Skrivandets motstånd

Jag har satt mig tillrätta i soffhörnan. Jag har papper och penna till hands. Jag har bestämt att nu, nu är det dags att skriva något. En hel vecka har gått och inte en rad har jag fått ihop. Däremot har tankarna kring skrivandet funnits i mig varje dag.
Varför har jag så stort motstånd till att skriva?

Kan det vara så att jag måste ha piskan över mig för att komma igång? Ställer jag för höga krav på mig själv? Är det lättja, den oro jag känner i mig?

Jag känner mig fastlåst. Måste prestera, ögonen blir trötta. Det är som en tyngd bakom ögonlocken. Vill nästan gråta. Vill fly undan, gömma mig. En tanke pockar på: att skriva är inte att arbeta. Gör någon nytta i stället för att sitta där och tro att du är något!
Varifrån kommer de orden, undrar jag.

Jag ser min mor framför mig. Alltid i arbete. Med mjölken som hon nyss hämtat från kossorna i lagårn. Och granntanterna som snart kommer för att hämta den mjölk de har beställt, och jag kan höra det trevliga småpratet dem emellan.

Jag kan också se min mor baka enorma mängder bröd. Laga till stora kok av kött och fisk till alla i familjen. Eller sitta nerböjd över en stickning i kökssoffan. Arbete, arbete, arbete.
Min mor, sist i säng och först upp på morgonen för att tända eld i spisen så att vi barn skulle ha det varmt när vi steg upp. Min mor, min förebild i tålamod, vänlighet, gästfrihet. Ofta leende. Hur orkade hon?

Jag vet att jag ofta hade samvetskval för att jag inte hjälpte till mer i hemmet. Jag tyckte det var roligare att hjälpa granntanterna med barnpassning och uträtta små ärenden, för att få en liten slant eller godbit.
Jag förstod inte bättre då. Men min mor förebrådde mig aldrig heller. Min mor som var så stark och god.

Att stanna upp ett slag, ta emot och reflektera över de bilder som kommer, kan vara värdefulla pusselbitar i min livshistoria. Och kan bli svar på mitt motstånd att skriva.