Återblick från barndomen

Ibland känns det som det vore väldigt länge sedan jag var barn.
Jag var med när vi vallade korna i skogen; jag och Gertrud, som bodde längre upp i byn, brukade gå tillsammans med korna på morgonen. Hon var vuxen och jag var bara ett barn. På kvällen kom korna hem själva när det var dags att mjölka.
När jag var liten hade vi också ett mejeri i byn. I mejeriet arbetade moster Lilly, och där skulle jag lämna en lapp om jag hade lov att gå till Matti, min bror, som bodde längre bort i byn. Vi bodde nämligen inte tillsammans, vi tre syskon som kommit hit från krigets Finland, hösten 1941. Vi bodde hos varsin familj, men i samma by. Det var upprinnelsen till att jag blev en ”smitare”.

Alla visste att jag var en smitare. Min familj där jag bodde tyckte inte om att jag hela tiden sprang till min bror. Det här med att jag skulle ha med mig en lapp där det stod att jag hade lov att gå, var bara ett av de sätt de försökte stoppa mig. Lappen behövde jag inte speciellt lämna till min moster, det gick säkert bra till vem som helst på mejeriet - alla visste att jag var en smitare. Egentligen förstår jag nu, vid närmare eftertanke, att det där med ”lappen” var ett skrämskott, för hur skulle de, som i huvudsak jobbade inne, hinna se mig när jag sprang förbi. Det förvånade mig mer att de någonsin hann stoppa mig. Jag var alltså en smitare som ville vara tillsammans med min bror. Jag hade en särskild flyktväg som jag alltid utnyttjade. Familjen som jag bodde hos visste vilken väg jag tog, men inte när jag skulle smyga iväg.
Besvärligaste delen var mellan vårt hus och skolan. Den tid på året när det var en rågåker där gick det bra, då kröp eller gick jag i skydd av sädesfältet. Men utan den blev det mycket svårare. Då måste jag anpassa mitt smitande till var resten av familjen fanns.

Att jag smet iväg till min bror var alldeles nödvändigt för mig. Jag bara måste vara tillsammans med honom, jag hade inga förklaringar till det. Jag minns inte att jag blev besviken när de hämtade mig, jag visste ju att jag skulle smyga iväg så fort jag fick tillfälle igen. För familjen som jag bodde hos var det ett elände - som jag uppfattade det. Jag hade ett behov att smita, och de hade ett behov att hämta mig. Vi hade ingen telefon, det fick vi flera år senare, så det blev en liten cykeltur hem, många gånger om dagen, för jag smet ju igen.

Jag hade mycket ofog för mig under hela min uppväxt. Dessutom spelade min envishet en stor roll, hela min uppväxt har jag levt i opposition. Jag hade alldeles egna förklaringar till att jag ville vara med min bror. Jag kom från en familj med tio syskon, där Matti och jag alltid lekte med varandra, det var ju bara två år emellan oss. Han var näst yngst och jag yngst, ända tills vår minsta syster föddes och då förändrades hela vårt liv. Vår mamma dog och därefter fick vi åka till Sverige. Jag hade hela tiden ett stort behov av närvaron av min bror, han var inte lika beroende av mig. Min syster fick ganska snart flytta till en ny familj lite längre bort, så jag minns inte att vi lekte så mycket.
Så gick det till när jag blev en ”smitare”.