Hällnäs sanatorium

Min fosterfar, Karl Boman, hade två söner och en dotter. Den ene sonen, Henning, hade TBC (lungfel). Han hade varit på Hällnäs på slutet av trettiotalet, genom honom fick jag TBC, en liten skada på en lunga, som måste behandlas.

På senhösten 1946 följde Henning mig till sanatoriet. Vi åkte buss från Lidbrännan till Bastuträsk, där klev vi på tåget. Den tiden var det ånglok så det rök bra mycket. Då var det också första, andra och tredje klass vagnar. Vi hade bara råd att åka i tredje klass. När vi kom fram till Hällnäs station steg vi av och gick upp till sanatoriet, cirka två kilometer.

Sanatoriet ligger högt upp med tallskog runtomkring. Jag tyckte det var en stor byggnad, flera våningar och vitmålat. Jag hade inte förstått varför jag skulle dit. Så kom vi upp till barnavdelningen längst upp. En sjuksyster tog emot oss, nu kom den svåra stunden då jag skulle säga farväl till Henning, för han måste åka hem. Detta var tungt, nog kom det några tårar, men vad hjälpte det.
Det blev tunga dagar, men det var många barn på avdelningen så jag glömde till slut hemlängtan. Jag fick ligga bra länge till sängs, men det gick bra.

I bottenvåningen fanns läkare med mera. Vi blev ofta läkarundersökta: skärmbild, sänka, feber, magpumpningar. Magpumpning var det sämsta, de stack en slang i halsen som räckte ner i magsäcken. Där togs prov.
Jag har inget minne av några leksaker. Vi vilade en timma varje dag ute på utepaviljongen i sängar med kläder på oss och en filt, sommar som vinter. Det blev dåligt med godis. Men vi fiskade godis och frukt av de äldre på ett knepigt sätt. Vi hade långa snören med en krokig spik i änden, som vi på kvällarna firade ner genom fönstret till våningar under. Det gungade och slog mot fönstren, då förstod de som bodde där att vi väntade att få napp. De var snälla och satte en påse med godis och frukt på kroken. Ibland en liten slant, så vi fick gå ner till kiosken i bottenvåningen och köpa godis.

Jag var inte så sjuk att jag måste ligga hela dagar. Vi busade i salarna och tävlade och sprang i korridoren. På vintern åkte jag och kompisarna kälke från sanatoriet ner mot Hällnäs by och ner mot Hjuken vid Vindelälven.
Jag minns att jag beställde små skridskor med dubbla medar. Men det gick inte så bra, de skar ner och jag körde omkull flera gånger.

Hem till julen
Mot julen 1946 kom en stor överraskning, då kom sonen till fosterfar Karl, Adolf, och frågade om jag ville följa hem och fira julen med dom, det var så snällt. Julklappar, ja det blev några, Från mamma Tilda i Finland fick jag en byggsats som små timmerstockar, det blev en fin väderkvarn. Av Karl fick jag en stor speldosa som spelade när man snurrade den på golvet och en stjärnkikare som hade små flerfärgade glasbitar, när jag kikade så var det så vackra färger.

Måste erkänna att jag var så rädd för jultomten, detta berodde på att jag inte hade sett en tomte tidigare fast jag var sex år. Hemma i Finland hade vi en julbock som lämnade en säck på farstubron. De vuxna berättade mycket om tomten som skrämde mig. När jag satt på soffan vid fönstret så tittade tomten in genom fönstret, då var det skönt att krypa upp i Karls stora famn.

När det var dags att åka tillbaks till sanatoriet, var jag mycket ledsen. Karl hade fått en reservoarpenna av sina barn, som jag blev så förtjust i. Den ville jag få, men det ville inte barnen, det var ju den första kulspetspennan i byn. Dyr var den, femtio kronor kostade den. Men när jag skulle fara så smög fosterfar Karl pennan i väskan. Då blev jag glad. Pennan var inte så bra, den läckte bra mycket när jag skulle skriva, så det blev ej så lyckat.

På somrarna var jag och några kompisar mycket i skogen. Jag minns att vi byggde en riskoja. Når vi åt så stoppade vi smörgåsar i fickorna, tog till kojan, yxa och såg tog vi i förrådet som vaktmästaren hade. Inte vackert men....
En kilometer inne i skogen fanns en fin plan som vi röjde. Och det blev en fin fotbollsplan, där var vi mycket. En varm solig sommardag när vi spelade, så hörde vi konstiga smällar, men vi fortsatte att spela. När vi blev svettiga och törstiga så gick vi till stenen där vi lagt tre läskedrycker. Men det blev ingen dricka denna gång, flaskorna hade exploderat av solen och värmen på stenen, så kan det gå. Men roligt hade vi, bekymren glömde vi, det var ju huvudsaken.

Järnvägen var nedanför sanatoriet. Dit gick vi ner och placerade spik på spåret innan tåget kom. När hjulen från tåget passerade så var spikarna tillplattade som små svärd, sammaledes gjorde vi med femöringar.

Jag hade fått två små bilar hemifrån av gjutgods. Dessa var jag så rädd om så jag vågade inte ha dom på salen. Jag gick ut i skogen en bit nedanför sanatoriet. Där var en stor sten som hade en spricka mitt på, i den gömde jag bilarna, men det jag inte tänkte på var att jag nådde ju inte ner att ta upp dom. Jag kämpade med kvistar, men de fastnade. Jag var dit flera gånger men omöjligt, jag var så ledsen över detta. Jag hade ju inga fler leksaker. Skulle vara intressant om jag kunde hitta dom idag, vet precis var stenen ligger.