Mitt första arbete

Kafé Gotthem ägdes av den buttre målare Nilsson. Konditori Mekka ligger där idag. Mitt arbete bestod i att bära ut kaffekorgar till olika arbetsplatser. Polisen, brandstationen, rådhuset, fängelset, nordsvenska (ICA). Jag blev alltid väl mottagen på dom olika arbetsplatserna. Någonting som jag lärde mig var att vara artig och förekommande. Min chef, buttre Nilsson, frågade mig:
”Hur mycket dricks har du fått unge man?”
Jag svarade ärligt.
Han drog av nästan hela den lilla lön jag skulle få. Sen fick han aldrig mer veta exakt dricksens storlek.

På kafé Gotthem trivdes jag, servitriserna var så snälla mot mig, och mamma kunde känna sig lugn över att jag alltid hade pålitliga människor runtomkring mig. Med andra ord blev jag duktig på att klara mig själv i tidiga år.

Mitt liv har kretsat kring människor och platser. Kaffekorgen har blivit ett mantra, jag har återkommit till platser där jag en gång burit fram en stunds glädje till hårt arbetande människor.
På fängelset, där öppnades dörren av en vänlig fångvaktare. Han bad mig att stiga in, men jag var så skraj att jag sprang iväg utan att ta betalt. Jag blev ropad tillbaka. Efter många om och men steg jag innanför tröskeln och tog emot betalningen. Min klasskamrat i tredje klass, Stina Mobrink, var dotter till fängelsedirektören och bodde i en våning ovanför porten till fängelset och utmed cellerna. Hon gifte sig sedermera med den fantastiska och legendariska fotografen Sune Jonsson.

1987 var jag åter på fängelset, som nybliven medlem i Grotteatern. Stinas före detta hem var replokal för Grottan. Där repeterade vi Spelet om den stora branden. Min roll blev att spela sotarmästaren. Nu började äntligen drömmen om att få spela teater och att få ingå i en ensemble att gå i uppfyllelse. Gud är god.
Sommarteatern på fängelset blev en stor succé. Sommaren därpå spelade vi Torbjörn Säfves Marie Antoinette, som handlade om franska revolutionen. Jag tilldelades rollen som kung Ludwig, en stor och pampig roll.
Mina tankar går till kaffekorgen.

Doften av kolonialvaror (såpa, kaffe, spannmål och så vidare) som mötte mig på Nordsvenska, har jag aldrig glömt. Det blev ett hårt arbetsliv i 50 år inom livsmedelsbranchen. På Konsum, Åhlen & Holm och ICA, som handlare också.
Jag tänker på kaffekorgen.

Rådhuset var min och kompisarnas dröm - att nå tornet. Vi blev alltid stoppade av människor i snygga kläder. År 2000 fick jag äntligen komma upp dit, som CREDO-talare, 55 år senare.
Jag tänker på kaffekorgen.