Psykologi och psykiatri som vetenskap

Psykologi betyder från början ”läran om själen”. Den betydelsen har i princip stått sig fram till i dag. Den koncentrerar sig på psykologiska mekanismer d.v.s. patientens upplevelser. Det är dessa mekanismer man vill förstå och påverka, framför allt genom olika former av psykoterapi.
Den viktigaste frågan för psykologer är i allmänhet varför människan beter sig som hon gör men för att besvara frågan måste man veta hur beteendet ser ut. Man måste beskriva det mänskliga beteendet innan det kan förklaras. Psykologi är en beteendevetenskap som studerar människors sätt att bete sig, uppleva, reagera och interagera med andra. Kunskaperna tillämpas inom en lång rad områden, t.ex. arbetsliv, sjukvård, barnomsorg, skola, rättsväsende, m.m.

Psykiatri faller som vetenskap under medicin, vilket betyder dels att det naturvetenskapliga tänkandet präglar psykiatrin, dels att en psykiater alltid är läkare. Psykiatrin kan definieras som ”tillämpad vetenskap som i första hand gäller diagnos och behandling av människor med psykiska problem och störningar”. Den koncentrerar sig på biologiska och kemiska mekanismer, framför allt i hjärnan. Där söker man orsakerna och där sätter man in åtgärderna d.v.s. mediciner, psykofarmaka, mot psykiska symtom.

Olika traditioner inom psykologin

Det psykologiska perspektivet
Det finns olika psykologiska traditioner. Huvudinriktningarna består i sin tur av många olika underavdelningar. Man kan något förenklat säga att de olika traditionerna betonar olika aspekter av mänskligt beteende. Några av de viktigaste traditionerna är:

Den psykodynamiska psykologin omfattar många teorier som skiljer sig något från varandra. Den mest framträdande av dessa är Freuds teori, som alla de andra har sina rötter i. Människan handlar dels målmedvetet för att tillfredsställa sina medfödda behov, dels styrs hon av omedvetna konflikter och motiv. Dessa omedvetna processer, tankar, rädslor och önskningar påverkar beteendet. Enligt Freud finns det alltid orsaker till vårt beteende, men vi är sällan medvetna om orsakerna.
De psykodynamiska teorierna lägger oerhört stor vikt vid barndomen. Barndomen är den viktiga nyckeln till människans beteende och psykiska hälsa senare i livet. Hur de vuxna i barnets omgivning tillfredsställer barnets behov styr utvecklingen. I den psykodynamiska utvecklingsteorin har både arvet och miljön betydelse. Arvet ger oss drifterna men miljön lär oss handskas med dem.

Österrikaren Sigmund Freuds idéer revolutionerade hela psykologin och han kan med rätta betraktas som psykoanalysens fader. Han har konstruerat en stor tankebyggnad och introducerat många begrepp. Freud utvecklade först en teori om människans psyke och på den byggde han en teknik för psykisk analys. Både hans teori och hans behandlingsmetod kallas för psykoanalys.

Den kognitiva psykologin har människans intellektuella funktioner som tänkande, språk, minne och perception i centrum och betonar det sätt på vilket människor tar emot information, värderar den, planerar, söker alternativ och avgör hur hon ska reagera. Kognitiv betyder tankemässig. Människan är framförallt en tänkande varelse. Tankar påverkar oss men vi kan även påverka våra tankar. Den kognitiva psykologin som ofta ligger nära behaviorismen är det mest moderna psykologiska perspektivet.

Den behavioristiska psykologin (inlärningspsykologiska teorier) menar att det är våra beteenden som är intressanta, inte varför vi beter oss på ett eller annat sätt. Till skillnad från de psykodynamiska och de kognitiva perspektiven, som ser till vad som händer inom individen i form av biologiska processer, behov, konflikter och tankar, inriktar sig det framför allt på den yttre miljön och dess betydelse för våra beteenden. Utveckling är förändringar i beteendet och beteendet i sig är inlärt. Beteendet bestäms av erfarenheter i form av belöningar och bestraffningar. Enligt behavioristerna föds vi som oskrivna blad, det är miljön som formar oss till det vi är. Det viktiga är att veta hur människan lär sig för att kunna förutsäga och påverka beteendet.

Den socialpsykologiska psykologin ser människan framförallt som en social varelse. Det mest intressanta är människans beteende i grupp, normer och värderingar, kommunikation, grupprocesser, påverkan och ledarskap.

Vilket synsätt som terapeuten företrädesvis väljer bestäms inte bara av patientens tillstånd och sjukdom utan också i stor utsträckning av terapeutens egen kulturella och professionella bakgrund.

Det biologiska perspektivet
Det kemiska/biologiska perspektivet intresserar sig för den mänskliga naturens fysiska sida. Det försöker förstå tankar, känslor och beteenden utifrån de fysiologiska processer som försiggår i kroppen. Det är ärftligt förutbestämt vilka egenskaper vi kommer att få och hur vår personlighet kommer att bli samt när vi kommer att utveckla olika beteenden. Det mänskliga psyket förklaras med hjälp av ärftlighet, kemiska processer i nervsystemet, hormonförändringar och andra biologiska faktorer. Exempelvis kan man med elektrisk stimulering av hjärnan åstadkomma vissa känslor. Det biologiska perspektivet har blivit förhållandevis starkt inom psykologin på 1990-talet, delvis beroende på de framsteg som gjorts inom hjärnforskningen.

• Neuropsykologin förenar de fysiologiska processerna med de psykologiska.
  
• Inom psykosomatiken intresserar man sig för hur kropp och själ samverkar vid såväl hälsa som sjukdom, exempelvis problem och konflikter som kan rubba immunförsvar, hormonavsöndring, blodtryck o.s.v.
  
• Det biologiska perspektivet betonar också den genetiska förprogrammering som ligger bakom individens utveckling. De biologiska drivkrafterna är starka och styr oss i grunden. Sexualitet och aggressivitet vilar på biologiska grunder.

Det sociologiska perspektivet
Det sociologiska perspektivet ser människan framför allt som ett resultat av den kulturella miljö hon lever i. Det biologiska arvet är av mindre betydelse. Människan kan formas och vi överför såväl erfarenheter som egenskaper i form av ett socialt arv. Vi tar efter och lär oss av andra.

Uppgift:
Hur kunde människor bete sig så mot varandra som de gjorde under nazitiden? Hur kan människor i vår tid förgöra sina grannar, så som skett när den etniska rensningen tog fart i det forna Jugoslavien eller i Rwanda? Är våldsverkare offer för sina nedärvda instinkter, är de styrda av socialpsykologiska processer eller har de haft en vedervärdig barndom?

Upp