Ungdomstiden

I och med konfirmationen midsommar –53, kände jag mej plötsligt väldigt vuxen. Nu öppnades nya möjligheter till både nöjen och jobb. Nu fanns det inget som hindrade mej att både springa på bio och snegla på dansgolvet. Det här med bio var inte alls så självklart, för det första fanns det inte så stort utbud på bygdegården i Tavelsjö och att få åka in till Umeå var inte att tänka på, dessutom tyckte mamma att bio närapå var en inkörsport till ett syndigt leverne. Under tiden som konfirmationsläsningen pågick var det eftertanke och allvar som gällde, nöjeslivet skulle vänta.
Men så kom den stora synden till Tavelsjö. Den omtalade filmen ”Hon dansade en sommar” visades på bygdegården. En moster till mej och hennes dotter, som var några år äldre än jag, skulle se den. Dom kom cyklandes från Kroksjö (någon mil från oss) en kväll och frågade om jag ville följa med - jo visst ville jag – men skulle jag få? Det var klart att mamma skulle säja nej. ”Jänta gå ju å läs å då pass he int”, sa mamma.
Men jag grät en skvätt och moster höll med mej, så i sista stund kom vi iväg. Vad mamma inte visste var vad filmen handlade om, och att det förekom halvnakna människor på bioduken. När hon senare fick hela sanningen klar för sej grälade hon både på mej och sin syster. Det var absolut förbjudet att tala om vad filmen handlade om för pappa eller någon annan som kunde ha moraliska synpunkter på besöket. Jag kände mej vuxen och upplivad av biobesöket och önskade att jag mycket snart skulle träffa en lika tjusig kille som Folke Sundqvist, som huvudrollsinnehavaren hette.

Trots detta avsteg från den smala vägen som prästen talade om tog jag konfirmationsläsningen på största allvar. Mycket av det jag fått med mej från barndomen, av framför allt mormor, av religion förstärktes och jag funderade mycket på både himlen och helvetet. Till de senare ville jag ju inte, men hur skulle jag kunna leva som en god människa och göra så mycket gott att jag skulle duga för en plats i himlen? Jag funderade ett tag på att bli missionär och resa till Afrika, eller ännu bättre bli sjuksköterska och bota alla svarta negerbarn.
Men tanken förkastades, hur skulle jag kunna åka så långt hemifrån och dessutom gå miste om alla nöjen som hägrade framgent? Det innebar inte att funderingar kring religion och livsåskådningsfrågor lämnade mej, nej dem har följt mej hela livet. Jag har betraktat mej själv som en sökare.