, hon förstod vad som gällde. Mannen hämtade tillbaka henne och den gången gick skottet av. 
Det var den dagen jag köpte rosetten. Den skulle pryda min visserligen nya, men till färgen ganska dystra vinterklänning. Den var brun. Helst hade jag velat ha en röd klänning, men tyget fanns redan och även om det var köpt till någon annan, blev det nu mitt. När sedan sömmerskan avprovade klänningen på mig föreslog hon att jag skulle köpa en rosett av plysch i någon passande färg. Den skulle sitta i halsgropen under kragen, för att lysa upp det hela som hon sa. Jag köpte en knallgul sak hos Thyra Brännströms Manufaktur, en av Kåges äldsta affärer.
Jag minns att jag höll den vita påsen med rosetten i handen när Molly kom inrusande i köket. Efteråt var påsen försvunnen och jag kunde för mitt liv inte komma på var jag lagt den. Jag hittade den aldrig och klänningen fick fortsättningsvis vara dyster.