Mitt första skolår

När jag var liten fanns det en riktig byskola i Anumark utanför Umeå. Men detta var 30-tal, barnantalet krympte och skolan lades ner 1938, precis det år jag skulle börja. Vi var bara fyra barn i skolåldern då, så vi inackorderades på ställen där det fanns skola och där vi fick någonstans att bo. Margareta, som bara var fyra dagar äldre än mig, fick bo hos en faster i Hössjö där farbrodern själv var lärare. Jag fick bo hos moster Gerda och hennes man Bengt som bodde på Böleå, alldeles mitt emot den nu sedan länge, rivna skolan.

Jag hade tur och fick kamrater ända från första dagen i skolan. I granngården på Bölevägen bodde två flickor, den ena gick i klass två och hette Gunborg, den andra i klass fyra och hon hette Astrid. I mina ögon var hon näst intill vuxen och jag tror inte att jag vågade tilltala henne fast hon var snäll. Men med Gunborg var jag väldigt trygg. Vår vänskap började med att hon på en rast kom bakifrån, puttade mig lätt i ryggen och ropade ”Nu skrämde jag dig!” Hon skrattade glatt och började prata. Hon hade sett att jag bodde i granngården.

På lunchen for alla hem och åt - jag till mitt inackorderingshem. Det brukade vara stekt sill och potatis eller kokta ägg. Ägg tyckte jag mycket om, medan stekt sill var ungefär det värsta jag visste. Jag var paniskt rädd att något fiskben skulle fastna i svalget, och då tog det lång tid att äta. Jag brukade stanna utanför ytterdörren och be en stilla bön att det skulle vara ägg till lunch. Och det var det ju ibland…

Jag minns hur jag första skoldagen gick ut på skolgården och undrade vad som nu skulle hända. En klocka ringde och alla strömmade mot den stora bron och gick in i skolan. Jag följde med strömmen. Någon lärare måste ha samlat ihop oss nybörjare och fått in oss i klassen. Jag fick en plats nära dörren på näst sista bänken i raden. När man svarade på en fråga ställde man sig upp och bredvid bänken. Ibland fick man svara på frågor utan att ha sträckt upp handen. Läsläxan lärde jag mig utantill, för jag hade inte förstått hur det gick till att läsa. Men läxorna var korta och lätta, så det verkade fungera, och det var moster Gerda som hjälpte mig läsa. Jag vet inte om hon begrep att jag egentligen inte förstod hur man läste. Så småningom började jag ändå förstå, och det var skönt.         

Räkning var svårare! Där försökte jag med samma metodik, men då variationerna var så många så gick det inte att hålla allt i huvudet. Därför gissade jag hoppfullt när jag fick nya tal att räkna, och fröken Strömgren försökte tålmodigt att lära mig med hjälp av kuber som hon byggde olika tal med. Den metodiken gjorde mig bara förvirrad. En dag sa jag till moster Gerda:
”Jag förstår inte att alla andra gissar rätt! Det är bara jag som gissar fel”.
Moster stirrade förbluffad på mig. ”Gissar du?”
”Ja, hur ska man annars göra?” frågade jag.
Jag tror inte att det dröjde ens tio minuter innan jag fattat galoppen! Och sedan dess hade jag inga matteproblem. Tvärtom blev jag duktig så småningom och brukade ha tolv rätt på provräkningarna i femman – sexan

För att återgå till första skolåret så minns jag att kristendomsundervisningen gjorde starkt intryck på mig. Jesus var min idol. Han var så god och klok! Jag ville bli som han. Varje kväll sedan jag lagt mig brukade jag rannsaka mig själv. Hade jag gjort något fel, någon synd idag? Något som inte Jesus skulle ha gjort? Det brukade alltid vara något som jag inte borde ha gjort eller sagt. Så jag försökte skärpa mig alltmer.

En kväll kunde jag inte komma på en enda synd som jag gjort på hela dagen. Men min triumf förbyttes genast i skamsenhet, och jag begrep: Nu förhävde jag mig, och det är synd.  Efter det avbröt jag projektet Syndfrihet, men Jesus fortsatte ändå att vara min idol.