Sjukvårdstolkning

TÖI:s basordlista

Sinnesorganen

Speciella celler, som kallas sinnesceller eller receptorer, påverkas av information från ljus, ljud, läge, rörelse, smak, lukt och känsel. Sinnesceller omvandlar information till elektriska signaler. Signalerna förs sen vidare som nervimpulser i de nervtrådar som har kontakt med sinnescellerna. De olika sinnescellerna tar alltså bara emot informationen medan det är nervsystemet som för den vidare till hjärnan. Sinnescellerna kan antingen finnas utspridda i olika vävnader, som huden, eller ligga samlade i olika sinnesorgan, t.ex. ögat och örat. Sinnesorganen är komplicerade apparater som har till uppgift att skydda sinnescellerna och att fånga upp och leda retningar till dessa.

Synorganet

Källa: Nationellt centrum för flexibelt lärande.

Ögat ligger väl skyddat i ögonhålan som bildas av skallens ben. Runt globen finns fettväv som skyddar. Ögat kan röra sig i ögonhålan tack vare sex små muskler. När musklerna dras ihop kan blicken föras uppåt - nedåt, inåt - utåt eller rotera. Musklerna styrs av den 3:e, 4:e och 6:e hjärnnerven. Runt ögat finns tårapparaten. I ögat registrerar synsinnesceller ljusretningar och omvandlar dessa till nervimpulser som genom synnerven förs vidare till hjärnans syncentrum. Synen har flest sinnesceller.

Ögongloben är nästan fullständigt kulformad. Den innehåller till största delen en geléaktig vätska som kallas glaskroppen. Det finns tre hinnor som omger glaskroppen. Den yttersta hinnan kallas senhinna, ögonvitan, och ger ögongloben stöd och stadga. Framtill går den över i den genomskinliga hornhinnan. Den mellersta hinnan kallas åderhinna och innehåller rikligt med kärl. Längst in sitter näthinnan som bara finns i ögats bakre del. Åderhinnans främsta del bildar regnbågshinnan, den innehåller pigment och muskler. I regnbågshinnans mitt finns ett runt hål som kallas pupill. Regnbågshinnan fungerar som bländaren i en kamera. Muskelfibrer i regnbågshinnan ändrar pupillens storlek och styr hur mycket ljus som släpps in i ögat. Om det är kraftigt ljus drar pupillen reflexmässigt ihop sig. När man ser i mörker vidgas pupillen för att så mycket ljus som möjligt ska komma in i ögat. Näthinnan, det innersta skiktet av ögonglobens vägg, är den viktigaste delen av synorganet eftersom den innehåller de specifika synsinnescellerna.

Framför glaskroppen men bakom regnbågshinnan ligger linsen. Den är en fast elastisk kropp. Linsen är upphängd med fina trådar vid strålkroppen. Främre ögonkammaren är det rum som begränsas av hornhinnan, linsen och regnbågshinnan. Springan mellan glaskroppen, linsen och regnbågshinnans baksida kallas bakre ögonkammaren. Ögonkamrarna är utfyllda av en klar vätska, kammarvattnet, och är i förbindelse med varandra genom pupillen. Ögonhålan begränsas framtill av ögonlocket, vars insida är beklädd av en slemhinna som kallas bindehinna, konjunktiva.

Tårapparaten består av tårkörtel och tårvägar. Tårkörteln utsöndrar tårvätska som håller hornhinnan fuktig, sköljer den och har bakteriedödande egenskaper. Vätskan sugs upp av små kanaler i inre ögonvrån. Kanalerna mynnar ut i näsan.

Stavar och tappar
I näthinnan finns synsinnescellerna: tappar och stavar. Stavarna registrerar bara svart och vitt och används när man ska se i mörker. Tapparna reagerar för färg och har betydelse för detaljseendet. Det finns tre sorters tappar och de är mest känsliga för blått, grönt och rött. Färgblindhet orsakas oftast av brist på antingen gröna eller röda tappar. Inom ett område av näthinnan, gula fläcken, finns endast tappar. Då man med blicken fixerar ett föremål faller bilden på denna fläck. Tack vare tapparna får man där en skarp bild.

När ljuset träffar tappar och stavar ger detta upphov till nervimpulser som skickas till synnerven. Synnerven lämnar ögat genom ögonhålans bakre öppning. Där finns inga synsinnesceller, varför ljus inte kan registreras. Området kallas därför den blinda fläcken. Ovanför hypofysen korsar synnerverna delvis varandra i synnervskorsningen.

Ljusbrytning
För att bilden av det man betraktar ska falla på näthinnan måste ljusstrålarna brytas. Det sker i ögats optiska system, som består av hornhinnan, kammarvattnet, linsen och glaskroppen. Linsen är den viktigaste delen eftersom den kan ändra form. Linsen sitter upphängd i trådar bakom pupillen. Trådarna fäster vid strålkroppen som är en ringformad muskel. När muskeln drar ihop sig ändras linsens form. Därmed förändras linsens förmåga att bryta ljusstrålarna. Tack vare detta kan man se skarpt på både nära och långt avstånd. Vid närseende kontraheras strålkroppens muskler, linsens trådar slappas, linsen blir buktigare och ljusbrytningen ökar. Vid fjärrseende avslappas strålkroppens muskler, trådarna sträcks, linsen blir plattare och ljusbrytningen minskar. Förmågan att kunna öka eller minska ljusbrytningen kallas ackommodation.

Brytningsfel
En förutsättning för att man ska kunna se helt klart är att de föremål man ser på avbildas tydligt på näthinnan. Om brytningsförhållandena i ögat inte är perfekta kan man inte få en skarp bild på näthinnan. Då talar man om brytningsfel.

Översynthet
Vid översynthet är ögat kortare än normalt och bilden faller bakom näthinnan. Resultatet blir en oskarp bild. Felet kan avhjälpas med glasögon med konvexa linser som flyttar fram bilden till näthinnan.

Närsynthet
I motsats till översynthet är ögat vid närsynthet längre än normalt och bilden faller framför näthinnan. Resultatet blir även då en oskarp bild. Felet korrigeras med konkava linser som flyttar bilden bakåt till näthinnan.

Astigmatism
Astigmatism är ett brytningsfel som vanligen beror på att hornhinnan är starkare välvd i lodrät än i vågrät riktning.

Långsynthet
Vid ungefär 40 års ålder minskar linsens elasticitet och man har svårare att se på nära håll. Felet avhjälps med konvexa linser.

Hörsel och balansorganet

Källa: Nationellt centrum för flexibelt lärande.

Detta organ har en dubbel uppgift. Det tjänar som sinnesorgan för ljud och balans. Hörseln är det sinne som utvecklas tidigast hos fostret. Redan vid sex månader kan ett foster reagera på ljud. Sinnesceller i innerörat registrerar hörsel- och balansintryck. Impulserna leds vidare till hjärnan med hjälp av hörsel- och balansnerven, den 8:e hjärnnerven.

Ofta tänker man att örat bara är det som syns, men det består av flera delar:

ytterörat
mellanörat
innerörat

Ytterörat består av öronmusslan och den yttre hörselgången, som är en 25 mm lång kanal som slutar vid trumhinnan. Öronmusslan innehåller elastiskt brosk medan hörselgången består av ben. Båda är klädda med hud. Huden i hörselgången innehåller körtlar som bildar öronvax. Öronmusslan fångar upp ljudvågor och de leds in i hörselgången till trumhinnan som då börjar svänga, vibrera.

Mellanörat ligger väl skyddat i skallens tinningben. Mellanörat består av trumhinnan, trumhålan, de tre hörselbenen och örontrumpeten. Längst in i hörselgången sitter trumhinnan utspänd. Den är oval och har en diameter på c:a 1 cm. När ljud når trumhinnan sätts den i rörelse. Hålrummet innanför trumhinnan kallas trumhålan. Trumhålan är fylld med luft och genom en gång, örontrumpeten, står den i förbindelse med svalgets övre del. I mellanörat finns de tre hörselbenen: hammaren, städet och stigbygeln. Hammaren är fäst vid trumhinnan och måste därför följa dess rörelser. Stigbygeln sitter inpassad i ovala fönstret som är en membrantäckt öppning mellan mellanörat och innerörat. Hörselbenen är rörligt förenade med varandra och fortleder trumhinnans rörelser till innerörat. I väggen mellan mellanörat och innerörat finns ytterligare en membrantäckt öppning som kallas runda fönstret.

Innerörat består av vindlande kanaler och hålrum som tillsammans bildar benlabyrinten. Innerörat består av två organ, dels snäckan, som har med hörseln att göra, dels båggångarna som är balansorgan. Båda bildar ett invecklat system av vätskefyllda hinnklädda gångar, hinnlabyrinten, inneslutna i hålrum i tinningbenet, benlabyrinten.

Ljudvågorna fångas upp av öronmusslan, leds genom yttre hörselgången, träffar trumhinnan och sätter den i svängning. Vågrörelsen förmedlas vidare av de tre hörselbenen som även förstärker rörelsen. Stigbygelns svängningar i det ovala fönstret fortplantas till hinnsnäckan. Ljudvågorna, som satt vätskan i rörelse i och omkring hinnsnäckan, påverkar de sinnesceller som kallas hårceller. På sin yta har cellerna små tunna hår. När håren böjs på grund av vågrörelserna aktiveras sinnescellerna. Höga toner aktiverar hårcellerna vid snäckans bas medan låga toner gör att hårcellerna i snäckans topp reagerar.

Informationen från sinnescellerna leds sedan som nervimpulser genom hörselnerven till hörselcentrum i tinningloben. Först när impulserna når hörselcentrum blir man medveten om ljudet.

De tre båggångarna är halvcirkelformade och placerade i tre, mot varandra vinkelräta, plan. Dessa är fyllda med innervätska. Tillsammans med de två hinnsäckarna utgör de människans balansorgan. Vid huvudets rörelser förskjuts vätskan i hinnbåggångarna och balanssinnescellerna i dessa påverkas. Nervimpulserna fortleds via balansnerven till lillhjärnan.

Smak
Smaksinnescellerna ligger i små spolformade kroppar, de s.k. smaklökarna, som framför allt är belägna på tungryggen i anslutning till tungpapillerna (små slemhinneutskott). De uppfattar smakerna sött, surt, salt och beskt. Informationen skickas vidare till hjärnan med hjälp av två hjärnnerver: ansiktsnerven och tung-svalgnerven.

Smaksinnet ger viktig information om saker som stoppas i munnen. Informationen gör att man kan ta medvetna beslut om att svälja, eller spotta ut, det som finns i munnen. Smaksinnet är känsligt för besk smak, vilket är en viktig funktion eftersom olika gifter ofta smakar beskt.

Smaklökarna reagerar på smakämnen som är upplösta i saliv. Olika smaker uppfattas på olika ställen på tungan. Sött registreras på tungans spets, salt och surt på kanterna och beskt längst bak på tungan.

De fyra grundsmakerna sött, surt, salt och beskt blandas så att hjärnan kan skilja mellan hundratals olika smaker. Smaken påverkas även av lukten, liksom också av olika psykologiska omständigheter.

Lukt
I näshålans tak, på båda sidor av nässkiljeväggen, finns luktsinnescellerna. Från dessa går nervtrådar genom benet i näshålans tak in till luktcentrum i hjärnan. Ytternäsan kan betraktas som ett hjälporgan till luktsinnet som har stor adaptionsförmåga. Luktorganet uppfattar en mängd olika lukter. Man har totalt cirka 20 miljoner luktceller. Luktcellerna är omgivna av slem som bildas av speciella körtlar. De gasformiga luktpartiklarna måste först lösas i slemmet innan de kan påverka luktcellerna. En luktcell lever cirka två månader och ersätts sedan av nya luktceller.

Luktcentrum har nära kopplingar till den del av hjärnan som har med våra känsloupplevelser att göra. Därför kan en viss lukt ofta väcka minnet av en bestämd känsla. Doften av nyklippt gräs kan t.ex. ge minnen av hur det kändes att, som barn, springa ut på en nyslagen sommaräng.

Känsel
Känselcentrum sitter i hjärnan. Vid tal om känsel menas ofta flera olika saker. Man kan uppleva:

beröring
tryck
värme
kyla
smärta

De olika känselupplevelserna registreras i hud, muskler, senor, leder och inre organ. Impulserna skickas vidare till hjärnan med hjälp av nervbanor. När informationen når känselcentrum i hjässloben blir man medveten om upplevelsen. Det ger viktig information om hur huden påverkas och om kroppsdelarnas läge och rörelser. Speciella receptorer gör att man kan känna beröring, tryck, värme och kyla. Receptorerna kallas känselkroppar. Varje känselkropp tar bara emot information om en slags känselupplevelse, t.ex. smärta. Känselkropparna ligger i läderhuden. De finns också i leder, muskler och senor. Smärtan registreras av så kallade fria nervändar i läderhuden och i inre organ.

Känselkropparna är inte jämnt fördelade över kroppen, utan varierar mycket. Känsliga ställen som ögats hornhinna, eller fingertopparna, har många receptorer, men på ryggen ligger de glest. Information om beröring och tryck leds till hjärnan med hjälp av samma nervbana. Nervbanan korsar över till andra sidan i ryggmärgen. Information från höger kroppshalva når vänster hjärnhalva och tvärtom.

Upp