Fritiden under folkskoleåren

Jag hade inga syskon att umgås med, och blev något som min mamma kallade en bysop, sökte mig till mina kamrater och trivdes väldigt bra i ladugårdarna bland djuren.
Hem kom jag inte bara med mjölken, som jag hämtat utan också med lagårdslukt och loppor, som gav mor min stora bett. Själv fann jag ett visst nöje i att fånga loppan, få den mellan tumnaglarna och klämma åt! Ganska tidigt lärde jag mig handmjölka, och hos tant Berta fick jag betalt i ett ägg eller flera. Det var mycket generöst, för hon fick eftermjölka, åtminstone i början. Så småningom klarade jag både två och tre kor och blev mer och mer säker på att bonde skulle jag bli.

När slåttanna (slåttertiden) började, blev mina kamrater upptagna med arbete. Jag ville inget hellre än vara en av dem, så lyckan var att få hoppa på hästflaket när Wallanders familj var på väg till utslåttern i Grassnäset. Räfsa, hässja, äta långfil, tunnbröd och randigt fläsk, dricka svagdricka, äta åkerbär, slåss med mygg och broms, springa in i ladan undan åskskurar, trampa hö i ladan.
Det är några av mina ljusaste minnen – för jag var ju inte tvungen!

Somrarna var ju mycket annat också. En del av mina kamrater var inte bondbarn utan var tillgängliga för lek och bad
Varje sommar kom min moster Ka/mormor upp från Stockholm ett par veckor, och då ville hon helst att jag skulle finnas hemma. Vi promenerade ner till havet och badade. Jag vill minnas att det var hon, som lärde mig simma. Hela vägen ner genom skogen skulle det sjungas, det kändes lite si så där, för sjöng hur och när som helst gjorde man inte i min by. Men jag sjöng, och hon lärde mig också att känna för naturen, som hon själv inte var så bortskämd med.
”Känn, nu doftar det hav! Hör hur det susar i granarna!”
”Fast henna finns e bara talla!” fick hon till svar.
Hon ville föra in kulturen i mitt liv tror jag. Jag tror aldrig hon förstod att vi hade ett rikt liv på vårt sätt. För henne var Stockholm kulturens högborg, och det var det väl?

Somrarna var ljusa, med undantag för första krigssommaren. Allt började med att mamma kom in i skolsalen allvarlig och med tårar i ögonen, pinsamt för mig, och berättade att nu var det krig.
Den sommaren drömde jag återkommande att jag var ute i byn, och fienden kom. Hur jag än sprang, så skulle jag inte hinna hem. Jag kom till staketet och där vaknade jag alltid. Det var tur, för jag hade aldrig hunnit över.

På tal om kriget. Det var under de åren väckelsepredikanter kom till byn. I bönhuset skedde stora ting, som jag bara tog del av på håll. Mina toleranta föräldrar ville inte att jag skulle gå dit. Det som berättades var att den och den hade blivit frälst, lämnat sig åt Gud, blivit omvänd, fått nåden.
Det bads ofta i hemmen, man bad för sig, för andra och mest för dem, som ännu inte blivit frälsta.
Det var också någon gång på den här tiden, som mamma kom in gråtande i skolsalen igen (återigen pinsamt). Någon hade kommit och bett henne komma över till Ottos boa, byns affär, där telefon fanns. Farfar Arvid, som tog tillvara det mesta som han kunde tänkas ha användning för, hade mixtrat med en patronhylsa, som han trodde var ren. Det var den inte, och han sprängde bort sitt ena öga. Efter det hade jag många funderingar kring hans porslinsöga. Han var själv en stor beundrare av sin ögonprofessor, som lyckades med att göra ögat rörligt, det vill säga det följde det andra ögats rörelser. Kan det ha varit Huggert den mannen hette, tro?

Ransonering blev det på så gott som allt. Hade vi inte bott på landet, så hade det varit svårt att få tag i smör och kött, men vi fick köpa en hel del jordbruksprodukter av vänner i byn.
Farbror Otto, som ägde affären, och som var vår närmsta granne, fick extra arbete med att klistra in inlämnade ransoneringskuponger och redovisa dem. Det var nog här jag fick mitt första lilla jobb med godis som lön. Jag satt på hans lilla kontor och klippte och klistrade, och jag vill minnas att jag kände mig viktig. Tio år eller så, var jag väl.
(Det där med mostern som var min mormor, är en historia, som finns nedtecknad av henne själv, så här blir den korta förklaringen, att jag i tjuguårsåldern fick veta, att min mor, född 1904, var ett så kallat oäkta barn, och moster Karin var min mormor. Det kom jag aldrig att kalla henne).