Småskolan

Jag skulle börja skolan i augusti hösten 1940, eftersom jag fyllde sju år i september. Så blev det inte – och det rådde lekstugan för.
Jag ska förklara hur det kom sig. Mina systrar hade klagat på att en bräda på taket var lös. Jag klättrade upp för att spika fast den, men tappade taget och rasade rakt ner i backen och slog min högra underarm i den enda sten som fanns i närheten. Min underarm fick plötsligt formen av en 45 graders smygvinkel. Det blev för mamma att sätta mig på pakethållaren och cykla de två milen till distriktssköterskan Helga på Haverövallen. Sen blev det Sigvard Erikssons gengastaxi till Sundsvalls lasarett för gipsning. Det blev en lång resa. Hade jag mycket ont? Jag minns inte. Det jag minns än i dag är att jag fick dricka sockerdricka för första gången i mitt liv. Den smakar inte lika himmelskt idag som den gjorde den gången.

Armbrottet och den därav uppskjutna skolstarten var nog inte helt fel, sett med distansens klarsyn. Jag mådde nog bra av att växa till mig och bli lite större och kraftigare. Och på så sätt fick jag min lillasyster Inger som klasskamrat och sällskap vartannat år genom B1-formen som skolan var organiserad i.

Jag startade mitt skolliv den 16 augusti 1941 med fröken Gunhild Gustafsson som lärare. Småskolan låg på Säter, ungefär en mil hemifrån. Vi fick åka skolskjuts dit, men inte riktigt ända fram. Skolbilen stannade ”uppe vid vägen”. Till skolan var det nästan en kilometer att gå, på en enkel byväg som vintertid plogades av en hästdragen träplog. Promenaden i sig var inget problem, det var ofta stoj och skratt – om det inte hade varit för ålderdomshemmet och den tillhörande likboden som låg lite bakom stora huset. De låg på backkrönet halvvägs till skolan och till och med husen var skräckinjagande. Det pirrade lite i magen varje morgon innan vi spänkat in om det var några av ”toka” som var ute. Vi var verkligen jätterädda för dem. Det var alltid språngmarsch förbi det huset. Vilken livlig fantasi vi uppammade i våra hjärnor! De flesta var ju snälla, om än lite udda.

Småskolan på Säter är en röd timmerbyggnad med två ingångar, den ena till lärarinnans bostad och den andra till skolsalen och omklädningsrummet/korridoren. Skolgården är inte särskilt stor. Branta sluttningar begränsar planen på båda sidor. Uthuset består av vedbod och toaletter. I korridoren hänger ryggsäckarna med hårdbrödsmörgåsarna och mjölkflaskan med patentkork, vår skollunch på den tiden. Innan fröken kommer ställer vi upp oss på rad i korridoren. Skolsalen domineras av en jättestor vedkamin. På upphöjningen längst fram står katedern med griffeltavlan. Längst bak står en stor sandlåda på ben. Fröken Gustafsson lär oss alla att läsa, räkna och skriva. Enligt betygsboken är räkning och geometri mitt bästa ämne, där får jag betyget Ba+. Ämnet gymnastik med lek och idrott genomför fröken Gustafsson också. Löpning 60 meter sker på en skolgård som absolut är högst 50 meter lång. Tidtagningen sköter fröken med sin väckarklocka. I det ämnet får jag B. Kan tidtagningen ha spelat in månntro?

Lite hyss har vi allt för oss, bland annat att kika under toaletterna. Nedtill finns en liten springa där vi pojkar kan kika på frökens toa. Hon kommer aldrig.
En pinsam händelse sker en vårvintermorgon när vi promenerar till skolan. Längs byvägen är det djupa vattenfyllda diken med nattgammal is. Jag skulle väl visa mig på styva linan och testa isen, med resultat att jag plurrar i det iskalla vattnet ända upp till midjan. Vilken katastrof att sitta med blöta kläder hela dagen. Fröken Gustafsson löser dilemmat genom att jag får klä av mig alla mina blöta kläder och låna hennes gymnastikbyxor i mörkblå bomullstvills, modell större. Så får jag gå hela skoldagen. Gissa om klasskompisarna har roligt! Det är det närmaste jag kom min småskollärare Gunhild Gustafsson. Än i dag kan jag rodna när jag tänker på händelsen.