Jag och Pirkko

Pirkko och jag lekte mycket tillsammans. Vi hoppade i sängar, drog i mormors draperier, kanade på mattan nerför trappan till nedervåningen, tävlade om vem som kunde hoppa från högsta trappsteget och lekte kurragömma med kusinerna i det stora huset. I mormors finrum lag vi ofta och tampades i soffan. Den hade ett högt ryggstod och ovanpå ryggstödet fanns en hylla, där det stod fotografier i vackra ramar och i mitten en stor silverskal med glas i. Om man var for våldsam i soffan, skakade de fina sakerna och hotade att ramla ner over den som satt eller busade i soffan. Alltså - en soffa där man skulle vara lugn och ett rum, där man inte fick leka vilda lekar!
Vi lag bredvid varandra i soffan och bemödade oss om att vara stilla.

Pirkko var lång och smal och jag var liten och rund. Pirkko var avundsjuk på min mage, som var större an hennes egen. Jag kände mig stolt och blåste upp den ännu mer och Pirkko försökte förgäves göra likadant. Men hon var ju anda sa mycket längre an mig och större på det sättet.
En eftermiddag var vi ensamma hemma. Vi hade lust att mäta storleken på ett annat satt. Vi gick ut i koket och drog for draperierna mot kökstrappan. Så fyllde vi en balja med vatten och Pirkko klev i. Vattnet vällde över kanterna och rann över köksgolvet. Jag kanade en stund i vattnet, men sedan var det min tur att kliva i baljan. Trots att baljan nu inte var full, sa vällde tvålvattnet ut över köksgolvet. Jag hade tagit hem segern och var mäkta stolt.

Men nu hade Pirkko också funnit glädjen i att ta sats borta vid draperiet och kana fram över köksgolvet bort emot trappan. Borta var tanken på vem som var störst och båda hällde vi mer och mer vatten över köksgolvet. Vi kanade och tjoade av hjärtans lust. Sa småningom uppenbarade sig mormor bakom draperiet. Hon var inte glad over hur det såg ut i hennes kök men hon använde inga hårda ord emot oss.

Nar kriget var slut, kunde man åter importera frukt från andra länder. Det kom bananer till affären och till de hus där det fanns barn kunde man få köpa hem av frukten. Det pratades mycket om den fina frukten och om hur god och nyttig den var. Förväntningarna var högt uppskruvade hos oss barn och äntligen kom den dag, då min morbror åkte upp till affären och hämtade hem bananerna. Det var högtid i huset. Alla var samlade och vi skulle få äta av detta nya, spännande. Så tacksamma vi skulle vara! Jag skalade försiktigt.

Pirkko hade redan börjat äta och hon var lika förtjust, som alla vuxna förväntade sig. Jag smakade försiktigt och besvikelsen var stor. Hur kunde man säga, att det har var gott? Jag kunde inte svälja ner det och jag skämdes hemskt. I ett obevakat ögonblick smet jag bakom en dörr och lade bananen där och låtsades sedan som om jag ätit upp den och tyckt om den!
Men jag ville inte ha en till som Pirkko och jag vågade inte saga varför.
Jag hade dåligt samvete över att jag inte tyckte om bananerna. Samtidigt kände jag nederlaget mot Pirkko - alla vuxnas förtjusning over hennes glädje over bananerna - hur frisk och stark hon skulle bli nu av den nya frukten!