Bernt Ämting

Namn: Bernt Ämting

Född: 1937

Uppvuxen: Storlögda, Solbacken,
Fredrika socken

 

 

 

 

 

 

 

 



Foto: Anna-Karin Drugge

Sport vid torpet

Vid kronotorpet Solbacka slutade vägen. Där fanns en vändplan för plogbilen. Det var den enda någorlunda öppna yta som inte användes till annat, när snön hade smält bort. Som inte användes till mulbete eller till plats för torven, som senare skulle bli till torvströ i ladugården på vintern eller till upplagsplats för vinterveden – handavverkad, handkapad och handkluven – medan den torkade, innan den bars in i vedboden före rötmånadens inträde.

Vändplanen alltså. Jag läste Västerbottens Folkblad, läste allt. Den var en av fyra tidningar som vi hade tillgång till: Västerbottens Folkblad, Jordbrukarnas Föreningsblad, Skogsindustriarbetaren SIA och Kvällsstunden. Den sistnämnda var en sorts landsbygdens Veckojournalen med noveller, recept, förnumstiga krönikor, berättelser ur livet och skämtbitar. Den delade mamma Frida och grannhustrun Berta på. Båda 8-barnsmödrar, som använde tidningsbytet som ett av fåtaliga tillfällen för socialt umgänge.

I Folkbladet fanns det sportreferat och resultat. 1948, när jag var 11 år, var det olympiad i London och Sverige hade väldiga framgångar, krigsskonat som vi var. Jag satt med örat klistrat vid batteriradion som vi nyss haft råd att skaffa oss. Sverige tog guld i fotboll. Jag minns fortfarande nästan alla spelarna i Sveriges lag, som bröderna Nordahl, Gren, Liedholm, Garvis, Torsten Lindberg, Bian, Kjell Rosén...

På vändplanen arrangerade jag matcher mellan Sveriges olympialag och ett lag av pojkar, som jag kände från byarna i närheten: Norrfors, Baksjöliden, Lövås, Nordanåsby. Fotbollen var en tom pappburk från Rumford bakpulver och båda lagen fanns bara i min fantasi. Dock, matchen gick av stapeln på vändplanen och jag sprang omkring och spelade alla 22 spelarna. Samtidigt var jag Sven Jerring och refererade ljudligt matchen. Vann? Givetvis pojklaget. 3-1! Varje gång!

Mycket inom idrotten var obegripligt för mig, men inte skidor. Jag hade ju dryga tre kilometer till skolan, det vill säga 7 km tur och retur varje dag, så skidåkning var jag nästan uppfödd med. (Skidåkning är för övrigt en av tre viktiga livsaktiviteter, som jag kan uppleva extatiskt - dans är den andra.)
Men något annat som hette kulstötning verkade intressant.
Resultat Pojkar:
1. Gunnar Noréus xxx xxx stod det i VF.
Jag tog reda på, hur vet jag inte, vad en pojkkula vägde. Så letade jag reda på några lämpliga stenar och vägde på mammas våg, tills jag hittade en som vägde 3,8 kg. Jag gjorde en ring på landsvägen och började träna. Kväll efter kväll stötte och stötte jag. När höstmörkret kom lade jag kulan/stenen i vattentrumman under vägen och tog fram den nästa vår. Så en dag överträffade jag Noréus resultat. Fortsättningsvis var jag pojkmästare och juniormästare i kulstötning i Västerbotten i ett par säsonger. 50 år senare träffade jag Gunnar Noréus. Då vägde han 20 kilo mer än jag. Då förstod jag varför jag inte hade kunnat konkurrera med honom senare i min kulstötarkarriär, som faktiskt tog slut hösten 1954. Då hade jag börjat i gymnasiet i Umeå, anmälde mig till skolmästerskapen i bland annat kulstötning och blev sist.

Något bättre gick det i orientering. Det var en idrott som jag inte hade den blekaste aning om vad den handlade om. Men i resultatlistorna i VF stod det oupphörligen: 1. Bernt Olofsson.
Bernt – det var ju mitt namn. Alltså måste jag bara ta reda på vad orientering var. Men inte förrän hösten 1951 , då jag hade lyckan att få börja läsa vidare i Åsele efter folkskolan fick jag kontakt med orienteringssporten. I Åsele verkade en legendarisk orienteringsledare, tandläkaren Tore Lind. Oförtröttligt arrangerade han lokala tävlingar, bedrev talangjakt och satsade tid och pengar på att i sin bil, en av fåtaliga i socknen, skjutsa oss till tävlingar i Umeå, Vännäs, Boliden och Skellefteå. Det var orter som på den tiden hade storklubbar inom orientering. Jag lyckades under Åseletiden, trots att jag var och är urusel på väderstreck, lokalkännedom och att hitta rätt även i kända omgivningar, bli distriktsmästare tre gånger som junior, visserligen i lag och som siste man i laget. Kartan var min bästa vän och den småskaliga 100.000-delen , där kontrollerna var sjöar, stora inägor och vägkorsningar passade mig bra.