Scharlakansfeber

Strax efter nyår 1932 blev jag sjuk och det konstaterades att jag fått scharlakansfeber. Då var det en fruktad sjukdom och man vidtog alla möjliga åtgärder för att sjukdomen inte skulle spridas sig.
Jag skickades till epedemisjukstugan som fanns i Åbyn. Familjen blev isolerad i 10 dagar och under den tiden fick inte pappa leverera mjölk till mejeriet. I samhället fanns en man som kallades ”smittrenare”, han kom hem till oss och sprutade formalin i köket och i kammaren. Familjen fick under tiden hålla till i salen. Pappa bar in en liten kamin och ställde framför den öppna spisen. Kaminen fick tjänstgöra som spis.

Sjukstugan, där jag tillbringade sex veckor, var ett stort rött hus. Där fanns ett rum med några sängar. I huset fanns också rum och kök för sjuksystern.
Jag var ensam i denna stora sal och det var säkert ett stort trauma för mig. Jag var mycket sjuk och en kväll kom mamma och hälsade på och stannade över natten. Jag minns än idag hur lycklig jag kände mig, när mamma kom. Som vuxen fick jag veta att mamma kommit, för sjuksystern trodde jag skulle dö. Mamma räddade säkert livet på mig tack vare sin närvaro.

På morgonen fick jag alltid en kopp med havremjölsvälling. Vad jag hatade vällingen, mest på grund av att det bildats ett tjockt skinn på vällingen. Det skulle dröja säkert 30 år innan jag kunde smaka havremjölsvälling igen.
Jag låg ensam i detta stora rum och längtade hem. När jag ser på TV om invandrarbarn, som gått in i sig själva, då förstår jag att jag gjorde likadant, de veckor jag tillbringade i Åbyn.
Sista vecka kom en flicka från Bygdsiljum. Hon var inte så sjuk. Hon sprang omkring i rummet och jag var verkligen retad på henne, för hon störde mig. Jag ville inte ha med henne att göra.

Så en dag kom mamma och hämtade mig. Hon kom med häst och släde. Jag virades in i en tjock filt och i släden fanns sköna fällar, så det var varmt och härligt. När jag kom hem bar mamma in mig och ställde mig på köksgolvet, men benen bar mig inte och jag föll ihop som en hösäck. Jag hade ju inte använt mina ben under hela tiden, så det var kanske inte så underligt att inte benen bar mig.
Under mammas goda vård tillfrisknade jag snabbt, jag slapp vällingen med skinnet. Mammas mat var det jag behövde.

I början av juni, just när skolan hade slutat, blev Elver och Valborg sjuka och det konstaterades att det var scharlakansfeber. Nu blev det samma procedur, som när jag blev sjuk. Kaminen åkte fram igen.
Varifrån hade smittan kommit? Jag hade haft med mig ett par dockor till sjukstugan och pappa trodde att de fört smittan med sig hem, så att mina syskon blivit sjuka.
”Vi måste nog bränna upp dem, så ingen annan blir sjuk”, sa pappa. Jag förstod stundens allvar och nickade säkert ja till svar. Han öppnade luckan till kaminen och stoppade ner först Barbro, flickdockan, och sen pojkdockan, som hette Sture. Jag ser än idag de röda flammorna, som slukade mina älskade dockor.
Några fler dockor kommer jag inte ihåg. Antagligen slutade jag att leka med dockor, jag skulle ju snart börja skolan.

Valborg blev mycket sjuk och fick föras till lasarettet i Skellefteå. Hon fick var i tre leder och allmän blodförgiftning. Det är bara en på 1000 som överlever allmän blodförgiftning, sa en läkare på lasarettet.
Inom ett halvår hade pappa och mamma fått veta att två av deras barn var döende. Det måste ha varit hemska dagar. Mammas gudstro var stark och hon litade säkert på den Högste, att även Valborg skulle tillfriskna, precis som jag hade gjort. Ja undret skedde, hon överlevde.
Det blev en lång konvalescens för Valborg, hon måste vara hemma hela året, det år hon skulle ha gått i klass fyra.  Elver och Valborg kom sedan att gå i samma klass resten av skoltiden.