Vad formar en människa?

Det jag nu tänker skriva om är något som trängt sig på i detta Skriv för livet, som jag är fullt engagerad i och hoppas kunna klara av även om det ibland känns jobbigt men alltid roligt och uppfordrande att fortsätta.
Jag har, i mitt försök att förklara vem jag är och varför, börjat undra vilka yttre betingelser som påverkat och gjort mig till den jag blivit. Många saker har naturligtvis spelat in. I mitt trygga och som jag uppfattat det konfliktfria hem, hölls problemen utanför familjelivet. De, som jag senare erfarit existerade, kom aldrig till kännedom för oss barn.

Jag har börjat fundera över vad jag läst och vad litteratur har betytt för min utveckling.
Min far läste endast dagstidningar, Umebladet och Västerbottens Kuriren, min mor läste veckotidningar, som Allers och Hemmets Journal. Vi hade dock Svensk Uppslagsbok och några andra böcker, Cellos kåserier och lite annat. Av för mig större betydelse var H C Andersens samlade sagor i sex band, som man rätt tidigt läste för mig och som jag själv nästan läst helt sönder. De har nog till en början präglat mina livsuppfattningar; vad som är rätt och vad som är fel.

När jag själv började välja mina böcker, blev det till att börja med förlaget Wahlströms ungdomsböcker, främst de som handlade om indianer och cowboys. De röda indianerna, osympatiska och våldsamma och med största nöje att skalpera vita, cowboys och soldater, de sistnämnda alltid på straffexpeditioner mot indianerna. Här tutades jag i den vite mannens överlägsenhet och jag tänkte nog aldrig tanken att detta skulle kunna ifrågasättas!
Jag läste väl annat också, detektivromaner och thrillers med mera, men de indoktrinerade inte så självklart. Här var problemlösningen väsentligast. Författarna var många: Agatha Christie, Dorothy Sayers, Edgar Allan Poe med flera. Det fanns svenskar också, som jag fortfarande med nöje läser om, som till exempel H K Rönnblom (Umeå och VK) och Stig och Ulla Trenter med sin hjälte fotografen Friberg och poliskommissarie Regn. Den sistnämndes förebild heter Hagelberg, en polis som tjänstgjort i Örnsköldsvik och Umeå. Jag har faktiskt träffat honom som bekant till vår familj.

Det skönlitterära inslaget var från början inte särskilt betydande men startade troligen julen 1947, då jag, av min nio år äldre bror, fick nordmalingsonen Thorsten Jonssons bok
 Konvoj, en skildring från det nyss avslutade världskriget, om hur en mindre samling människor ombord på lastångare upplevde riskerna på Atlanten med den tyska flottan på jakt efter dem. Men det gav ändå plats för romantik och framtidstro.
Sommaren 1944, före krigsslutet 1945, åkte jag tillsammans med flera klasskamrater till en stor gård på västgötaslätten strax utanför Falköping. Jag tror den hette Stenstorp eller möjligen Torstenstorp. Godsägaren ansågs vara en förmögen man trots eller möjligen tack vare en eller ett flertal konkurser. Där fick vi kontakt med statare, en arbetarform som inte förekom i vår landsända, norra Sverige. Vi fick nämligen våra måltider i en tom lägenhet i statarlängan där även vår ledare bodde. Där fick vi god kontakt med statargrannen.
De tycktes ha det rätt bedrövligt, i nöd och med knappa resurser. Jag fäste mig vid en detalj. På köksbordet låg en som jag tyckte glest vävd duk, efter en stund begrep jag att det var resterna av en vaxduk, men nu fanns bara ett par mindre fläckar kvar som möjligen kunde antyda en tidigare glansperiod.

1938 gav dåvarande Radiotjänst sin medarbetare Ludvig Nordström, sedermera kallad Lort- Lubbe, i uppdrag att ge bild av hur vi svenskar bor och lever särskilt på landsbygden i hela vårt avlånga land. Samma år 1938 kom också reportageresan ut i bokform på Kooperativa Förbundets bokförlag.
Omkring 1944, det år då jag och mina kamrater för fosterlandets väl rensade senapsväxter på västgötaslätten, avskaffades statarsystemet - och väl är det.
Lort-Lubbes bok Lortsverige införskaffade jag rätt snart. Den är ganska sönderläst, men den kommer nog att få utstå fler läsomgångar. Den innehåller också fina teckningar från reportageresan, bland annat storhässjan utanför Umeå.

Under mina gymnasieår hade jag den stora förmånen, att i svenska och historia, undervisas av Wilhelm Fischer, som tillika var vår klassföreståndare. Denna person är den bästa lärare jag någonsin stött på. Vi kände oss privilegierade som tillsammans med denna entusiasmerande och i oss elever engagerade lärare få försöka analysera och lära känna våra främsta författare; Selma Lagerlöf, Hjalmar Bergman, August Strindberg och många fler. Diktaren Gunnar Ekelöf deltog på ett sätt i vårt arbete genom att vi skickade några analyser av hans dikter till honom och vi fick på så sätt en intressant dialog med honom. Allt gav oss en djupare insikt i det mänskliga sinnet, vilket alltid varit värdefullt att ha i det egna livet.
Till sist något som jag tror betytt rätt mycket för att jag fortsättningsvis velat läsa fler och modernare författare.

Efter studentexamen och värnplikt studerade jag matematik (ett betyg i Uppsala) och väg och vatten (KTH Stockholm) samt på somrarna praktik. Den större delen av praktiken gjordes i Lappland på ett  kraftverksbygge i Stensele . På veckorna bodde jag i en barack med de andra jobbarna.
Första sommaren kom en bokförsäljare och ”kulturinspiratör” utsänd av Folket I Bild eller möjligen LO. Jag vill minnas att jag köpte Lars Hård av Jan Fridegård på grund av mina statarerfarenheter, jag tog också en lott och vann direkt Strändernas svall av Eyvind Johnsson.
Då tog jag ytterliggare en lott som ej ännu varit dragning på och mannen fortsatte till nästa kraftverk i Storuman ett par mil längre upp efter Umeälven. Han kom tillbaks några dagar senare. Då hade jag vunnit igen, denna gång blev det Vilhelm Moberg. Jag tror att det var något styrda lotterier och att jag kanske hade svarat upp mot vissa förväntningar.
Mitt intresse för litteratur kvarstår än idag.