September 1939

1939 utbröt andra världskriget och tyskarna gick in i Norge. Vi bodde alldeles nära ett av flygfälten på Frösön.  Hur den tyska ockupationen av Norge skulle påverka Sverige och för vår del Jämtland, visste man inte. Några nätter levde vi som om tyskarna även skulle angripa Sverige. Hela familjen sov med kläderna på och pappas läderstövlar stod bredvid sängen. Mamma packade en korg med smörgåsar, kex och något drickbart. Birgitta och jag hade väskor med kritor, papper, böcker och våra Bengtar, som våra dockor hette. Men som tur var så behövde vi aldrig bege oss till skyddsrummet.  Jag tyckte att det var så konstigt att mina kamraters pappor blev inkallade. Varför blev aldrig min pappa inkallad? Så småningom förstod jag sammanhanget. Han var ju alltid inkallad.

När jag gick i klass 3 flyttade vi till Hornsberg, Frösöns centrum. Kriget pågick fortfarande i Norge och vi påverkades av detta. Nästan inga bilar fick köra efter mörkrets inbrott. De bilar, som hade tillstånd att köra hade några slags ”skygglappar” för lyktorna. Varje kväll satte vi upp mörkläggningspapper för fönstren, så att inget ljus skulle synas. Vi hade en bil, en Adler, men den stod uppställd i ett uthus ute vid flyget, då det var svårt för privatbilister att få tillstånd att köpa bensin.

Vi hade ransoneringskort under kriget men även några år efter det att det hade blivit fred. De fungerade så att av vissa varor fick man inte köpa mer än en viss mängd varje månad. Det gällde i stort sett alla matvaror men även skor och kläder var ransonerade. När jag var 18 år, 1949, var kaffet fortfarande ransonerat.  Vid en viss ålder fick vi ransoneringskort som gällde för kaffe och tobak.

Kvinnorna stickade vantar och sockar till de inkallade männen. Mamma och hennes väninnor samlades och stickade och pratade. Jag minns några vantar, där fingrarna inte stickades färdiga. Detta för att soldaterna lättare skulle kunna använda dem vid skytte.