Sigtuna

Jag vaknar upp lördag morgon den 1 april 2006 med Sigtuna skrivet framför mina ögon, och minnesbilder börjar rullas upp som en film. Ser torget med det pittoreska rådhuset och Stora Gatan där jag bodde. Sätter mig upp i sängen, tar blocket och pennan som jag har liggande intill mig och skriver ner det som kommer upp. Föreställningen i mitt huvud pågår ett par timmar, utan att jag är medveten om tiden. Det är märkligt hur klart allt blir för mitt inre seende. Det är ändå närmare 40 år sedan som jag bodde där. Det var en ljus och lycklig tid i mitt liv. Jag var nyutexaminerad textillärare och hade fått min första tjänst. Livet kändes spännande. Denna aprilmorgon får jag återuppliva den här lyckliga tiden igen men också känna en gnutta vemod över svunna tider och kära relationer som brutits.
På eftermiddagen ringer jag upp min kollega Ingrid från den tiden, som nu bor i Helsingborg, och det blir ett kärt ”återhörande”. Vi har endast haft julkortskontakt och något enstaka telefonsamtal sedan 1970-talet.

Tidigt en augustimorgon 1966 startade jag och min fästman Svante vår resa från Gällivare mot Sigtuna. Den lilla blå Renaulten var fullpackad. Vi hade stuvat in hela flyttlasset i personbilen. Jag tog farväl av mina föräldrar och mitt föräldrahem. Det här innebar, att jag för gott flyttade hemifrån. Det var alltså inte bara en resa söderut utan en resa in i vuxenlivet. Kanske just därför kom Sigtuna att få en speciell plats i mitt hjärta.
Vi var båda klara med våra lärarutbildningar och hade fått arbete i södra Sverige. Det var brist på arbete i Norrland på 60-talet, och många ungdomar flyttade söderut. Jag minns att vi tillbringade sommarlovet med att söka lärartjänster. Helst önskade vi förstås att få arbete på samma ort, men det var inte lätt att hitta både en slöjdlärar- och textillärartjänst på samma plats. Vi satt med kartboken i ena handen och ansökningsblanketterna i den andra, för att hitta utannonserade tjänster i närliggande orter. Vi var öppna för alla alternativ. I lärarlistan hittade vi i alla fall till slut en textillärartjänst i Sigtuna och en slöjdlärartjänst i Enköping.
                     
Ingen av oss kände till vare sig Sigtuna eller Enköping på den tiden, men vi såg att avståndet mellan dessa städer endast var 3-4 mil, och kommer man från norra Norrland är ju detta inget avstånd som avskräcker, så därför sökte vi de utannonserade tjänsterna. Till vår stora glädje fick både Svante och jag de jobb vi sökt. Och nu var vi alltså på väg till våra respektive tjänsteorter. Vi hade ingen aning om vad som väntade oss, men förväntansfulla började vi vår resa.  

Som jag nämnde tidigare var detta också en resa mot vuxenlivet. Jag skulle lämna det trygga invanda livet, föräldrar, syster, släkt och vänner och skulle nu helt få stå på egna ben. Detta oroade mig inte. Jag hade ju under min studietid först bott i Kiruna och sedan i Umeå under terminerna och fått ta hand om mig själv och stegvis vuxit in i det. Det känns nu i efterhand som en bra väg till frigörelse. Jag hade en god och nära kontakt med föräldrarna, kom hem på skolloven och slapp de dagliga konfrontationerna under tonårstidens frigörelseprocess. Nu blev det en smidig och naturlig övergång mot ett självständigt vuxenliv. Kontakten upprätthölls genom brev och telefonsamtal, och så åkte jag ju hem på loven till jul, påsk och sommaren. Nu skulle jag flytta från övre Norrlands inland, till södra Sverige, en resa på mer än 100 mil. Ett stort steg på den tiden då resande inte var så vanligt.

Förändringens och förnyelsens vind svepte in i mitt liv. Sällan var det varit stiltje. I för-nyelsens vind fanns också hoppet, som gav en styrka att gå vidare också när det stormade och var svårt.

Detta kom att bli ett händelserikt år för mig.
Jag hade tagit min lärarexamen, sökt och fått min första anställning i Sigtuna, flyttat hemifrån. Inte bara det utan flyttat från Lappland till Uppland – en hundramila resa i tid och rum. Hade ju också hunnit med att bo i Västerbotten, Umeå. Påbörjade mitt vuxenliv i ny miljö med idel nya människor omkring mig; kollegor, elever och upplärningar ur olika samhällsklasser.
Jag var också med och öppnade en konsthantverksbutik på Stora Gatan i Sigtuna, hann även med att ta ut lysning och gifta mig med min ungdomskärlek, flyttade till Enköping, där min nyblivne man tjänstgjorde, sökte och fick en tjänst i Enköping, inredde vårt första gemensamma hem, till vilket vi tillverkade det mesta själv- snickrade, målade, sydde och vävde.
Innan ett nytt läsår började för mig på den nya orten, hann jag också med en otroligt spännande och lång bröllopsresa genom många länder i Europa, bland annat Danmark, Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike.

När jag ser tillbaka på allt jag varit med om, känns det som om detta försiggått i ett helt annat liv – så fjärran och overkligt är detta nu, endast gamla foton påminner mig om dessa händelser.
Från att ha varit fröken Engelind i dubbel bemärkelse blev jag nu fröken och fru Solstam och ett nytt kapitel skrivs i mitt liv. Jag var nu 25 år.