Ur Barndomen

Så kom den dagen som för alltid etsat sig fast i minnet. Den åttonde mars 1944 är dagen. Mamma skulle ha sitt sjunde barn på nio och ett halvt år, hon var sjuk och barnmorskan var där för att förlösa henne. Till slut föddes en flicka, Marjatta fick hon heta, men allt stod inte rätt till, så läkare tillkallades. Mamma hade fått en blodpropp och var väldigt illa däran så vi kallades in till henne, men jag ville inte gå in. Kanske anade jag att något hemskt höll på att hända. Det värsta hände också då mamma avled. Att jag inte gick in till henne den kvällen är något jag ångrat i alla år. Pappa hade då sex barn och ingen mor till sina små. Så här i efterhand undrar jag hur han kände det då och hur han klarade allt. Vår kära moster Alexsandra (Sandra) kom som en räddande ängel och tog hand om barnen och hushållet. Den flicka som föddes då, dog bara ett år gammal. Troligen av polio, och hon begravdes i Ähtäri, dit vi flyttat då.

Pappa fick begrava två av sina familjemedlemmar i den karelska jorden, eftersom en lillebror hade dött tidigare, bara sex månader gammal. Det skulle senare visa sig att de var de enda av familjen som skulle stanna där. Jag minns att mamma fick ligga i ett uthus tills det var dags att begrava henne, och vi var och tittade på henne där hon låg i sin vita fina kista. Ett foto har jag där mamma ligger i kistan och vi barn, pappa och våra två mostrar står runt omkring utanför huset där vi bodde. Pappa var säkert mycket bekymrad där han står. Man kan inte förstå hur hårt livet kunde vara.

Flytten från Karelen
Sommaren kom och vi gladdes åt den. Men i juni, när allt var som fagrast, fick vi bud om att byn måste utrymmas, och det skulle ske omgående. De brudpar som just gift sig och hade bröllopsfest kommer för alltid att minnas den dagen som var ämnad som en glädjens dag, men som snabbt förbyttes till en sorgedag. Budet kom att alla skulle bort från byn så fort som möjligt, då ryssen var på väg. Bara det allra nödvändigaste fick man ta med sig. I efterhand har jag fått berättat för mig att vi barn fick åka buss, men jag minns att till bussen fick vi åka hästskjuts med det i hast hopplockade saker vi kunde ta med.

Så småningom hamnade vi i Ähtäri. Vår äldre moster Lydia stannade längre ner i landet då hon hade hand om våra kor. Hon fick vänta flera veckor innan hon på ett någorlunda säkert sätt kunde komma efter med djuren. Men det var nog en lycklig dag när hon äntligen kom, att vara framme helskinnad, och vi fick dricka mjölk.

Stället vi kom till ägdes av ett syskonpar och vi disponerade ett kök i ett gårdshus, men vi hade tak över huvudet. På andra sidan det lilla huset bodde en annan familj, och på övervåningen fick pigorna husera. Dit gick jag och hälsade på. Tänk att de fick ha så fina möbler. En liten blommig fåtölj fångade särskilt mitt intresse. Höjden av lycka måste det vara att få sitta i en sån dyrgrip. Drängarna på gården vet jag inte var de fick bo, men syskonparet hade ett stort hus med stora rum som de bodde i.

Jag kommer ihåg att vi plockade mycket smultron om somrarna, både i Karelen och sen i Ähtäri. Vår kära moster Sandra skötte allt det praktiska och tog väl hand om oss syskon. Pappa fick lov att åka ut i kriget. Nog skulle det kännas hårt att först ha mist sin maka, sen sitt hem och dessutom ha sex barn som man skulle tänka på där ute på fältet. Det gör ont att tänka på hur han måste ha upplevt det, och först i vuxen ålder har jag reflekterat över hur svårt det måste ha varit för honom.

Vi fick uppleva en sommar i Ähtäri och där började vi i skolan, jag mitt första år och mina äldre syskon fortsatte sin skolgång. Det var inte alla dagar vi hade smör på brödet, men vi var så lyckliga att få börja skolan att matsäcken inte var så viktig. Skolgången skulle visa sig inskränka sig till cirka två veckor på grund av flytten till Sverige, men det var inte nåt vi visste när vi började. Barn är ju ändå rätt så bekymmerslösa, åtminstone var vi det då.

Moster, som hade ansvar för oss, fick påtryckningar om att hon nog borde skicka några av barnen till Sverige. Det fick ju även andra familjer och därför skickades många barn iväg. I Sverige skulle man få tillräckligt med mat och kläder och framförallt skulle det vara tryggt utom räckhåll för krigets fasor. Vår pappa ville inte att något av barnen skulle åka iväg, men vad jag kan tänka mig idag när jag ser tillbaka, är att min moster inte såg någon möjlighet att klara av hela barnaskaran. Dessutom hade vår familj hög prioritet då mamma var död och pappa inte fick vara hemma utan måste ut i kriget.

Flytten till Sverige
Det blev i alla fall så att vi tre yngre syskon, utom den yngsta, skulle åka till Sverige. Jag var då sex år, min bror fyra, och min syster var knappt tre år. Vi tyckte nog att det skulle bli spännande. Moster Lydia, som var sömmerska och hade varit vid fronten och lagat soldaternas kläder, sydde mig en grön kappa med vackra knappar. Alla fick var sin väska med några saker i, idag minns jag inte vad. Så kom den dagen när vi skulle åka iväg. Vi åkte hästskjuts till järnvägsstationen. Troligen fick jag tillsägelse att hålla ihop syskonskaran. Allt var spännande tills vi insåg allvaret, vi skulle skiljas från våra kära. När tåget satte igång insåg vi att det bara var vi tre bland en massa främmande människor och alla hade samma mål. Vi skulle till Sverige. Vi grät och skrek och ville bara hem, men det fanns ingen återvändo. Våra nya hem skulle bli i ett främmande land. Av tågresan kommer jag inte ihåg mer, och nästa färdsätt blev med båt över Bottenviken. På båten samlades alla våra medhavda smörgåsar ihop och när vi skulle äta av dem, så var det några som var mer försigkomna än jag, som sa att vi skulle skynda oss att ta av dem som var pålägg på, så vi försåg oss. Ett annat minne var att jag blev trampad på högra foten och där hade jag tappat en nagel tidigare så det började blöda, men jag vågade inte säga något. Till slut var det en lotta som såg hur det var fatt så hon hjälpte mig och det kändes skönt att bli lite ompysslad. Men min väska som jag hade fått och hade några saker i, försvann under båtresan och den saknade jag mycket. Det var som om en bit av min identitet försvann med den. Sen drömde jag många gånger att pappa kom och hade den med sig och alltid kom han fram bakom samma backe.

När vi kom iland bar det iväg till Vännäs för inkvartering. Inte kan jag tro att vi hade löss, men det var nog obligatoriskt med avlusning, för det smittade nog mellan alla ungar med så nära kontakt som det var där. Vi syskon kom ifrån varann, och det var jobbigt, men så småningom fick vi kontakt igen då vi befann oss på samma plats. Än idag kommer jag ihåg de goda köttbullarna vi fick där. Jag vet inte hur länge vi stannade i Vännäs.

Våra nya hem
Så kom den dagen då vi skulle få våra nya hem. Vi syskon kom till Rödåsel och det var uppsamlingsplatsen för vidare befordran till respektive hem. Jag blev hämtad med bil och fick komma till Överrödå, och varför jag fick åka bil bland de första gångerna i mitt liv, var för att familjen jag kom till hade taxi. När jag kom in i köket kände jag lukten av äpplen, men jag såg inte till några. Min bror kom till grannbyn och min syster kom till samma by som jag. När hon skulle sova på kvällen satt hon bara under bordet och grät, så familjen hon kom till ringde till min familj och ville att jag skulle komma dit. Jag vet inte om de visste att vi var systrar, vi gick i alla fall dit och vi satt båda två under bordet och pratade, vi var ju de enda som kunde kommunicera med varandra. Tänk vad utlämnade vi ändå var, komma till ett nytt land, inte kunna språket och dessutom skingra syskonen. Min syster och jag bodde nära varandra, så vi träffades ofta så länge hon bodde där. Hon flyttade så småningom till Täfteå. Jag hade också kontakt med vår bror, så jag visste var han bodde. En dag när jag längtade efter honom tog jag sparken och åkte dit, men sa inte vart jag for så efter ett tag saknade de mig och började ringa och fråga om någon sett mig. På så sätt fick de veta att jag var hos min bror och det ordnades att jag fick åka med mjölkbilen tillbaka.

Så småningom lärde jag mig språket och det blev lite lättare. Vi var många finska barn som kom till samma by och alla pratade finska så jag kan än i denna dag inte förstå att jag inte kunde behålla mitt modersmål. De enda ord jag aldrig glömt är äiti (mamma), isä (pappa), täti (moster/faster/tant) lentakone (flygplan). Orden har säkert etsat sig fast eftersom familjen ju var det käraste jag hade och flygplanen skulle man akta sig för.