Barndom och uppväxtvillkor

Redan på morgonen denna januaridag 1940 var det i Lycksele 40 grader kallt. Det ångade kraftigt ur munnen på de människor som av olika anledningar måste uppehålla sig utomhus. Dit hörde t ex alla de beväringar som var inkallade och beordrade att fara i lastbilskolonner till norska gränsen. Vid busstationen i Lycksele gjorde de en paus för att fylla på ved i bilarnas gengassystem eller för att söka lite värme inomhus någonstans. Om det inte lyckades gällde det att hålla värmen genom upprepade ”åkarbrasor” och stampningar i snön.

Min mamma brukade ofta bjuda in frusna soldater på kaffe så att de kunde värma sig en stund under den långa vägen till gränsförläggningen. Vi bodde under den tiden ovanpå stans Kondis, som en släkting till oss ägde, och att min mamma kunde vara så frikostig trots krigstider berodde på att hon alltid kunde hämta färskt bröd till ett billigt pris, när hon inte ville baka själv.

Den här morgonen ville hon verkligen inte baka och hon brydde sig inte ett dugg om hur många som satt i vårt kök och drack kaffe för hon höll på att föda mig.  Det visade sig nämligen att jag hade mer bråttom att komma ut i världen än vad som var tänkt.  Denna min vilja var inte helt oproblematisk då födseln skedde hemma i vår sängkammare och inte på ett sjukhus med kuvöser och andra resurser. Mamma grät och skrattade om vartannat (hennes egen berättelse), för mitt huvud var litet som en apelsin, jag var 47 centimeter lång och vägde lite över två kilo. Hon rullade in mig i en stor filt och la mig framför kakelugnen, och därmed hoppades hon att jag skulle trivas, vilja växa och bli stor. Hennes önskan uppfylldes åtminstone vad min längd beträffade, som så småningom stannade vid 175 centimeter. Men de soldater som satt i köket denna speciella morgon fick nygräddade wienerbröd och äkta kaffe och inte det surrogatkaffe som vanligtvis kokades i dessa kristider.

Kondisköket kom att bli en av de platser under min barndom som var extra spännande att besöka. I doften av kaffe och alla cigaretter som röktes där
kommenterades både lokala nyheter – dvs. skaller - och alla de grymma världshändelserna. Dessutom spelade de som för tillfället var i köket gärna kort mellan kaffekokningen och serverandet. Jag satt ibland i knäet på någon av dem och följde intresserat de färgglada kortens vandring mellan deltagarna och bordet. Ibland utbrast jag förtjust ”vilka fina gubbar det är på korten!”, men då fick jag genast gå tillbaka till min mamma. Jag blev förstås ledsen som barn blir när något roligt tar slut, och denna lite bryska behandling kom att sätta stopp för min kortspelskarriär för all framtid.

Att vara barn i de vuxnas värld
Något som jag alltid tänkt på som vuxen när jag berättat om min barndom för mina barn är att det oftast var på de vuxnas villkor vi barn vistades i deras närhet. Samtal och berättelser människor emellan präglades av de vuxnas tankar och förståelse och de vuxnas språk. Det var följaktligen många samtal som jag ”deltog i” som jag aldrig förstod, dvs. jag blandade mig inte i, min röst hördes inte - om jag inte blev direkt tilltalad eller tillfrågad om något. Vi barn skulle vara lyssnare när de vuxna samtalade, prata fick man göra med jämnåriga. Hos en av mina lekkamrater fanns en ”barnkammare” där alla barn vistades medan de vuxna satt i rummet – eller i salongen om de tillhörde en högre samhällsklass. Men hos andra satt barnen med och lyssnade nyfiket på det som vuxna berättade. Ibland var det roliga historier men många gånger var det allt annat än ”barntillåtna” innehåll som berördes.  Det var som om många vuxna inte trodde att vi uppfattade allt som avhandlades och räknade med att det mesta skulle vara obegripligt.

Så här i efterhand kan jag förstå varför jag var rädd för så mycket när jag var liten. För oss som växte upp under andra världskrigets tid var det många hemska och oförståeliga nyheter som kommenterades vid köksbord och skräniga radio-apparater. Jag uppsnappade ord och uttryck under samtalen men fick sällan någon förklaring på vad det handlade om.

Eftersom vi hade mörkläggningsgardiner för alla fönster, blev det alltid väldigt mörkt i rummet när man hade släckt lamporna och skulle sova. Inte en en strimma ljus från gatlyktor eller andra ljuskällor kom in i sängkammarens hörn där jag hade min säng. Det gjorde mig mörkrädd och osäker för flera år framåt.

”Rädda barnen” var jag också rädd för därför att min pappa alltid sa till mig när jag inte ville äta upp maten: ”Tänk på rädda barnen!” Jag minns att jag tänkte att de där rädda barnen är det nog väldigt synd om eftersom de är så rädda och träffa dem vill jag absolut inte.