Krigsminnen

En dag i augusti 1941 stod min finska mamma i köket och skulle just skyffla
in ett bröd i ugnen, när hon kastade en blick ut genom fönstret. Vi barn
lekte i rummet bredvis, när vi hörde mammas skrik och att hon tappade brödet
på golvet. Vad hon hade sett genom fönstret var en karl som var på väg till
vårt hus. Den mannen var känd för att lämna det hemska meddelandet om när
någon hade stupat. Mamma förstod genast att vår pappa var död. Han blev 41
år gammal och stupade vid ryska gränsen.

Nu började en svår tid för mamma. Hur skulle hon klara sig med fem barn
under tio år. Kriget gjorde att det var brist på mat och andra
förnödenheter. Från myndigheterna kom det meddelanden att det bästa mödrarna
kunde göra var att skicka barn till Sverige. Där fanns villiga familjer som
ville hjälpa broderlandet. "Finlands sak är vår" hördes från alla håll.
Tanken var att barnen skulle få vistas i Sverige under en kort tid för att
komma undan kriget och för att äta upp sig, innan dom skulle återvända till
Finland igen. Nu blev det inte så eftersom kriget fortsatte i flera år, det
kunde ingen förutspå. Frågan blev nu vilka av barnen som var lämplig att
skicka iväg först. Dom två äldsta  kunde vara kvar för att hjälpa mamma och
dom två minsta var för unga för att sändas iväg. Det blev jag som befann mig
vara i mitten som skulle åka, jag hade nyss fyllt sju år. Några månader
senare var det min ett år äldre bror som åkte iväg till Dalarna. Efter
ytterligare några månader dog min äldsta bror i Finland. Han fick starkström
genom kroppen av en ledning som ramlat ner där dom lekte. På ett år hade
mamma förlorat sin man och tre barn. Dessutom förlorade hon sin bostad,
eftersom det var en tjänstebostad och en annan familj skulle flytta in. Hon
fick flytta till en annan kommun där svenska staten hade byggt upp några
småhus för karelska flyktingar.

När det var dags för mig att åka till Sverige, följde mamma mig till
järnvägsstationen för att invänta barntransporttåget. Det var nog svårare
för mamma att skiljas från mig än det var för mig, jag tyckte det skulle bli
spännande. Min reslust fanns nog redan där. På tåget fanns barn i alla
åldrar, många grät och var förtvivlade när dom måste skiljas från sina
mammor. Det var finska lottor som ombesörjde färden upp till Haparanda, där
svenska lottor tog över. Det tog lång tid med tåget på den finska sidan
eftersom tåget bara fick gå en stund på natten. Dagtid var risken stor att
tåget kunde bombas, det hände också ibland och barn blev dödade.

När vi kom fram till Haparanda bländades vi av allt ljus. Det var strax före
jul och gatorna var upplysta av juldekorationer, och i alla skyltfönster
strålade det av ljus över underbara saker som vi aldrig trodde fanns. I
Finland var vi vana vid mörkläggningsgardiner för att inte fienden skulle se
husen. Efter att vi hade läkarundersökts oss och avlusas i Luleå kom jag
till mitt fosterhem i Ångermanland några dagar före jul. Det var bara ett
fel. Mina fosterföräldrar hade beställt en pojke. Jag var undernärd och såg
eländig ut, så en av drängarna på gården tyckte att dom kunde behålla mig
för jag skulle inte leva mer än en vecka.

Efter fem lyckliga år i Sverige tog livet en traumatisk vändning för mig som
ingen utomstående kan förstå, men som har format mitt liv för all framtid.
Från de finska myndigheterna bestämdes nu att alla barn som fortfarande var
kvar i Sverige skulle skickas hem till Finland. Det blev ett oundvikligt
faktum. Vi hade specialpass skrivna för krigsbarnen. Jag åkte iväg i slutet
av juli, återigen var det lottor som tog hand om oss. Den här gången gick
tåget till Stockholm och sedan båt till Åbo.

Att komma hem till Finland var hemskt. Jag hade fantiserat innan hur det
skulle se ut. Kanske bodde dom i ett lika fint hus som det som jag bott i
dom sista fem åren. Min reaktion blev våldsam. Aldrig kunde jag drömma om
att det skulle vara så annorlunda, fattigt och trångt. Kontrasten att komma
från ett rikt stort hus till denna torftiga miljö kom som en chock. Det var
brist på det mesta. Något som  däremot var gott om var kackerlackor och
löss. Vad hade jag där att göra. Alla var helt främmande för mig, dessutom
talade dom ett språk som jag inte förstod, ingen kunde tala svenska. Förutom
min mamma, mina två syskon, fanns det en ny man i huset och ett halvsyskon
och snart skulle ett nytt barn födas. Vi barn fick ligga i uthuset, rummet
bredvid djuren. Det liktade illa och det regnade in på våra sängar.

Årstiden gjorde att jag inte behövde vistas inomhus mer än nödvändigt. För
det mesta satt jag på bron och grät, detta varade i två månader. Jag hatade
alla, jag hade kunnat skjuta dom, så djup var min förtvivlan. Min mamma där
var naturligt ledsen att det skulle bli så eländigt. Hon har senare berättat
att om hon vetat innan att hon skulle förlora mig så skulle hon aldrig
skickat mig till Sverige. Jag fick i alla fall ett nytt pass och kunde
återvända till Sverige.

Nu kan man tycka att allt borde vara frid och fröjd när jag hade återvänt.
Men nu började det svåra. När jag återvände kände jag mig söndersliten inuti
och var hemskt känslig. Om jag gjorde något som inte var bra, kunde mamma
säga till mig dessa hemska ord "är du inte snäll så skickar vi dig till
Finland igen". Dom orden var det värsta jag kunde höra, jag sprang upp på
mitt rum och grät. Dom orden var ständigt ett hot mot min nätvaro. Nu gällde
det att alltid vara snäll och till lags. Felet ligger varken på min svenska
eller finska mamma, utan det blev fel på hela situationen. Det hade varit
bättre att samla barnen på ett säkert ställe i Finland under dom svåra åren,
så att barnen kunde få behålla sitt språk och sin kultur. Frågan är vilket
som är det viktigaste, att förlora sitt liv eller leva med bestående skador
i själen. Detta får aldrig hända igen, säger alla undersökningar om världens
största barnförflyttning av 70 000 barn under krigsåren.