Som mottagningssköterska

År 1954 började jag mitt jobb hos Dr H. Bona på Kungsgatan i Umeå. Mottagningen inrymdes på bottenvåningen i det så kallade Wretlingska huset. Lokalerna utgjorde en större lägenhet, som även var doktorfamiljens bostad i väntan på husköp. Köket var laboratorium, skrivrum med mera, vardagsrummet väntrum och behandlingsrum i andra rum i lägenheten. I skafferiet samsades den rökta skinkan med ”Spasmofen” och andra läkemedel. Aseptik och sterilitet var det si och så med. Injektionssprutor kokades i en kastrull på köksspisen. Mottagningen var även öppen lördag förmiddag. Tidsbeställning och väntetider var inget man hade något större problem med.

Jag har många roliga minnen från tiden hos min doktor. En del måndagsmorgnar kunde man i köket se spår efter familjens söndagsmiddag. De var de måndagar när stekt höna hade varit på menyn. Hönan köptes oplockad av en bonde. ”Doktorinnan”, hon kallades så, plockade hönan i köket och dun fanns lite överallt. Inte särskilt hygieniskt och trevligt mitt uppe i allt provtagande och patientinsläpp. Men det mesta gick ändå utan större komplikationer. Men kastrullen med de gula hönsbenen i buljongen lyfte jag försiktigt åt sidan för att få plats med mina grejor och för att slippa patientinsyn i hönsgrytan.

Familjen Bona hade tyskt ursprung. Doktorn hade varit kirurg vid fronten under senare delen av sista världskriget. För mig var mötet med deras matkultur ovant och överraskande på många sätt. Den matglada doktorinnan lärde mig laga god pyttipanna. Hon stekte och kryddade alla ingredienser var för sig och sedan blandades pytten. Jättegott med stekta ägg. ”Tartarer” hade jag aldrig smakat tidigare. Lite skeptisk var jag till den råa köttfärsen, men gott var det i alla fall.

Som ung i yrket hade jag en oskyldig tro på alltings laga ordning. När min kusin vid ett tillfälle kontaktade doktorn, befann jag mig i hans mottagningsrum när han tog upp hennes anamnes (sjukhistoria). Han frågade bland annat hur många barn hon hade. Min kusin var lite försynt och svaret kom inte så snabbt. Men jag var snabb och svarade i stället: ”Hon är inte gift.” Då kom doktorns replik lika snabbt: ”Nog kan man få barn ändå.” Den generade mottagningssköterskan gick snabbt ut ur rummet.

Åren (fyra och ett halvt) hos Dr. Bona var en lärorik och rolig tid i mitt liv. Rolig – inte minst för att jag födde min förstfödde och käre son. Föräldraledighet fanns inte på 50-talet. Däremot en månads sammantagen mödraledighet. Med semester så var jag borta från arbetet två månader. Ingen utvilad mamma precis.

När jag ser tillbaka på vården, både medicinskt och tekniskt, så är utveckling och förändring nästan ofattbara. Den lilla människan/patienten är dock densamma med behov till bot, läkedom, tröst och hjälp. Revolution på 50-talet var penicillinet och kortisonet som läkemedel. Det känns erfarenhetsberikande att ha varit med om denna epok.