Sjukvårdstolkning

TÖI:s basordlista

Cell, vävnad, kroppens organisation

Någon gång för drygt tre miljarder år sedan föddes den första cellen. Den uppstod under speciella betingelser i urhavet. Troligen bildades först s.k. smarta molekyler i form av RNA (ribonukleinsyra). Senare uppstod DNA (deoxiribonukleinsyra), en spiralformad molekyl uppbyggd av kolhydrat, fosfat och kvävebaser. Det är också möjligt att de första DNA-molekylerna spreds som ett smittämne från någon annan plats i rymden där levande organismer redan fanns. För att cellen skulle överleva, och dessutom trivas, var det viktigt att miljön, d.v.s. det urhav som den skapades i, kunde bibehållas. Det var viktigt att temperatur, saltkoncentration och ph-värde var konstant, liksom också näringstillgång och borttransport av avfallsprodukter från cellens ämnesomsättning.

Efter en tid började den första cellen dela sig. Vissa celler blev inte alls identiska med ursprungscellen men överlevde ändå. Så småningom slog sig flera olika celler ihop och bildade flercelliga organismer. Cellerna specialiserade sig på olika arbetsuppgifter för att befrämja kollektivets överlevnad. När slutligen några celltyper specialiserat sig på att tillsammans bilda en tät hudsäck kunde organismerna lämna havet och i stället börja leva på land. I hudsäcken tog de med sig urhavet med en konstant mängd vatten och salt, och ett konstant ph-värde där cellerna kunde överleva.

Vi människor tillhör släktet homo som endast har funnits i några miljoner år. Vi lever på land med en hudsäck som innehåller den "havsmiljö" som våra superspecialiserade celler trivs i, och kräver, för att överleva. Rubbningar i vår inre miljö kan medföra allt från svårigheter för den enskilda cellen att sköta sina arbetsuppgifter, till en utbredd celldöd med undergång för hela organismen.

Det vi kallar arvsmassa - och som vi till vardags förknippar med bl.a. ögonfärg och utseende - är den uråldriga DNA-molekylen. Den finns i nästan alla våra celler och bestämmer även den enskilda cellens utseende, byggnad och funktion.

Cellens funktioner
Människokroppen är uppbyggd av ett stort antal celler med olika funktioner. En människa innehåller c:a 200 olika celltyper. De flesta celler är så små att det krävs mikroskop för att se dem. Det finns ett undantag: kvinnans äggcell som kan ses med blotta ögat. En cell (cyt) kan liknas vid en människa i miniatyr. Cellen andas, äter och producerar avfall vilket orsakar människokroppens behov av att andas, äta och göra sig av med avfall. Samtliga celler är omgivna av ett cellmembran istället för hud. Innanför membranet finns cytoplasma, som består av cytosol, och cellens organ, organellerna. Cytosol är intracellulärt vatten som innehåller proteiner och salter. De flesta organeller är liksom cellen omgivna av membraner och innehåller vätska som inte räknas som cytosol.

Källa: Nationellt centrum för flexibelt lärande.

En cell består av många delar, organeller, som var och en har viktiga funktioner. Bilden visar cellens hölje (cellmembranet), cellkärnan och en rad organeller som finns i cellvätskan (cytoplasman).

Cellkärnan är en informationscentral som styr cellens funktioner. I varje cellkärna ligger hela vår arvsmassa lagrad, c:a 30 000 gener. Det är dessa gener som ger order om vilka proteiner som ska bildas och bestämmer de flesta av våra egenskaper. Arvsanlagen finns längs den omkring två meter långa DNA-tråden.

Lysosom är cellens sopstation som tar hand om avfallet.

Golgikomplex , här bearbetas och förpackas proteinerna innan de exporteras ut ur cellen.

Mitokondrie är cellens kraftverk, här produceras den energi som cellen behöver.

Cellskelett består av muskelliknande trådar, mikrotubuli, som ger cellen stadga och rörelseförmåga.

Endoplasmatiskt nätverk , här bildas proteiner som ska transporteras ut ur cellen eller byggas in i cellens membraner.

Några exempel på olika celltyper är:

äggcell
röd blodkropp
fettcell
glatt muskelcell

Cellmembranets byggnad och funktion

Cellmembranet består framförallt av fett. De fetter som ingår i cellmembranet är framförallt fosfolipid och kolesterol. Dessa fetter påverkar vilka ämnen som kan passera in och ut ur cellen. Vattenlösliga substanser, som t.ex. olika joner och glukos, kan inte passera. Det kan däremot vattenmolekyler samt fettlösliga molekyler som syre, koldioxid, vissa hormoner och alkohol. Mellan fettmolekylerna i cellmembranet finns proteiner med olika funktioner.

Kanalproteiner bildar kanaler genom cellmembranet varigenom olika ämnen kan passera in i eller ut ur cellen. Det finns flera typer av kanalproteiner.

Transportproteiner fungerar som energikrävande pumpar för olika ämnen genom cellmembranet. Processen kallas aktiv transport. Transportproteiner kan också hjälpa olika ämnen att diffundera in i eller ut ur cellen genom faciliterad diffusion.

Receptorerna är en förutsättning för styrning av kroppens celler. De kan liknas vid nyckelhål där speciella nycklar passar. Nycklarna är ofta hormoner från hormonproducerande körtlar, signalsubstanser från nervceller eller ett läkemedel. När en nyckel passar in i nyckelhålet startar en serie reaktioner i cellen. Receptorerna är i allmänhet specifika vilket innebär att det bara är en typ av nyckel som passar i varje receptor.

Celldelning
Det finns två former av celldelning, mitos och meios. Mitos innebär att en cell innehållande 46 kromosomer ger upphov till två nya celler som även de innehåller 46 kromosomer vardera. Meiosen sker endast i könscellerna och innebär att cellerna, äggceller eller spermier, efter delning endast innehåller en halv uppsättning kromosomer, 23 stycken. Mitos sker av flera anledningar. Under fosterstadiet och under barnaåren sker en tillväxt av hela organismen. För detta krävs fler och fler celler. Celler har också olika livslängd och måste därför ständigt ersättas. Blodkroppar och epitelceller är exempel på celler som ofta byts ut. Nervceller däremot kan vara desamma hela livet.

Cellkommunikation
Celler behöver kommunicera med varandra för att kunna reglera sin utveckling och mognad, kontrollera sin tillväxt och celldelning samt att samordna den egna aktiviteten med andra cellers. Cellerna kommunicerar med hjälp av joner eller signalsubstans. Signalsubstanser är nödvändiga för styrningen av kroppens celler och används därför flitigt av såväl nervsystemet (transmittorsubstanser) som det endokrina systemet (hormoner). Substanserna skickas antingen via den interstitiella vätskan till närbelägna celler eller via blodet till celler någon annanstans i kroppen.

Åldersförändringar i cellen
När människan åldras minskar antalet celler och cellernas delningshastighet sjunker. Döda uttjänta celler ersätts inte i samma utsträckning som tidigare. Samtidigt försämras funktionen hos kvarvarande celler. En konsekvens blir att det tar längre tid att läka skadad vävnad. Orsaken till förändringarna är troligtvis funktionsstörningar i DNA och RNA. Vad som i sin tur orsakar dessa störningar saknas det idag kunskap om. En teori är att åldrandet finns inbyggt i generna, programmerat åldrande, en annan är att livsstilen påverkar åldrandet via skadliga restprodukter, t.ex. fria radikaler.

Kroppens organisation
Människokroppen är uppbyggd av celler, vävnader och organ. Det finns nästan ett oräkneligt antal celler i kroppen (ca 100 000 000 000 000). Mellan cellerna finns det vatten som innehåller olika lösta ämnen samt flera sorters trådar och andra ämnen. Allt i en vävnad som inte är celler kallas intercellulär substans eller matrix.

Organ består av vävnader och ingår i organsystem. Organsystem fungerar som serviceinrättningar för den enskilda cellens överlevnad.

Kroppens vävnader indelas i epitelvävnad, stödjevävnad, nervvävnad, muskelvävnad och flytande vävnad. Samtliga vävnadstyper består av celler och intercellulär substans.

Epitelvävnad
Epitelvävnad innehåller många celler och lite matrix. Vävnaden fungerar som skyddande beklädnad i t.ex. hud, slemhinnor och i kroppens håligheter. Det finns också en del varianter av epitelvävnader: körtelepitel innehåller epitelceller som har ombildats och kan utsöndra vätskor, medan sinnesepitel har ombildats till att registrera sinnesförnimmelser som t.ex. tryck och beröring. Epitel inne i blodkärl kallas endotel och möjliggör utbyte av vatten och däri lösta ämnen, t.ex. syre och koldioxid, mellan blod och celler.

Stödjevävnad
Stödjevävnad består av mycket matrix och få celler. Ett undantag är fettvävnaden som innehåller rikligt med fettceller. Stödjevävnaden kan delas in i:
1. Bindväv
Man kan dela in bindväv i lucker bindväv och formad bindväv. Den luckra bindväven är en mjuk vävnad som utfyller springorna mellan många organ och organdelar. Den formade bindvävnaden är trådrikare, och därför fastare, och bildar hinnor (kapslar) runt olika organ. Det finns två slag av trådar som ingår i bindväven: kollagena och elastiska.
2. Broskväv
Broskvävnad är tämligen fast, men skärbar, och kan böjas och komprimeras. Broskvävnaden delas in i hyalintbrosk och trådbrosk.
3. Benvävnad
Benvävnad är den hårdaste och fastaste av bindesubstansvävnaderna. Den består av benceller, kollagena trådar samt en hård grundsubstans. De kollagena trådarna bestämmer benets styrka medan grundsubstansen avgör benets hårdhet.
4. Fettväv
Man kan skilja mellan byggnadsfett och depåfett. Byggnadsfett bildar små kuddar och utgör byggnadsmaterial i t.ex. fotsulorna och fördelar trycket som uppstår när man belastar foten. Depåfett är en näringsreserv och tas i bruk vid svält.

Nervvävnad
Nervvävnad består av retningsledande nervceller och av s.k. gliaceller, dessa stödjer och skyddar nervcellerna och hjälper till vid deras näringsupptag. De kan fortleda impulser av elektrisk karaktär till kroppens olika delar.

Muskelvävnad
Muskelvävnad består av celler som innehåller proteinerna aktin och myosin och som tack vare dessa kan förkortas om de utsätts för stimulering. Det finns tre typer av muskelceller:

Skelettmuskelceller som styrs med hjälp av viljan och är förutsättningen för att vi ska kunna röra på skelettet.
Hjärtmuskelceller som inte kan påverkas med viljan. De finns i hjärtat.
Glatta muskelceller som inte kan påverkas med viljan. De finns bl.a. i tarmarnas och blodkärlens väggar och möjliggör rörelser i inre organ.

Den tvärstrimmiga skelettmuskulaturen står under viljans inflytande och är snabb i reaktionen men tröttnar snart. Den tvärstrimmiga hjärtmuskulaturen påminner om skelettmuskulaturen i sin uppbyggnad, men den arbetar precis som glatt muskulatur oberoende av viljan.

Flytande vävnad
Till flytande vävnad räknas blod och lymfa. I både blod och lymfa är intercellulärsubstansen flytande och vävnadens celler cirkulerar i denna vätska.

Upp