Minnen från en brokig familj

Vår familj flyttade vart och vartannat år. Anledningen var den att pappa ville bredda sitt yrkeskunnande. Han var maskinteknisk ingenjör och arbetade med ångpannor, traverser, rälsbussar, skogsmaskiner. Arbetsplatserna var många liksom orterna vi bodde på. Sandviken, Trollhättan, Mölndal, Finspång, Linköping, Eksjö, Örnsköldsvik… När pappa kom hem från jobbet brukade han ta tidningen och lägga sig raklång i ryggläge på golvet för att läsa, men strax hade han somnat, ljudligt snarkande med tidningen över huvudet. ­­
”Pappa är ingen-gör”, skrattade vi barn. ”En som ingenting gör.”

Mamma spelade fiol. Det var ett förskräckligt gnekande. Jag minns titlar som ”Fjorton år tror jag visst att jag var” och ”Jungfruns bön” och ”Kalifen i Bagdad”. Men bland kompositörerna på nothäftena kunde jag stava mig till namn som Beethoven, Mozart, Haydn och, minns jag, en som hette Bela Bartok.
”Bela Bar-tok, funderade jag. Hur kunde man heta något sådant?”
När mamma tränade, höll vi barn för öronen. Hon höll sig för sig själv, men ljudet från det ihärdiga gnidandet med stråken över strängarna var genomträngande. Enskilda stämmor, om och om igen.

Senare, det var i Örnsköldsvik, var mamma med i en symfoniorkester och där hade hon en framträdande roll som violinist. Då hände det ibland att jag följde med och satt på första raden. Stolt förstås. Mamma bar en tjusig blank svart klänning och dirigenten bugade mot mamma när han gjorde sin entré och han tog henne i hand. Efteråt, när vi åkte bussen hem, sneglade jag lite under lugg på mamma. Ännu var känslan av stolthet kvar. Hon satt i sin svart-röda bouclé-kappa med fiollådan under armen. Hatten var formad som ett flak, svart och med vita flarn på ovandelen. Dom såg ut som små, lätta snöflingor.
”Har det snöat ute?” sa pappa med ett litet snett, pillemarisk leende när han mötte mamma och mig i hallen där hemmavid.