Modul 1
Introduktion i medicin

Modul 2
Anatomi och fysiologi

Modul 3
Fysisk utveckling

Modul 4
Sjukdomslära

Modul 5
Näringslära

Modul 6
Introduktion i psykiatri
för tolkar

Modul 7
Sjukvården i Sverige

TÖI:s basordlista

Tumörsjukdomar

Nya celler bildas ständigt i vår kropp. Det sker på ett kontrollerat sätt så att det inte bildas fler celler än vad kroppen behöver. Ibland händer det att kontrollmekanismen störs så att cellerna försätter att dela sig. På det sättet uppstår en tumör. Det finns både godartade och elakartade tumörer

Godartade (benigna) tumörer växer långsamt och är väl avgränsade från omgivande vävnad. I regel är de helt ofarliga, men de kan ställa till besvär om de växer sig så stora att de trycker på frisk vävnad. Fettknutor, födelsemärken och vårtor är några exempel på godartade tumörer. De är lätta att operera bort.

Elakartade (maligna) tumörer är det man benämner cancer. Det finns många former av cancer, med varierande grad av elakhet. Hur elakartad beror på i vilken grad cancercellerna avviker från normala celler. Det kan man utläsa av ett cellprov. Högt differentierade celler innebär att tumörcellerna är högt utvecklade och liknar normala celler. Så är fallet för godartade tumörer. Hos elakartade tumörer är cellerna lågt differentierade, omogna. Till skillnad från godartade tumörer växer de i regel snabbt och kan växa in i omgivande vävnad och där hindra dess funktion. Cancerceller kan även spridas med blod och lymfa till andra organ och där bilda metastaser, dottertumörer.

Cancer drabbar oftare äldre personer, men förekommer i alla åldrar. Cancer är mycket ovanligt bland barn och ungdomar. I endast en procent av alla diagnostiserade cancerfall är personen under 25 års ålder och en ännu mindre del hos barn som är yngre än 15 år.

Sjukdomen utvecklas under lång tid och kan behandlas med flera olika metoder.

Det finns cirka 200 olika cancersjukdomar med varierande svårighetsgrad. Det finns ingenting vi kan göra för att helt utesluta risken för att få en cancersjukdom.

Sjukdomen är ungefär lika vanlig bland män som bland kvinnor, men män och kvinnor drabbas av olika cancerformer. I Sverige är prostatacancer den vanligaste cancerformen bland män, och bland kvinnor är bröstcancer vanligast.

Tack vare ökad kunskap, bättre behandling och större möjlighet att upptäcka cancer på ett tidigt stadium har chansen att helt botas ökat under de senaste årtiondena. Vissa former av cancer har fortfarande hög dödlighet. Cirka 20 000 personer om året dör i en cancersjukdom i Sverige. Det gör cancer till den näst vanligaste dödsorsaken, efter hjärt- och kärlsjukdomar.

Orsaker
Cancer är inte en utan flera olika sjukdomar med det gemensamma att cellerna växer okontrollerat. Till viss del är orsakerna till cancer fortfarande okända.

En ärftlig känslighet i kombination med att man utsätts för vissa cancerframkallande ämnen kan framkalla en cancersjukdom. Cirka tio procent av all cancer kan betecknas som ärftlig. Studier visar att cancer också kan orsakas av slumpmässiga förändringar av arvsanlagen. Det är också väl känt att olika riskfaktorer kan bidra till att orsaka cancer. Sambandet mellan rökning och lungcancer är klart bevisat. Rökning kan också bidra till att cancer utvecklas i andra organ. Andra riskfaktorer är kosten där exempelvis grillad och hårt stekt mat samt saltade och rökta produkter ökar risken för magsäckscancer. Fiber- och vitaminrik föda minskar risken. Antioxidanter som C-vitamin och selen skyddar troligtvis cellerna mot cancer. Solning, vissa virus samt radioaktiv strålning är andra riskfaktorer för cancerutveckling.

Symtom
Cancersjukdom utvecklas under lång tid. Det är därför vanligt att det dröjer innan den ger symtom. Om cancern upptäcks i ett tidigt skede ökar möjligheterna att bota sjukdomen. För att man i god tid ska kunna upptäcka en cancertumör erbjuds kvinnor i vissa åldrar att göra en röntgenundersökning av brösten, mammografi och cellprovtagning från livmoderhalsen.

Olika cancersjukdomar ger olika symtom. Vissa tecken och symtom bör leda till läkarkontroll på vårdcentral.
- långvarig heshet eller envis hosta
- sväljningsbesvär, kräkningar
- en knöl i bröstet eller på annat ställe på kroppen
- blodig eller svartfärgad avföring
- förändrade avföringsvanor; omväxlande diarré och förstoppning
- blod i urinen
- blödningar mellan menstruationerna och vid samlag samt blödningar efter klimakteriet
- svårläkta sår
- födelsemärken som växer, är lättblödande eller ändrar färg

Vid misstanke om tumörsjukdom görs en utredning med de undersökningar som krävs för just de symtom som uppträder. Det kan vara röntgenundersökningar, datortomografi, ultraljud, olika laboratorieprover och cellprov. Ibland kan det krävas undersökningar av kroppshåligheter som ex. magsäck, tarm och urinblåsa. Man använder sig då av ett endoskop, ett rörformigt instrument med belysning och utrustning så att det går att ta vävnadsprov från misstänkt cellförändring.

Förebyggande
Det finns ingenting vi kan göra för att helt utesluta risken för att få en cancersjukdom. Vi vet att en sund livsstil med goda matvanor och tillräcklig motion får oss människor att må bättre och minskar risken för många allvarliga sjukdomar, däribland cancer. Forskningen är ense om att vissa faktorer som till exempel rökning, ökar risken för att utveckla cancer.
Genom att vara uppmärksam på sin kropps signaler kan man också öka möjligheten att upptäcka cancer på ett tidigare stadium, något som är mycket viktigt för behandlingsresultatet.

Behandling
Man kan behandla cancer med flera olika metoder. Vilken behandling som väljs beror på vilket organ som är angripet, hur långt framskriden sjukdomen är samt ålder och hälsotillstånd hos den som är sjuk. De vanligaste behandlingsmetoderna är operation, strålbehandling, antihormonell behandling och kemoterapi som ibland kallas för cytostatika eller cellgiftsbehandling.

Operation. I de flesta fall avlägsnas tumören genom operation. Även omgivande vävnad tar bort för att få med alla eventuella cancerceller i tumörens närhet.

Strålbehandling är en effektiv metod för att behandla cancer. Behandlingen går ut på att förstöra cancercellen. Ibland används strålbehandling som enda behandlingsmetod, men det är vanligare att den kombineras med operation och/eller cytostatikabehandling (cellgift).

Vid strålbehandling används så kallad högenergetisk röntgenstrålning, elektronstrålning eller radioaktiva ämnen för att förstöra cancerceller. På det sättet kan tumörens tillväxt stoppas. Vid behandlingen skadas kroppens friska celler också, men de reparerar sig själva effektivare än cancerceller.

Inför behandlingen görs en skiktröntgen, s.k. datortomografi. Man får dessutom prova ut de hjälpmedel som behövs för att kunna ligga avslappnat i samma läge vid varje behandlingstillfälle.
Hur många behandlingar som behövs och hur tätt de ska göras beror på vilken sorts tumör det gäller. Det kan vara fråga om en engångsbehandling eller en serie av behandlingar som pågår i flera veckor. Varje behandlingstillfälle tar oftast mellan 10 och 15 minuter. Den vanligaste behandlingsmetoden är extern strålbehandling, vilket innebär att apparaten som skickar strålarna genom huden in i kroppen från olika riktningar. Intern strålbehandling (brachyterapi) innebär att strålkällan tillfälligt placeras inne i tumörområdet i kroppen. Vid sådan behandling används nålar eller plaströr som placeras i området där tumören sitter. Ibland sövs patienten under behandlingen. Strålbehandlingen känns inte.

Det är vanligt att strålbehandling ger biverkningar, men alla drabbas inte. Vissa personer arbetar som vanligt mellan behandligstillfällena.

Biverkningarna kan delas upp i tidiga och sena biverkningar. De tidiga uppstår ofta efter ett par veckors behandling och kan finnas kvar under två till fyra veckor efter avslutad behandling. Några av de vanligaste är trötthet, illamående och rodnad på huden. Vid strålning mot huvudet kan håret falla av. Om inte stråldosen är för hög börjar håret växa ut ett par månader efter behandlingen. Man kan också tappa aptiten och gå ner i vikt. Dietist kan hjälpa till med råd om rätt kost för att få tillräcklig näring. Behandlingen kan även påverka organ som benmärg, tarmar och urinblåsa.
Sena biverkningar kan komma månader eller år efter avslutad behandling. Men i dag kan sådana till stor del undvikas. Ibland kan blåsan och tarmarna påverkas så att det blir svårt att hålla tätt. Vid strålbehandling av prostatacancer eller gynekologisk cancer kan sexualitet och fertilitet påverkas.

Cellhämmande medel (cytostatika) finns i olika varianter och kombineras på olika sätt beroende på vilken cancersjukdom som ska behandlas. Det är vanligt att cytostatika ingår som en del av flera behandlingsformer. Cytostatika skadar tumörcellerna och förhindrar att de delar sig och blir fler. Behandlingen påverkar också många normala celler, vilket innebär att den kan ge biverkningar.

Effekten av cytostatika varierar mycket mellan olika former av tumörer. Till exempel kan mer än 80% av barn med leukemi botas, medan läkemedlen är mindre effektiva vid till exempel lungcancer, hjärntumörer och cancer i bukspottkörteln.

Cytostatika ges oftast med spruta eller som dropp. Vissa cytostatika kan också tas som tabletter. Oftast ges behandlingen under några timmar. I vissa fall pågår behandlingen under flera dagar. Efter behandlingstillfället brukar man ha ett uppehåll. Hur långt uppehållet blir beror på typen av behandling. Det kan sträcka sig från några månader upp till ett år. Läkaren bevakar hela tiden hur effektiv behandlingen är. Om den inte har önskad effekt kan annan cytostatikakombination ordineras.

Behandlingen med cytostatika ger biverkningar. Den mest uppmärksammade är håravfall, men det gäller inte alla preparat och inte alla personer. När behandlingen är avslutad kommer håret tillbaka. Illamående och kräkningar tillhör de vanliga biverkningarna. Men med hjälp av nya läkemedel mot illamående har detta problem blivit allt mindre. Behandlingen kan skada celler i munnen vilket kan ge exempelvis svamp. Andra medel kan ge domningar och stickningar i fingrar och tår. Med ytterligare andra medel finns det risk för att exempelvis njurar och hjärta påverkas och att hörseln försämras. Om sådana problem är allvarliga kan det aktuella läkemedlet bytas till något annat. En allvarlig biverkning är skador på de celler i benmärgen som bildar blod. Därför kontrolleras ett blodprov inför en behandling och ibland även i pausperioden mellan kurerna.

Hormonbehandling. Vissa tumörer är beroende av hormoner för at kunna växa, ex brösttumörer. Genom att behandla med läkemedel som hindrar hormonbildningen kan tumörens tillväxt upphöra eller minskas.

Smärtstillande medel ordineras i sådan form och dos att den sjuke inte ska behöva ha ont. Läkemedlen kan tillföras på olika sätt t.ex. som tabletter eller flytande, direkt in i blodet via spruta eller dropp eller via epidural tillförsel (via kateter i ryggmärgskanalen).

Hudcancer
Hudcancer av olika typer är cancerformer som ökar snabbt Det finns tre former av hudcancer: basalcellscancer, skivepitelcancer och malignt melanom. Den allvarligaste formen är malignt melanom vilken är en av de tio vanligaste elakartade tumörsjukdomarna. Av all cancer varje år i Sverige är cirka en tredjedel hudcancer. Solning är en betydande förklaring till det.

Huden fungerar som ett skydd mot solens skadliga strålar, uttorkning, bakterier och virus. Den består av tre olika lager: överhuden, läderhuden och underhuden. Skivepitelcellerna ligger tätt packade i överhuden, som är hudens yttersta lager.
Längst ned i överhuden ligger basalcellslagret och där bildas våra pigmentceller, melanocyterna som ger ett visst skydd mot solens skadliga strålar. Under fosterutvecklingen klumpar pigmentcellerna ibland ihop sig och bildar bruna fläckar i huden och det är dessa vi kallar födelsemärken eller leverfläckar. Malignt melanom utvecklas från melanocyter och uppstår ofta i ett födelsemärke.

Solstrålningen är en förutsättning för vi ska kunna leva på jorden. Solen sänder radiovågor, värme, ljus, UV-strålning, och röntgenstrålning. Största delen av solens strålar består av värme och ljus.

UV-strålning. UV-strålningen delas upp efter våglängd i UVA, UVB och UVC. Endast UVA och delar av UVB når jordytan. Det mesta av UVB och allt UVC blockeras av ozonskiktet och når aldrig jorden. Ozonskiktet filtrerar bort all den UV-strålning som är mest skadlig för jorden.

UVA är en långvågig UV-strålning. Det är den strålning som gör huden brun och tjockare. Den tränger långt ned i huden och kan skada hudens elasticitet. UVA-strålning kan också ge cellskador. Den påverkas bara lite av hur högt solen står, av breddgrad, årstid och tid på dagen.

UVB är den kortvågiga UV-strålningen. Den gör att pigmentcellerna bildar pigment och att överhuden tjocknar. Det är viktigt för att vår hud ska skyddas. Om man får för mycket UVB blir huden röd och skadad. UVB är starkt beroende av solens höjd. Ju högre solen står på himlen desto mer UVB-strålning. Den som har ljus hy och en dålig förmåga att bilda pigment är särskilt känslig för solen och därmed i riskzonen för att utveckla hudcancer.

När man har bränt sig har huden fått för mycket UV-strålning. Huden tar skada, en rodnad uppstår. Solsveda är en slags lindrig brännskada. I värsta fall bildas det även blåsor. Vissa människor kan få soleksem. Det är en överkänslighetsreaktion mot solens UV-strålning. Visserligen klarar huden att reparera det mesta, men den glömmer aldrig en brännskada. På sikt kan hudcancer utvecklas. Störst är risken när man blir bränd som ung. Solbränna gör också att huden åldras snabbare. Födelsemärken som växer och kliar kan vara tecken på skada. Födelsemärken eller leverfläckar är fläckar i huden med ökad pigmentering. De är oftast inte medfödda som man kan tro av namnet. De flesta födelsemärken är ofarliga, men de kan förändras. Det är ibland svårt att se om det är ett farligt födelsemärke. Det kan därför vara bra att låta en läkare undersöka dem man oroar sig för. Om man upptäcker förändringar tidigt finns det större chans att bli botad. Att ta bort ett födelsemärke är enkelt och görs under lokalbedövning.

Basalcellscancer (Basaliom) är den vanligaste formen av hudcancer. Den är ofta lindrig. Det vanligaste tecknet är att en helt ny hudfärgad knuta eller rodnad fläck upptäcks någonstans på huden. Basalcellscancer ger inte dottertumörer, metastaser, utan växer i storlek lokalt i huden. I likhet med de flesta tumörsjukdomar ökar risken att få sjukdomen med åldern. Det är mycket ovanligt att ungdomar drabbas.

Cancern växer långsamt, men med tiden uppstår ofta sår som kan läka för att sedan komma tillbaka. Det finns tre typer av basalcellscancer som skiljer sig åt när det gäller var den uppträder, hur den växer samt hur den ser ut.

• Ytlig basalcellscancer växer i överhuden som en rodnad, fjällande fläck. Fläcken kan se ut som ett litet eksem. Vanligast är att man får ytlig basalcellscancer på bröstet och ryggen, men ibland förekommer den i ansiktet.

• Knutformat basalcellscancer växer i hudens mellanlager, läderhuden. Cancern yttrar sig som en hudfärgad eller svagt röd knuta. Så småningom bildas en kant runt knutan och sår kan uppstå i tumören. Knutan sitter oftast i ansiktet och på halsen, men ibland också på bålen.

• Aggressivt växande basalcellscancer växer på ett djupare, mer diffust sätt. Tumören kan yttra sig som en hård, vitskimrande, ärrliknande förändring i huden och kan vara svår att se med blotta ögat. Ibland bildas ett sår i mitten. Aggressiv basalcellscancer uppstår oftast i ansiktet, runt näsan och ögonen.

Läkare som har lång erfarenhet av att behandla basalcellscancer kan ofta direkt avgöra vilken typ av tumör det är, och väljer ibland att behandla utan provtagning. Som ett komplement tas oftast ett hudprov från förändringen innan man beslutar om behandling. Vid behandlingen tas sedan alltid prov för mikroskopisk undersökning.

Det finns flera olika sätt att behandla basalcellscancer. Cancern tas alltid bort så snart som möjligt för att minska risken att den växer och förstör intilliggande hud. Vilken typ av behandling som används beror på vilken typ av basalcellscancer det är och var på kroppen den sitter. De flesta blir helt botade av behandlingen och risken för återfall är liten.

• Cancerfläcken/knutan tas bort med skalpell. Hudprovet skickas till mikroskopisk analys för att säkerställa att all cancer har tagits bort.

• Tumören skrapas bort. För att ta bort kvarvarande cancerceller bränns eller frysbehandlas såret med en särskild teknik. Den vävnad som skrapats bort skickas för mikroskopisk analys.

• Hudcancern behandlas med radioaktiv strålning. I detta fall ges upprepade behandlingar med små doser strålning, ofta under några veckors tid.

• Ibland används så kallad fotodynamisk behandling i utvalda fall av basalcellscancer. En salva som ökar ljuskänsligheten hos tumörcellerna stryks på huden och därefter belyses tumören med rött ljus som dödar tumörcellerna.

Skivepitelcancer är den näst vanligaste formen av hudcancer efter basalcellscancer. Sjukdomen är betydligt vanligare hos män och hos äldre människor, men har på senare år även börjat förekomma hos yngre personer.

Det finns två stadier av skivepitelcancer och de ser olika ut:
- Första stadiet - cancern växer ytligt och har inte hunnit sprida sig ned i huden. Symtomet kan vara en rodnad, fjällande fläck som kan sitta var som helst på kroppen.
- Andra stadiet – skivepitelcancern växer ned i nästa hudlager, läderhuden, och då uppstår en rodnad knuta med hårda hudfjäll eller sår på ytan. Om ytan är sårig är den mycket svårläkt. Denna typ av skivepitelcancer uppstår vanligen i ansiktet, på händerna, på hjässan - om den är kal - och på händernas ovansida.
Ofta är sjukdomen som mest aggressiv runt kroppens öppningar som mun, ögon, öron, ändtarm och slida.

Vid den ytliga formen av skivepitelcancer kan flera behandlingsmetoder användas, samma behandlingsmetoder som vid basalcellscancer. Cancern tas alltid bort så snart som möjligt för att minska risken att den växer och förstör intilliggande hud.

För skivepitelcancer i andra stadiet måste kanske ett större hudområde tas bort och ibland måste sårytan täckas med hud från andra ställen på kroppen.

Prognosen är god, nästan alla botas eftersom skivepitelcancer ganska sällan ger dottertumörer, metastaser. Det är ändå möjligt att en ny hudtumör utvecklas på ett annat ställe på kroppen.

Malignt melanom i huden är den tumörform som har ökat snabbast i Sverige de senaste decennierna. Det är också den allvarligaste formen av hudcancer eftersom den kan ge metastaser, dottertumörer, i andra delar av kroppen.

I Sverige får mer än 2 000 personer malignt melanom varje år. Sjukdomen är lika vanlig bland kvinnor som bland män. Malignt melanom sitter ofta på benen hos kvinnor och på bröstet eller ryggen hos män. Malignt melanom drabbar mycket sällan barn, men förekommer i alla åldrar.

Risken att drabbas är delvis beroende på ärftliga orsaker och ökar om man har två eller flera biologiska släktingar som insjuknat i malignt melanom. Även andra faktorer har betydelse eftersom melanom även kan uppstå i hud som inte utsätts för solens strålar.

Symtom på sjukdomen kan vara att födelsemärket börjar växa, klia, ändra form eller färg eller förändras på något annat sätt. Nya födelsemärken kan plötsligt dyka upp och se annorlunda ut. Det maligna melanomet är ofta oregelbundet i färgen, formen och ojämnt i kanten.

Det är viktigt att lära känna sin kropps födelsemärken och regelbundet titta på dem så att man upptäcker om någonting förändras. Ju tidigare sjukdomen upptäcks desto större är chansen att botas.

Läkaren undersöker det förändrade eller nytillkomna födelsemärket. På specialkliniker används ett hudmikroskop för att få en mer detaljerad bild. Eftersom malignt melanom kan sprida sig undersöker läkaren även de lymfkörtlar som tar emot lymfvätskan från tumören. Läkaren gör även en noggrann undersökning av resten av huden för att se om det finns andra pigmentfläckar i huden som behöver avlägsnas eller följas upp.

Malignt melanom behandlas genom operation som går ut på att avlägsna tumören och omkringliggande vävnad för att förebygga spridning. Hudprov skickas till mikroskopisk analys för att säkerställa att all cancer har tagits bort. Ibland tar man också prov på lymfkörtlar för att undersöka om det finns spridning av tumörceller till dem. Om så är fallet opereras även dessa lymfkörtlar bort. Eventuella ytterligare metastaser, dottertumörer, behandlas utifrån var de sitter med operation, cytostatika (cellgifter) eller strålbehandling. Cirka 85 procent av alla patienter med malignt hudmelanom botas.

Hjärntumör
Hjärntumör drabbar drygt 1000 personer varje år. Orsakerna är inte kända, men kemiska ämnen och arv kan spela in. Hjärntumör drabbar människor i alla åldrar. Hos barn och tonåringar är det den näst vanligaste cancerformen (efter leukemi) med omkring 80 nya fall per år. Hjärntumör är dock vanligast bland äldre människor och hälften av alla patienter är över 60 år.
Tumörer i centrala nervsystemet kan vara primära eller sekundära. Primära tumörer uppstår i hjärnan. Sekundära tumörer, alltså metastaser eller dottertumörer, är spridning från något annat organ i kroppen.

Orsakerna till hjärntumör är inte kända. I enskilda fall anses påverkan av vissa kemiska ämnen kunna spela en roll. Ärftliga faktorer anses också inverka i en del fall.

Symtom. Symtomen vid hjärntumör beror i första hand på var i hjärnan tumören sitter. Det kan vara fråga om synstörningar, tal- och hörselproblem, försämrad balans, minnesstörningar, förlamningssymtom, känselbortfall eller epileptiska anfall. Hjärnan är även centrum för våra känslor och därför är psykiska symtom inte ovanliga vid hjärntumörer.

När en tumör växer i hjärnan ökar dessutom trycket inne i huvudet. Detta kan så småningom ge huvudvärk, illamående och kräkningar.

Undersökning. Om det finns misstanke om hjärntumör börjar undersökningen vanligen med en neurologisk undersökning där känsel, rörelseförmåga och reflexer kontrolleras. Undersökningen ger en uppfattning om vilken del av hjärnan som har drabbats.
För att se om det finns en tumör och var den sitter behöver skallen röntgas och det görs med så kallad datortomografi eller magnetkamera.

För en definitiv diagnos och för att avgöra vilken typ av tumör det rör sig om, krävs i många fall även ett vävnadsprov. Detta tas i allmänhet i samband med en operation. Om diagnosen är osäker genomförs en särskild operation för att ta ut vävnadsprovet. I många fall kan detta utföras genom att ett litet hål borras i skallbenet. En tunn nål förs in och man suger ut ett litet prov av den misstänkta tumören.

Behandling. Hjärntumör behandlas med operation, strålbehandling och cellgifter. Operation och strålbehandling är de viktigaste metoderna för att behandla hjärntumörer. Ibland ges också cytostatika, cellgifter. Ofta ges även andra behandlingar mot de symtom som tumören fört med sig, till exempel epilepsi.
Ibland kan tumörer behandlas med riktad strålbehandling i så kallad ”strålkula”. Man kan då få en kraftig behandlingseffekt mot tumören samtidigt som omgivande hjärnvävnad bara påverkas lite.

Behandling av tumörer i hjärnan kan kräva mycket besvärliga avvägningar. Om tumören växer så att den kan opereras bort helt och hållet eller om den är känslig för strålbehandling eller cytostatika finns goda möjligheter att bota. Men i många fall växer tumören så att någon livsviktig del av hjärnan kan skadas vid en operation. Det betyder att i vissa fall kan bara en del av tumören opereras bort och i andra fall går det inte att operera alls. Då får man med behandlingen rikta in sig på att hålla tumören tillbaka. Prognosen vid hjärntumörer varierar därför både med typen av tumör och med dess läge i hjärnan.

Bröstcancer
Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor i Sverige. Varje år får drygt 6 500 kvinnor diagnosen och antalet fall stiger. Det betyder att var tionde kvinna kan komma att drabbas av sjukdomen under sin livstid.

Kvinnans bröst består till största delen av fett- och bindväv. I bröstet finns också ett stort antal mjölkkörtlar där modersmjölken bildas. Varje mjölkkörtel har en mjölkgång som mynnar i bröstvårtan. Bröstcancern bildas i mjölkkörtlarna eller i mjölkgångarna. En knöl eller knuta i eller kring bröstet är det vanligaste tecknet på cancer.

Bröstcancer växer i ett begränsat område i bröstet och griper över på den omgivande fett- och bindväven. I senare stadier kan cancern även ge upphov till nya tumörer. Dottersvulster, så kallade metastaser, kan uppstå i andra organ som till exempel lymfkörtlar, skelett, lunga och lever.

Risken att utveckla bröstcancer ökar med åldern. Sjukdomen är ovanlig före 40 års ålder.

Det finns två typer av bröstcancer: Carcinom kallas den typ av cancertumörer som uppstår i bröstens körtelgångar och i den inre, mjölkproducerande delen. Carcinom kan efter hand sprida sig till andra delar av kroppen. Sarkom är en annan typ av bröstcancer som uppstår i bröstets stödjevävnad. Den kan sprida sig via blodbanan till kroppens andra organ. En procent av bröstcancerfallen är sarkom, resten är carcinom.

Orsaker. Senare tids forskning har ökat kunskapen om bröstcancerns orsaker, men fortfarande saknas många pusselbitar. Miljön har sannolikt även en viss, men mindre, inverkan. Könshormoner, framförallt det kvinnliga könshormonet östrogen, har en central roll.

Två direkta riskfaktorer är kända. Det är radioaktiv strålning, som med modern strålskyddsteknik är mycket ovanlig, samt vissa medfödda ärftliga anlag. Dessa orsaker förklarar bara mindre än 15 procent av all bröstcancer. För alla övriga fall finns det vissa omständigheter som påverkar risken att få bröstcancer, men som inte kan sägas vara direkta orsaker.

Ärftlig bröstcancer har drygt en av tio kvinnor som får bröstcancer. Anlaget kan även finnas hos män.

Bröstcancer finns även hos män. Manlig bröstcancer är mycket ovanlig och svarar för mindre än en procent av all bröstcancer. De flesta som drabbas är 60-70 år eller äldre

Symtom. Det vanligaste tecknet på bröstcancer är att det bildas en knöl eller knuta i eller kring bröstet, till exempel i armhålan. Förändringar i bröstets form och utseende, eller en indragning av huden på bröstet inom ett begränsat område, kan också förekomma. Bröstvårtan kan dras inåt eller på annat sätt förändras. Blodig flytning från bröstvårtan kan också vara ett tidigt symtom.

Många bröstcancerfall upptäcks vid en mammografiundersökning. Genom regelbundna hälsoundersökningar kan bröstcancer upptäckas i ett tidigt skede.

Möjligheten att bota bröstcancer är större ju tidigare diagnosen ställs. Därför är det mycket viktigt att varje kvinna själv varje månad undersöker sina bröst efter knölar, knutor eller andra förändringar. Det bästa sättet att undersöka brösten är att tvåla in dem och med cirkelrörelser försiktigt känna igenom körtelvävnaden med fingrarna. Det är lättast att hitta eventuella förändringar om armen sträcks upp på den sida som undersöks.

Undersökning. Vid misstanke om bröstcancer görs flera olika undersökningar, bland annat mammografi och undersökning av cellprover från tumören. Om en knuta eller knöl upptäcks vid mammografin tas ibland vävnadsprov (biopsi) genom punktion med nål. För att kunna välja behandling krävs det att man vet vilken typ av tumör det är, hur stor den är och hur den växer. Vid behandling av bröstcancer tas alltid prov från lymfkörtlar i armhålan. Om tumörceller spritt sig till dessa lymfkörtlar påverkar det valet av behandling.

Behandling. Vid bröstcancer opereras ofta bara den del av bröstet där tumören finns. Den här metoden används om tumören inte är större än tre till fyra centimeter i diameter. Ingreppet brukar kombineras med strålbehandling av den del av bröstet som finns kvar.

Hela bröstet opereras bort om tumören är för stor eller om det finns tumörer på flera ställen i bröstet. Om tumören i bröstet är stor eller om tumörceller spritt sig till lymfkörtlarna ges ofta cytostatika (cellgift) under två till tre månader innan operationen görs.

Hormonell behandling används också. Den blockerar östrogenets effekt och motverkar cellnybildning.

Ibland opereras bröstet även om det handlar om en godartad tumör.

Alla kvinnor som genomgår en bröstoperation, där hela bröstet tas bort, får möjlighet att välja en yttre protes eller ett nytt bröst på kirurgisk väg. Det finns flera olika metoder att rekonstruera bröstet, vilket ibland kan göras direkt i samband med den första operationen. Bröstkirurgen samarbetar då med en plastikkirurg vid ingreppet.

Ungefär var tionde kvinna som opereras för bröstcancer får efter operationen så kallat lymfödem med svullnad i den opererade sidans arm. Vid lymfödem är det viktigt att behandling ges med kompression och massage av specialutbildad sjukgymnast. På det sättet kan symtomen av svullnaden oftast hållas tillbaka på ett effektivt sätt. Risken för svullnad i armen kan minskas om operationen i armhålan görs med en speciell operationsteknik.

Risken för återfall är störst under de första åren. Efter operation och eventuell annan behandling rekommenderas därför kvinnor som har haft bröstcancer att regelbundet göra läkarbesök och mammografiundersökningar.

Om dottersvulster upptäcks i andra organ minskar chanserna att bli frisk betydligt. Det finns ändå goda möjligheter att sjukdomen kan bromsas upp och det finns under alla omständigheter stora möjligheter att lindra smärta och biverkningar. Det går många gånger att leva ett bra liv under flera år trots att tecken på att tumörer finns kvar.

Om tumörerna växer och inte går att kontrollera längre finns många behandlingar som kan lindra och stödja. Det blir allt vanligare att specialutbildade team kan ge sådana behandlingar på särskilt anpassade vårdplatser eller i hemmet. Under de senaste tio åren har vården av cancersjuka i livets slutskede blivit allt bättre. Många kvinnor som haft bröstcancer blir friska.

Lungcancer
Lungcancer är den femte vanligaste cancerformen i Sverige. Drygt 3 000 svenskar får diagnosen lungcancer varje år. Lungcancer är vanligast hos män. Men idag ökar sjukdomen bland kvinnor samtidigt som den sjunker bland männen.

Forskningen visar entydigt att rökning är den största orsakerna till lungcancer. Nio av tio personer som utvecklar lungcancer är rökare. Andra riskfaktorer kan vara att utsättas för passiv rökning under många år eller att ha ett arbete där man kommer i kontakt med asbest, uran eller andra industriföroreningar.

Det finns två huvudtyper av lungcancer; småcellig och icke-småcellig lungcancer.

Småcellig lungcancer uppstår från omogna celler i luftrörens, bronkernas slemhinna. Den växer mycket snabbt och sprider sig till andra organ tidigt under sjukdomen. I ungefär 20 procent av alla fall av lungcancer rör det sig om småcellig lungcancer.

Ungefär 80 procent av dem som drabbas av lungcancer får icke-småcellig lungcancer. Icke-småcellig lungcancer börjar ofta i de stora luftvägarna.

Symtom. Lungcancer ger ofta inga symtom förrän sjukdomen redan är långt gången. Några symtom är:
• Hosta, eventuellt blodblandad upphostning.
• Upprepade lunginflammationer eller luftrörsinfektioner.
• Trötthet.
• Smärta i bröst, axel eller arm.
• Andningssvårigheter; pipande eller väsande andning, andfåddhet.
• Svårt att svälja.
• Heshet.
• Minskad aptit och vikt.
• Svullnad av hals eller ansikte.

Dessa symtom kan också orsakas av andra sjukdomar än lungcancer.

Tumörer i närliggande organ ses ibland sprida sig till lungorna där de då ger upphov till metastaser.

Förebyggande. Rökning är den viktigaste orsaken till lungcancer. För den som röker är det bästa sättet att förebygga lungcancer att sluta röka. Risken att drabbas av sjukdomen minskar gradvis efter det att man slutat. Det är också bra att undvika miljöer och situationer där man utsätts för stora mängder tobaksrök.

Undersökning. Diagnosen lungcancer kan vanligen ställas med hjälp av lungröntgen och/eller datortomografi som visar både tumörens läge och omfattning.

Bronkoskopi är en annan undersökningsmetod där läkaren kan undersöka luftstrupe och luftrör samt ta prov på misstänkta förändringar. För patienten är den enklaste undersökningen ett upphostningsprov som används för att analysera de celler som finns i slemmet från luftrören. Provet skickas på analys som visar om slemmet innehåller cancerceller. Om provet innehåller cancerceller kompletteras det med andra undersökningar.

Behandling. Icke-småcellig lungcancer behandlas med operation i de fall det är möjligt. Strålbehandling och cytostatika (cellgifter) i olika kombinationer kan ges beroende på hur långt cancern har utvecklats.

Småcellig lungcancer behandlas med cytostatika (cellgifter) och strålbehandling mot tumören och mot dottertumörer.

Lungcancer är svårbehandlad och dödligheten är stor. Det pågår intensiv forskning kring diagnostisering och behandling av lungcancer och behandlingsmetoderna förbättras ständigt. Patienter med lungcancer lever längre idag än de gjorde tidigare tack vare en ökande kunskapen om sjukdomen.

Prostatacancer
Se avsnittet Urologiska sjukdomar

Livmoderhalscancer
Livmoderkroppscancer
Äggstockscancer
Se avsnittet Gynekologiska sjukdomar

Tjock- och ändtarmscancer (Kolorektal cancer)
Tjocktarmscancer är en av de vanligaste cancerformerna. I Sverige får cirka 4 000 personer tjocktarmscancer varje år. Tjocktarmscancer är lika vanlig hos män som hos kvinnor. De flesta som drabbas är mellan 70-75 år. När det gäller ändtarmscancer, får i Sverige varje år runt 1 700 personer sjukdomen vilket ungefär motsvarar 1 person av 5 000. Eftersom symtomen ofta visar sig tidigt och människor då kontaktar vården, har de flesta stora chanser att bli botade. Ändtarmscancer är något vanligare hos män och oftast är man 70-75 år när man blir sjuk. Det är ovanligt att människor som är yngre än 30 år får tjocktarms- eller ändtarmscancer.

Det är stora likheter mellan cancer i tjock- och ändtarmen. Den medicinska termen är gemensam, kolorektal cancer. Kolon betyder tjocktarm och rektum ändtarm.

Tjocktarmen är en del av den sju meter långa mag-tarmkanalen. Mag-tarmkanalen börjar med munnen och avslutas med tjocktarmen och ändtarmen med analkanalen. Den omfattar alla de delar som hjälper till att bryta ner maten man äter, så att kroppens celler kan använda de olika näringsämnena. I tjocktarmen tas vatten och vitaminer upp av slemhinnans celler. Resterna lämnar kroppen genom avföringen. Det finns ingen tydlig övergång mellan tjocktarmen och ändtarmen.

Tumören finns antingen som en utväxt, så kallad polyp, som ett sår eller som en förträngning i tjocktarmens slemhinna. Tumören växer ibland bara på den plats där den först utvecklades, men den kan också sprida sig genom lymfkärl eller blodkärl till andra delar av kroppen, som till exempel levern och lungorna.

Alla tumörer är inte cancer. Tarmarna kan även drabbas av godartade tumörer.

Orsaker. Orsakerna till cancer i tjock- eller ändtarmen är inte helt kända. Tjocktarmscancer kan orsakas av en tarmsjukdom och av ärftliga faktorer. I de allra flesta fallen är cancer i tjocktarmen inte ärftlig, men har man sjukdomen i släkten finns det en större risk att man drabbas själv. Detta gäller även ändtarmscancer. Det finns mycket som talar för att vad vi äter och hur vi lever i övrigt har betydelse för att utveckla tjocktarmscancer.

Det finns vissa tarmsjukdomar som ökar risken för tjocktarmscancer, bland annat ulcerös kolit och Crohns sjukdom. Dessa sjukdomar orsakar inflammation i tarmen och då bildas ovanligt många nya celler. Den här inflammatoriska tillväxten av celler tros öka cancerrisken.

Förebyggande. Vad man äter spelar troligen en viss roll för uppkomsten av tjocktarmscancer. Frukt och grönsaker anses ha en skyddande effekt mot cancer liksom vissa antiinflammatoriska läkemedel, till exempel acetylsalicylsyra. Man ska bara ta tabletter som innehåller acetylsalicylsyra i förebyggande syfte i samråd med läkare.

Om man tillhör någon av riskgrupperna, det vill säga om man har vissa tarmsjukdomar eller har tjock- eller ändtarmscancer i släkten, bör man förebygga sjukdomen genom att låta sig undersökas regelbundet. Om läkaren hittar polyper i tjocktarmen bör de opereras eller brännas bort, eftersom de kan utvecklas till en cancertumör. Ifall man redan har förstadier till cancer kan man i förebyggande syfte vara tvungen att operera bort tjocktarmen och ibland även ändtarmen. Då får man en stomipåse.

Symtom. Tjock- och ändtarmscancer ger oftast otydliga symtom. Det första tecknet kan vara att man behöver gå på toaletten färre eller fler gånger än tidigare. Det kan handla om diarréer eller förstoppning som inte går över. Avföringens form kan förändras, framför allt att den blir ”pennsmal”.

Blod och/eller slem i avföringen kan också vara symtom på cancer. Ibland märks cancern när det gått ganska lång tid som akut smärta. Detta för att cancern stoppar upp tarmkanalen eller att den vuxit ut genom tarmväggen. Blodbrist, trötthet och viktminskning är andra symtom som kan betyda att sjukdomen har gått långt.

Undersökning. För att ställa diagnos vid misstanke om tjocktarmscancer brukar läkaren börja känna på magen med sina händer för att upptäcka ojämnheter eller onormala hårdheter. Ändtarmen undersöks med ett behandskat finger som sticks in via analöppningen. I undersökningen ingår även blod- och avföringsprov.

Diagnosen för tjocktarmscancer ställs oftast efter en undersökning med så kallat rektoskop, koloskop eller röntgen. Läkaren misstänker då att det handlar om en cancertumör eller en godartad tumör.

En rektoskopi innebär att läkaren för upp ett litet plaströr genom ändtarmsöppningen. Med hjälp av röret kan läkaren se cirka 15-20 centimeter upp i tarmen och även ta prover. Om tumören sitter längre in i tarmen kan den inte ses och läkaren måste då i stället använda ett koloskop. En undersökning med koloskop görs genom att läkaren för in en lång, böjlig slang genom ändtarmsöppningen. Längst fram på slangen finns en liten kameralins som överför bilder till en bildskärm. På så sätt kan läkaren granska slemhinnans utseende på skärmen.

Man är oftast vaken under undersökningar med rektoskop och koloskop. En rektoskopi brukar ta ungefär 10 minuter och en koloskopi tar cirka 30-45 minuter. Oftast får man ligga på vänster sida. Det kan ibland göra ont och man kan behöva smärtstillande eller lokalbedövning.

Vid en röntgenundersökning sprutar läkaren upp kontrastmedel i tarmen genom en kateter. Sedan tas bilder i olika vinklar för att kunna se var i tjocktarmen som tumören sitter.

För att säkerställa om det är cancer eller inte behöver tumören undersökas med hjälp av mikroskop. Därför tar läkaren alltid ett litet prov av tumören med hjälp av en smal tång eller med koloskop. Provet skickas sedan till ett laboratorium för analys. Det brukar ta en till ett par veckor innan man får svar.

I dag finns också möjlighet att upptäcka små förändringar i tarmen med datortomografi eller magnetkamera.

Om det visar sig att diagnosen är cancer i tjock- eller ändtarm tar man genast reda på hur utbredd den är. Ultraljud används för att undersöka om cancern har spridit sig till levern. Med lungröntgen kontrolleras att inga dottertumörer, metastaser finns i lungorna.

Behandling. Tjock- och ändtarmscancer opereras alltid om det är möjligt. För att förebygga infektioner får patienten antibiotika före ingreppet. Man brukar också få medicin mot blodpropp, eftersom stora operationer ökar risken för blodpropp. Efter operationen ges cytostatika, cellgifter för att förbättra resultatet av behandlingen.
För ändtarmscancer får man många gånger också strålbehandling. Oftast får man strålbehandling före operationen, men i vissa fall får man det efter operationen.

Det finns flera slags operationer vid tjocktarmscancer där man tar bort varierande stor del av tarmen. Efter att den del av tarmen där tumören sitter tagits bort skarvas tarmändarna ihop så att tarminnehållet passerar den vanliga vägen och kommer ut som avföring när man går på toaletten. En operation kan ibland även utföras med så kallad titthålsteknik genom små snitt i magen.

Om cancern sitter mycket långt ned i ändtarmen tas slutmuskeln bort och då görs samtidigt en stomioperation. Hos kvinnor växer ibland cancern fram mot slidan och då kan det bli nödvändigt att ta bort bakre delen av slidan tillsammans med ändtarmen.

Om cancern sitter lokalt i tarmens slemhinna och tas bort vid operation är risken för återfall mycket låg. Om cancern har spritt sig till lymfkörtlarna i buken kan man även ge behandling med cytostatika efter operationen.

Man kan bli akut sjuk med stopp i tjocktarmen på grund av en tumör. Magen blåser upp sig kraftigt när gaser och avföring inte längre kan passera hindret och till slut får man knipsmärtor och kräkningar. Efter en snabb utredning av var stoppet sitter görs en akut operation för att ta bort tarmstoppet och tumören. Ibland görs en så kallad stomioperation, som innebär att man får en bit av tarmen utlagd till en liten påse genom en öppning på magen.

Men det är inte alltid som läkarna kan sy ihop tjocktarmen efter en operation. Då kan man behöva få en tillfällig stomi. Det innebär att man får en bit av tarmen utlagd genom en öppning på magen. Avföringen samlas då upp i en stomipåse, vanligen kallad ”påse på magen”. En tillfällig stomi kan minska risken för komplikationer och man brukar kunna få stomin borttagen efter tre till sex månader.

Det kan hända att man behöver ha en stomi för resten av livet. Stomin placeras oftast strax nedanför naveln lite åt vänster.

Ju tidigare tjocktarmscancer upptäcks, desto större är möjligheterna att man blir bra. Den viktigaste behandlingen är att tumören opereras bort. Men även om man inte skulle bli helt frisk kan man ofta leva länge med sjukdomen. Större delen av dem som insjuknar i tjocktarmscancer blir friska.

Cancer i urinblåsan
Antalet nya fall av cancer i urinblåsan ökar och idag blir cirka 2 000 personer sjuka varje år. 75 procent av dessa är män och sjukdomen är vanligast hos äldre personer. Näst efter prostatacancer är cancer i urinblåsan den vanligaste formen av cancer i urinvägarna.

Urinvägarna har samma slemhinna hela vägen från njurbäckenet, ned via urinledarna och ut i urinblåsa och urinrör. Tumörer kan uppstå i hela systemet, men det är vanligast med tumörer i urinblåsan.

Det finns ett tydligt samband mellan rökning och cancer i urinblåsan, men rökning är inte den enda orsaken. Studier har visat att vissa kemikalier inom industrin kan påverka uppkomsten av cancer i urinblåsan. Ärftliga faktorer har troligen ingen betydelse.

Symtom. Det första symtomet är oftast blod i urinen. När man kissar kan urinen vara rödfärgad hela tiden eller så kan den vara blodig i början eller i slutet. Ibland kan det finnas ihopklumpat blod, blodkoagler eller blodlevrar. Vanligtvis har man inget annat symtom. Det är inte ovanligt att man bara ser blodet en gång och att det sedan dröjer innan det kommer tillbaka. Därför är det viktigt att man söker läkare även om man bara haft blod i urinen vid något enstaka tillfälle. Andra symtom kan vara att man måste kissa ofta, att det svider när man kissar eller det gör ont över blygdbenet, ungefär som vid en urinvägsinfektion.

Undersökning. Vid blödning från urinvägarna eller om man av andra skäl misstänker cancer i urinblåsan görs en undersökning där läkaren för in ett optiskt instrument via urinröret, så kallad cystoskopi. Denna undersökning kompletteras med ultraljud och röntgen av njurarna, urografi. Ibland görs även en datortomografi.

Behandling. Om det står klart att man har urinblåsecancer görs en operation så snart som möjligt. I första hand opereras tumören med den så kallade TUR-metoden. Genom urinröret förs då ett smalt instrument med optik in i urinblåsan. Genom detta kan urologen se tumören och hyvla bort den bit för bit. Ett särskilt prov tas från tumörens bas och ibland tas provbitar från urinblåsans slemhinna runt om tumören. Detta ingrepp måste göras under narkos eller ryggbedövning. Ofta kan operationen göras polikliniskt, vilket innebär att man får gå hem senare under operationsdagen. Efteråt får man ha kateter ett till två dygn och när den avlägsnas kan man i regel kissa precis som före operationen.

Prognosen är god eftersom de flesta av dessa tumörer sällan växer på djupet. Däremot återkommer tumörerna ofta. Därför är det nödvändigt med livslånga kontroller. Vid täta återfall görs ibland en så kallad urinblåssköljning med cytostatika, cellgiftspreparat eller tuberkulosvaccin.

De borthyvlade bitarna av tumören skickas iväg för undersökning i mikroskop och efter några veckor får urologen svar på två mycket viktiga frågor. Dels hur cancercellerna är uppbyggda, det vill säga hur skadlig tumören är. Dels hur djupt tumören växer. Den fortsatta behandlingen beror till stor del på svaren på de två frågorna.

Ungefär en tredjedel av tumörerna växer redan vid första tillfället på djupet in i blåsväggens muskulatur eller ut genom urinblåsans vägg. Det ökar risken att cancern sprider sig vidare till lymfkörtlar och andra organ. De tumörerna kräver därför mycket mer avancerad behandling. Om tumören är begränsad till urinblåsan måste hela urinblåsan tas bort, så kallad cystektomi. Hos män avlägsnas samtidigt prostatakörteln och hos kvinnor ibland livmoder och äggstockar.

Det är ett ingrepp som får stora konsekvenser för den som opereras. Antingen får patienten en ny urinblåsa uppbyggd av tarm som gör att hon eller han kan kissa som vanligt, eller en stomi som tappas med kateter eller töms ut i ett urinuppsamlande bandage placerat på bukväggen. Praktiskt taget alla män förlorar sin erektionsförmåga.

Om tumören är mycket avancerad eller har spridit sig ges cytostatika, cellgift, ensamt eller tillsammans med en operation. Behandlingen kan ge symtomlindring och ökad levnadslängd, men botar inte patienten annat än i undantagsfall.

Strålbehandling används inte så ofta, men ges ibland för att lindra smärtor och blödningar eller om en operation inte kan genomföras.

Efter operation blir man kallad till kontroller. Det finns framförallt två anledningar till dessa kontroller. Den ena är att kunna upptäcka ett eventuellt återfall av tumörer, den andra är att se att den nya urinkanalen fungerar som den ska.

Om tumören kommer tillbaka, antingen till lymfkörtlar eller till andra organ, brukar man, om man klarar det, få cytostatikabehandling. Trots sådan behandling är det inte säkert att cancern kan hejdas.

Om man drabbas av smärtor brukar lokal strålbehandling ge smärtlindring. Vid nästan varje sjukhus finns idag särskilda smärtteam, som kan ge effektiv hjälp om man har mycket ont på grund av sin cancer.

Skelettcancer
Skelettcancer beror oftast på metastaser, dottertumörer, som spridit sig från annan cancersjukdom, men kan även vara primär eller Sekundär skelettcance

Primär skelettcancer
Man kan få både godartade (benigna) och elakartade (maligna) förändringar i skelettet. Benigna skelettförändringar uppstår vanligen i 5-25 årsåldern.

Maligna skelettförändringar är ovanliga och varje år insjuknar drygt 80 personer i malign skelettumör. Osteosarkom, kondrosarkom och Ewings sarkom är de vanligaste formerna av maligna skelettförändringar.
• Osteosarkom drabbar vanligen barn i åldern 10-15 år och tumören sitter ofta runt knäleden.
• Ewings sarkom drabbar också barn, men uppstår vanligen mitt på lårbenet eller i kotor, bäcken eller revben.
• Kondrosarkom växer långsamt och drabbar vanligen äldre människor.

Symtom. Symtom på maligna skelettförändringar är värk, ofta på natten. I ett senare skede ger tumören ofta svullnad.

Undersökning. En vanlig röntgenundersökning räcker ofta för att se om det handlar om godartad eller elakartad skelettförändring. Fullständig diagnos ställs ofta med finnålspunktion av tumören och ibland magnetkamera.

Behandling. Strålbehandling och operation kan bli aktuella. Maligna primära skelettumörer behandlas med förebyggande cytostatikabehandling, cellgifter inför operation och därefter ytterligare cytostatikabehandling. Ibland kombineras denna behandling med strålning.

Maligna skelettförändringar är känsliga för cytostatikabehandling och prognosen är idag relativt god. Överlevnaden efter fem år ligger mellan 60-80 procent.

Sekundär skelettcancer/Metastaser i skelettet
Sekundär skelettcancer börjar som metastaser från en annan cancer, till exempel bröstcancer eller prostatacancer som spridit sig till skelettet via blodbanan. Hälften av de personer som drabbas av en cancersjukdom får en spridning till något annat organ. Hälften av dessa får metastaser i skelettet. Cirka 8 000 svenskar drabbas varje år av skelettmetastaser. Metastaser i skelettet är sällan en direkt dödsorsak, men försämrar livskvaliteten och kan förkorta livslängden.

Skelettmetastaser uppstår vanligen i ryggraden, bäckenet och revbenen, men även i lårbenet, överarmsbenet och skallbenet.

Symtom. Det första tecknet på skelettmetastaser är värk i rörelseapparaten. Senare symtom kan vara frakturer i stora ben pga. att skelettmetastaserna kan göra skelettet så skört att ben kan brytas nästan helt utan belastning.

Hyperkalcemi, det vill säga förhöjd kalkhalt i blodet förekommer ibland vid skelettmetastaser. Det yttrar sig som illamående, kräkningar, törst, trötthet och förvirring.

Undersökning. För att utreda skelettmetastasering används skelettröntgen och skelettscintigrafi. Oftast görs också en finnålsbiopsi.

Behandling. Behandlingen av metastaser i skelettet inriktas på att höja livskvaliteten och öka livslängden hos patienterna. Hur prognosen ser ut beror på vilken typ av primär cancer som patienten har, alltså var den ursprungliga cancertumören finns.

Skelettmetastaser kan behandlas på olika sätt:
• Strålbehandling kan verka smärtlindrande, förebygga frakturer och minska trycket på ryggmärgen om det finns tumörer i ryggraden.
• Om patienten har utbredda metastaser kan man ge radioaktiva ämnen som fungerar som en intravenös strålbehandling.
• Vid frakturer och svåra smärtor kan operation bli aktuell.
• Metastaser i ryggraden som orsakar förlamning är ett svårt tillstånd som oftast måste opereras inom åtta till tolv timmar för att förhindra bestående skador. För att minska det tryck på ryggmärgen som orsakar förlamningssymtomen, tas skadade delar av kotor bort och ryggraden stabiliseras därefter oftast med metallstag.

Leukemi (Blodcancer)
Se avsnittet Blodsjukdomar

Lymfom (Lymfkörtelcancer)
Lymfom är en cancerform som drabbar lymfkörtlar och lymfceller i blodet. Lymfom finns i två varianter, Hodgkins sjukdom och non-Hodgkin lymfom.

Varje år insjuknar omkring 2 000 människor i lymfom i Sverige. Orsakerna till lymfom är inte helt kända, men såvitt man vet är sjukdomen inte ärftlig.

Hodgkins sjukdom
Hodgkins sjukdom drabbar ofta ungdomar i 20-årsåldern och äldre personer, men är sällsynt hos barn. Sjukdomen är uppkallad efter den engelske läkaren Thomas Hodgkin som var den förste att beskriva sjukdomen.

Symtom. Det första tecknet på sjukdomen är ofta en förstorad lymfknuta på halsen. Sjukdomen kan också börja långsamt med mer diffusa allmänsymtom. I andra fall kan Hodgkins sjukdom börja med tydligare symtom som feber, viktnedgång och nattliga svettningar. Svullna lymfknutor kan då uppträda på flera ställen i kroppen samtidigt och mjälten är förstorad.

Behandling. Behandling sker vanligen med en kombination av olika cytostatika (cellgifter) som tillförs växelvis. Ibland ges också strålbehandling. I lindrigare fall kan det räcka med enbart strålbehandling.

Behandlingen av Hodgkins sjukdom är vanligen framgångsrik och cirka 85 procent av patienterna botas. Vid återfall kan man förstärka behandlingen med en stamcellstransplantation.

Non-Hodgkin lymfom
Non-Hodgkin lymfom finns i många olika former. Man skiljer mellan lugnare, indolenta, former av non-Hodgkin lymfom, som drabbar främst äldre personer och så kallade aggressiva non-Hodgkin lymfom, som oftare drabbar yngre.

Den indolenta formen har i allmänhet ett lugnt förlopp och det kan gå långa tider utan att man får några symtom. Ibland upptäcker den drabbade själv en eller flera förstorade lymfkörtlar på halsen, men det kan också vara feber, svettningar och nedsatt ork som gör att man söker vård.

Aggressiva non-Hodgkin lymfom har oftast mer påtagliga symtom vid debuten. Svullna lymfknutor kan utvecklas snabbt, ofta på flera olika ställen i kroppen. Allmäntillståndet är nedsatt av oförklarade feberperioder och nattliga svettningar. Buksmärtor och viktnedgång är också vanligt.

Undersökning. Diagnosen ställs genom att ett vävnadsprov (biopsi) tas från tumören och studeras i mikroskop. Oftast opererar man bort en lymfknuta för specialanalys. Tillsammans med en noggrann läkarundersökning, blodprover, benmärgsundersökning och datortomografi tar man reda på hur utbredd sjukdomen är och vilket lymfom det handlar om.

Behandling. Lugnare former av non-Hodgkin lymfom har ofta ett förlopp utan besvärande symtom och kräver då inte någon behandling. Det kan gå flera år innan sjukdomen behöver behandlas. Då får man en relativt lindrig behandling med cytostatika i tablettform, ibland tillsammans med kortison. Denna behandling botar inte lymfomet, men är ofta mycket effektiv på att hålla tillbaka sjukdomen under långa tider.

Aggressiva non-Hodgkin lymfom kräver däremot vanligen omedelbar och intensiv behandling. Man ger då en kombination av olika cytostatika intravenöst (direkt i blodet) under några dagar. Detta upprepas sedan några gånger med ett par veckors mellanrum. Biverkningarna kan vara besvärande.

Behandlingsresultaten för aggressiva non-Hodgkin lymfom är bäst hos yngre personer, där man kan räkna med att idag bota nära hälften av de drabbade. Om sjukdomen återkommer kan behandlingen förstärkas med en stamcellstransplantation.

En ny behandlingsmetod som används allt oftare är monoklonala antikroppar. Antikropparna tillverkas så att de söker upp och dödar lymfomcellerna. Effekten förefaller bli bättre då antikroppsbehandling kombineras med cytostatika.



Källor:
Bengtsson A, Setterberg E (2006): Medicinsk grundkurs, Stockholm: Liber AB
Svanström L (2003): Sjukdomslära, Studentlitteratur: Lund
www.vardguiden.se
www.sjukvardsradgivningen.se

Upp