Ur förordet till livsberättelsen:

Snart kommer mitt livs historia, medan jag fortfarande minns precis hur det var under 1940- talet, då det onda var en stor svart flygmaskin, som hette Kriget. När den flög över himlen, skymde den solen och jorden blev svart och sönderbränd, husen rasade ihop, skogen brann och människorna dog eller miste armar och ben. Då kunde det komma barn från andra länder, som Finland och Tyskland, hit till Sverige. Kanske deras föräldrar var döda, men ibland levde de och kämpade mot Kriget.
    
Det goda, var på den tiden människornas själ som fanns i hjärtat. När man dog flög den till himlen. Där fick inte Kriget vara. För i himlen bestämde Gud som var rättvis men väldig och sträng, så inte ens Kriget vågade komma dit in utan lov. I himlen fick man lära sig spela på harpa och sedan blev man en ängel och kunde flyga omkring och göra vad man ville.
Men alla onda hamnade i helvetet tillsammans med Kriget och där brann en eld som aldrig kunde slockna, för den var evig. Det fanns bilder att titta på om man ville se hur det var.

På den tiden kunde vattnet rena sig själv. Jag minns att folk i byn köpte klosetter, dit man kunde gå istället för på dass, om man var rädd för råttor eller om det var kallt. Sedan rann allt ut i ån, därför ville vi barn inte bada där. Men pappa berättade hur vattnet gjorde sig rent igen. Från kranen på vår gård, rann det hela tiden, det tog aldrig slut. Vattnet var också evigt.
Mina småsyskon och jag brukade fylla glasflaskor och gå till kyrkogården och vattna alla fina blommor, som växte på gravarna eller stod i vaser framför gravstenarna. Vi hade sett att mamma alltid vattnade växterna om kvällarna, för annars vissnade de.
En dag hade vi vattnat alla blommorna på hela kyrkogården. Just när vi var klara och skulle gå därifrån kom ”gäschivarn” cyklande. Han var mammas gamla farbror, mäktig och allvarlig. Han hade ett stort hus där främlingar kunde äta och sova över, om de kom till byn i något ärende. Vi blev alldeles skräckslagna, vi hade ju vattnat helt olovandes. Så förfärligt arg han skulle bli. Jag som var äldst och alltså ansvarig, började gråta och skyndade på de yngre, som snavade och föll och skrapade knäna på de vassa stenarna så blodet rann, sedan grät också de. Hjärtat slog hårt i bröstet och det gick nästan inte att andas. Fort, fort vi måste skynda oss hem innan han upptäckte vad vi gjort.

Då hördes hans dånande stämma bakom oss: ”Bårner, bårner, vänten, ja vill prata ve ji.” Vi stannade, vågade inte fortsätta, han skulle ju ändå hinna ikapp oss. ”Jere ji som ha vattne blommen på grava”, frågade han och jag nickade, kunde inte svara, men förberedde ett försvarstal. Vi ska aldrig mer, hann jag tänka. Men ur fickan tog han upp sin stora plånbok, full med pengar och gav oss slantar för att vi var så duktiga. Såren på knäna gjorde inte ont längre, för ingen grät och vi gick med våra slantar i svettiga små händer hem och visade mamma vilka duktiga barn hon hade. Och hon förundrades: ”Sjölveste än Tyko Sandström, å se mytje pengar, ja säj då he”.

Så var det på den tiden. Ingenting kunde man veta i förväg. Rätt vad det var, ändrades allting och blev tvärtom.
En dag var det vi människor själva som satte igång att kriga, med bössor, bomber, ja till och med atombomben hittade vi på. Var och vad, blev det av den goda människosjälen? Och vattnet hade blivit nersmutsat, hur gick det till? Inte nog med att det var förorenat det fanns en massa människor som helt saknade vatten.
Vad har hänt med vår jord, under den tiden som jag har levat? Är jag oskyldig, kan jag säga att jag ingenting visste? Nej, jag vet och hyser den största medkänsla med vår stackars planet. Men hur ska vi göra det gjorda ogjort? Kan vi det?

Räcker det om vi öppnar oss och låter själen få sin plats tillbaka i människohjärtat? Kanske? Det är min högsta önskan för alla människor som kommer efter mig. Vi har fortfarande tid om vi börjar nu. Aldrig mera projicera på andra, vårt hat, vår arrogans och fördomsfullhet. Allt detta som omvandlas till krig. Utan respektera alla våra känslor de onda likaväl som de goda. Och inse att vi var och en av oss kan välja hur vi vill leva och vad som är viktigt för att vi ska uppskatta livets gåva.
Räcker det om vi slutar släppa ut föroreningar i vattnet? Förmodligen. Sjöarna och älvarna är som vi, levande väsen, de vill också finna balans. Om de lämnas ifred, renar de fortfarande sig själva. De har hela tiden utbyte med luften, jorden, träden, fiskarna och människorna. Det är bara om de är stillastående som de slammar igen.
Därför kan vi alla hjälpa till, genom kunskap och besinning, genom att ha ett öga mot framtiden, samtidigt som vi ser bakåt och lär av alla min generations misstag.