Mitt första tandläkarbesök

Som barn kan man ju ofta känna en viss oro för det okända, eller i detta fall det ökända.
Under mitt första skolår så blev vi ordentligt undersökta av stadsläkaren doktor Huss, en vänlig och lugn person, som ingav  ett förtroende, frånsett att vi inte kunde vara säkra på om undersökningen dessutom ledde till att vi fick någon form av spruta i baken eller armen.
Man ropade upp eleverna i bokstavsordning och därmed hamnade jag i mitten av kön, vilket gjorde att de som gick in före mig kunde ge besked om undersökningen var ”sprutfri” eller inte. Doktor Huss hade ett gott anseende bland oss skolbarn.

Annat var det med Perman, som var vår skoltandläkare! Ryktet om hans väldiga händer och hans brutala sätt att behandla patienterna, cirkulerade bland skolans elever.
Bedövningssprutorna blev större och större för varje gång vi förstaklassare fick rapporter från de äldre eleverna. Det inträffade inte bara en gång att elever som kallats till tandkliniken uteblev på grund av de mådde så dåligt av rädsla, att de stannade hemma från skolan. De sköt på besöket, som ändå måste göras någon gång.

Drygt halva terminen hade passerat och vi började känna oss lugnare och fick för oss att det var nog i tvåan och inte i ettan som besöket hos ”slaktarn” skulle göras. Men vi bedrogs oss! Vår idol och fröken, Ida Danielsson, kom en dag med den slutgiltiga domen:
”Kommande vecka skall alla  i klassen till tandläkaren för undersökning”.
Jag var inte den ende som kände skräcken inom mig och när jag kom hem från skolan och berättade om vad som skulle hända, så tröstade mig min mor:
”Det är  inte så farligt, som du och framför allt eleverna i skolan inbillat dig. Du borde i stället vara tacksam för att du överhuvudtaget får gratis tandvård”.
Det var en klen tröst för mig just då. När mina äldre bröder hörde talas om mitt förestående tandläkarbesök, så gjorde inte heller de det inte lättare för mig. De kunde utifrån egna erfarenheter intyga att de historier som jag hört, var rena barnleken mot vad de själva utsatts för.

Nåväl, så var domedagen inne! På skakande ben gick jag till tandkliniken, som låg i samma hus som vårt klassrum. Vi satt alla bleka och uppjagade och hörde ljuden av borrmaskinen och klagoropen från behandlingsrummet. Tystnaden spred sig i väntrummet. Jag minns, att jag hörde mitt namn ropas upp, men vaknade till liv först då jag hörde tandläkaren säga:
”Nu kan du gå och du behöver inte återkomma på ett tag, för du har inga hål i tänderna”.
Jag tror, att jag aldrig senare under mitt liv, känt en sådan befrielse och lycka, som just i denna stund.

Denna upplevelse var kanske orsaken till, att jag aldrig känt någon tandläkarskräck sedan dess. Som vuxen kan jag också intyga att tandläkare Perman inte på något sätt levde upp till sitt rykte. Jag anlitade honom frivilligt många gånger efter mitt första besök.