Sjukvårdstolkning

TÖI:s basordlista

Kriser

Allmänt
Johan Cullberg definierar kris som en livssituation där tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte räcker för att man ska klara den aktuella situationen. Man förstår inte vad som händer eller meningen med det och man blir osäker på vem man egentligen är. När man har bearbetat och tagit sig igenom krisen innebär det att man återgår till ett normalt fungerande eller till ett fungerande på högre nivå än tidigare. Det vill säga, man har uppnått en högre grad av mognad. En vanlig krisreaktion ska inte betraktas som en psykisk sjukdom. Om man har haft en bra uppväxttid och om man lever under goda förhållanden, klarar man lättare av kriserna. Man brukar skilja mellan utvecklingskriser och traumatiska kriser. En kris kan också anta en onormal och mera patologisk form och kräver då psykiatrisk behandling. En krisreaktion kan vara överdeterminerad. Med det menas att den aktuella krisen påverkas av en tidigare kris som den drabbade inte har bearbetat. Diagnosen krisreaktion används när det gäller akuta kriser. Vid långvariga psykiska stressreaktioner brukar man sätta diagnosen reaktiv psykisk insufficiens.

Utvecklingskriser
Utvecklingskriser är sådana kriser som orsakas av normala livsförändringar. Förändringar som innebär att individen upplever sin identitet som hotad. Barns och ungdomars utveckling anses ha sina typiska kriser, som kan innebära stagnation eller utveckling. Det finns några teman som ofta förekommer i dessa kriser. Exempel på sådana är tillit – misstro, närhet – separation, självständighet – beroende, identitetsutveckling, etc. Utvecklingen stannar inte av när individen blir vuxen, utan fortsätter och medför nya kriser. Exempel på sådana förändringar är att flytta hemifrån, få barn, bli medelålders eller att bli pensionär.

Traumatiska kriser
Trauma är grekiska och betyder slag eller skada. En sådan kris hamnar man i om man drabbas av en allvarlig yttre händelse. Den upplevs som ett hot mot ens fysiska existens, sociala identitet och trygghet eller mot ens grundläggande möjligheter till tillfredsställelse i tillvaron. Det kan vara en förlust eller hot om framtida förlust. Exempel på sådana situationer är att man kan drabbas av en livshotande sjukdom eller en sjukdom som innebär att man förlorar en kroppsdel eller en kroppslig funktion. Det kan även vara att man förlorar en nära anhörig eller blir arbetslös. En traumatisk kris kan även orsakas av att individens självkänsla kränks, exempelvis att man får skämmas inför sin omgivning. Traumatiska kriser kan också utlösas av olyckshändelser, naturkatastrofer och krig.

Krisens olika faser

Chockfasen är den första och akuta fasen då allt upplevs som kaotiskt. Man förstår inte vad som hänt och man försöker hålla verkligheten ifrån sig. Man kan verka helt oberörd eller agera ut häftigt. Chockfasen går oftast över efter några timmar.
Därefter kommer reaktionsfasen som också räknas som en akut fas. Reaktionsfasen kommer när man inte längre lyckas hålla verkligheten från sig utan blir tvungen att inse att det som hänt faktiskt har hänt. För att den drabbade ska stå ut med att leva vidare aktiveras de omedvetna psykiska försvarsmekanismerna. Det kan vara förnekande, regression, projektion, isolering eller undertryckande av känslor. Under reaktionsfasen är det vanligt att man känner övergivenhet, sorg, ilska, skuld, självförakt m.m. Man kan börja missbruka alkohol eller droger. Det finns även risk för självmord. Man kan också få psykosomatiska symtom på grund av att det utsöndras mera stresshormoner. Man kan få svårt att sova, dålig aptit och bli nedstämd. Man kan även få hallucinationer. Reaktionsfasen varar ofta i 4-6 veckor.
Därefter kommer bearbetningsfasen. Den varar under ytterligare c:a ett halvår eller mera. Under bearbetningsfasen reagerar man mindre och i stället börjar man bearbeta det inträffade och så småningom kan man acceptera det som hänt och gå vidare med livet.
Ibland kommer en nyorienteringsfas efter bearbetningsfasen. Det är när sorgen och smärtan är borta eller under kontroll. Man har bearbetat det inträffade och man börjar göra upp nya planer för framtiden. Kanske innebär krisen att man kommer till en högre grad av mognad och kan leva ett rikare liv än före krisen. Efter en allvarlig livshotande sjukdom är det vanligt att man har hittat nya dimensioner och möjligheter i livet som hjälper en att få ett bättre liv. En allvarlig hjärtinfarkt kan bli en kris som leder till att man blir medveten om livets ändlighet och värde och att man därför gör sådana förändringar i livet som ger högre livskvalitet.

Flyktingkrisen
Möjligheten att klara krisen påverkas av tidigare erfarenheter och nuvarande levnadsvillkor. Att vara flykting innebär ofta att man har mycket svåra erfarenheter med sig från hemlandet. Att man inte behärskar språket blir något som ytterligare försvårar krisen. Krisreaktioner i samband med flyktingskap brukar följa ett typiskt mönster. Mönstret kan beskrivas i form av fem faser. Dessa är:

Den första fasen präglas av att den drabbades nätverk och familj i hemlandet har drabbats av sammanbrott och den drabbade befinner sig i en allvarlig psykisk press. Ofta är hela samhället i kris. De känslor som dominerar under denna fas är: misstänksamhet, misstro, känsla av att stå under ständigt hot, rädsla för att dö, kamp för överlevnad. Apati och hjälplöshet är centrala känslor.
Den andra fasen kommer med flykten från hemlandet. En flykt för att befrias från ett förestående hot. Flykten innebär en befrielse som samtidigt är en uppoffring. Priset är högt med alla förluster: av hemlandet, släkten, jobbet, levnadsstandard, kultur, klimat, etc. Beslutet att fly är svårt att fatta och förenat med känslor av skuld och skam, självanklagelse, egoism, ambivalens och ånger. För barnen är det särskilt svårt eftersom de sällan får veta att familjen är på flykt. Ofta hinner man inte ta adjö av vänner och släktingar. Kanske tvingas man lämna kvar familjemedlemmar p.g.a. ekonomiska skäl. Detta ger skuldkänslor. Kanske tvingas man leva åtskilda i flera år innan man kan återförenas. Kanske får man vänta länge på uppehållstillstånd. Vid återföreningen har man utvecklats olika vilket ger problem/konflikter och kanske skilsmässa. Under flyktfasen är de centrala känslorna handlingskraft och målmedvetenhet.
Distansfasen. Nu är flyktingen i säkerhet, långt från hotet. Han/hon är glad över att ha klarat sig. Han/hon får bättre självförtroende och självkänsla genom nya positiva erfarenheter och kontakt med positiva människor. Han/hon får hopp och psykisk energi. Flyktingen har en aktiv hållning till sin situation. Flyktingen har gjort många förluster och försöker kompensera sig för dem genom att skaffa sig stöd genom ersättningsobjekt/stödpersoner. Stödpersonen idealiseras och tillskrivs allsmäktiga krafter. Flyktingen är euforisk, manisk, överskattande och har storslagna planer.
Konfrontationsfasen kommer när flyktingen har blivit mera medveten om svårigheterna i det nya landet. Han/hon har tvingats börja förändra den egna personligheten/identiteten. Det har uppstått svårigheter runt arbete, bostad, språk, uppehållstillstånd och kultur. Dessa svårigheter ger stress, ångest och oro. Gamla försvarsmekanismer från katastroffasen kan komma tillbaka. Det kan vara projektion, förnekande och splitting (Splitting betyder klyvning). Flyktingen kan bli utagerande, göra motstånd mot allt möjligt och vara väldigt kritisk. Nu kan ersättningsobjektet uppfattas som ondsint och negativt. Relationen kan präglas av avundsjuka och svartsjuka. Flyktingen projicerar skuld, hjälplöshet och besvikelse på ersättningsobjektet. Flyktingen kan utveckla ett regressivt beteende och psykosomatiska symtom, vilket är tecken på inre oro, ångest och förvirring.
Stabiliseringsfasen inträffar när flyktingens situation i det nya landet börjar stabiliseras. Vid övergången från konfrontationsfasen kan depression och apati uppstå. Det är en följd av skuldkänslor, maktlöshetskänslor, hjälplöshet, saknad och längtan. När det sedan börjar hända positiva saker som uppehållstillstånd och kommunplacering kommer en normalisering av flyktingens sinnestillstånd, beteende och relationer. Nu blir ersättningsobjektet positivt igen. Det sker en återgång till de känslor och beteenden som dominerade under distansfasen, men nu på ett mognare sätt. Under krisförloppet kan flyktingen röra sig mellan olika faser, fram och tillbaka och så småningom kommer krisen att bli allt mer bearbetad.

Upp