Folkbildningen är föremål för forskning från många håll. Det kan vara utvärderingsinsatser som Folkbildningsrådet eller annan aktör inom folkbildningssektorn står för. Det kan också vara forskningsintitutioner och andra som genom för mer eller mindre omfattande studier av folkbildningsarbetet.
Nedan kommer fortlöpande aktuella rapporter av detta slag att kort presenteras. Skrifter som sammanfattar studier och erfarenheter tas också upp här. I slutet av varje presentation finns normalt en länk till den organisation som står bakom studien. Där kan man ibland hitta hela studien i fulltext.
Kulturrådet
har publicerat en rapport om sambanden mellan kultur och hälsa. Rapporten
har skrivits av Cecilia von Otter vid Institutet för social forskning (SOFI)
vid Stockholms universitet.
I forskningen finns inga tydliga svar på att kulturaktivitet skulle vara hälsofrämjande eller om aktivt medskapande aktiviteter skiljer sig från mer passivt konsumerade aktiviteter, eller om stor aktivitet ger större hälsoeffekter än liten aktivitet, konstaterar von Otter inledningsvis. Hennes egen rapport baseras på information från Levnadsnivåundersökningarna 1991 och 2000 och Stockholm Birth Cohort Study, en undersökning av stockholmsbarn födda 1953.
Resultaten från de båda delstudierna tyder på att sambandet mellan kulturaktivitet och hälsa är svårt att påvisa i befolkningsstudier och att de samband som framträder är mångtydiga. Hon konstaterar att önskan att främja folkhälsa genom ökad kulturaktivitet i befolkningen inte vilar på en fast grund. Resultaten pekar framför allt på problem med att fastställa och särskilja orsak och verkan. I bägge studierna påpekas hur tydligt de faktorer som påverkar grad och/eller typ av kulturaktivitet även påverkar hälsa och att kulturaktivitet i de flesta fall bör förstås som en del av en livsstil, som knappast kan förknippas både med hälsa och ohälsa.
Det är därför ändå möjligt, säger von Otter, att vissa former av ökad kulturaktivitet bland grupper som idag av ekonomiska och sociala skäl avstår från att delta i kulturlivet skulle kunna bidra till en förbättrad folkhälsa genom en förändrad livsstil. Kunskapen idag är inte tillräckligt välgrundad för att kunna specificera sambandet.
Kultur - en del av ett hälsosamt liv? Cecilia von Otter. 32 sidor. Kulturrådets skriftserie 2008:4. Box 27215, 102 53 Stockholm. Tfn: 08-519 264 00 Fax: 08-519 264 99 http://www.kulturradet.se/templates/KR_Page.aspx?id=4131&epslanguage=SV
2008-12-11
I Högskoleverkets
serie om bildning har Gunnar Sundgren skrivit den åttonde skriften. I det
första kapitlet diskuterar han frågan "Vad är bildning?" Sundgren visar på
bildningsbegreppets motsägelsefullhet. Det är både inbäddat i ett givet historiskt
sammanhang och beroende av vilka grundläggande värderingar vi har. Till sin
karaktär är det normativt och för-vetenskapligt och omfattar föreställningar
om säväl mål och innehåll som processer och resultat. I kapitlet tas också
upp akademin som upplysningsinstitution, det vetenskapliga förnuftets begränsningar
och förhållandet mellan yrkeskunskap och bildning. Sundgren menar att bristen
på helhetssyn i den atomiserade och tekniska kunskapssynen är oförenlig med
yrkeslivets praktik och med ett brett bildningsperspektiv.
Kapitel 2 har rubriken "Pedagogik som bildningsvetenskap". Pedagogik som vetenskap har kommit att förstås som studiet av lärandets innebörder, villkor och effekter. Pedagogik som praktik tolkas som allt som underlättar det lärande som skrivs fram i utbildnings- och läroplaner. Sundgren hävdar att uppgiften för en pedagogik som bildningsvetenskap inte är att bidra till förverkligandet av samhällsmål utan att studera hur människan blir till som kultur- och samhällsvarelse. Ett avsnitt ägnas åt John Dewey som bildningsfilosof.
Kapitel 2 avslutas med en diskussion om seminariebildning. Seminariet är en av få instanser som tillåter att studenternas erfarenhets- och upplevelsevärld konfronteras öppet med forskningsbaserad teori. Sundgren hävdar att seminariet är kanske det bästa instrumentet att spela på i den akademiska orkestern, en av de främsta vägarna till en akademi för bildning.
Kapitel 3 heter "Ge studenten röst". Frågor om hur helhetssyn och meningar skapas är centrala i den pedagogiska bildningsdiskussionen. Sammanhängande studieformer, som tar utgångspunkt i reella problemställningar är mer förenliga med ett sådant bildningsideal än atomistiska framställningar av fakta utan referens till studenternas erfarenhetsvärld. I avsnittet "I bedömarens öga" diskuterar Sundgren problemet med olika bedömning av studenters prestationer. Ekvationen med skärpta krav på vetenskaplighet, ökad kontroll genom examination med flera betygssteg och fokusering på undervisningens utfall går inte ihop, menar Sundgren. Kapitlet avslutas med avsnitt om frågorna "Yrkesrelevans eller akademisk relevans?" och "En föreställd bildningsprocess?".
I det fjärde och sista kapitlet diskuteras "en akademi för bildning". Bildningsbegreppet måste grundas utomvetenskapligt och normativt. Det bör omfatta hela människan - förnuft och känsla, kropp och själ - och ses som processuellt och rationellt, ständigt pågående. Det uppstår i samspelet med omvärlden, den fysiska och sociala. Inom akademin bör förståelsen av vetenskapsbegreppet vidgas. Bildning och pedagogik bör förstås som kunskapen om hur människan blir till som kultur- och samhällsvarelse. Den kunskapen ska vägleda utformningen av undervisning och bedömning. På sikt skulle vi då få en akademi också för bildning, inte bara för utbildning, avslutar Sundgren.
Bildning och pedagogik - en akademi för bildning? Gunnar Sundgren. 78 sid.
Högskoleverkets rapportserie 2008:32 R. HSV:s hemsida: www.hsv.se.
Hela rapporten kan laddas ner som pdf-fil
2008-11-21
I skriften
"Det nya läroriket" speglas förändringen från formell
vuxen utbildning till lärande regioner, det arbete som bedrivits av Nationellt
centrum för flexibelt lärande (CFL avvecklades den 1 oktober 2008), den regionala
kunskapsbildningen, innovativa lärformer och behovet av en ny kompetenspolitik.
I del I, "En ny infrastruktur för vuxnas lärande", noterar Kenneth Abrahamsson att Sverige internationellt har uppfattats som vuxenutbildningens förlovande land med den kommunala vuxenutbildningen, folkbildningen och Kunskapslyftet som exempel. På senare tid har deltagandet i vuxenutbildningen mattats och den statliga styrningen betonar mål och utvärdering i stället för öronmärkta resurser. Folkbildningen har utvecklats och möter många nya kunskapsbehov. Det nya läroriket innebär både utmaningar och risker. Rubriker: Den svenska vuxenutbildningsmodellen - ett epokskifte? Anställbarhet, nyckelkompetens eller kritisk reflektion? Informellt lärande, kompetensmätning och validering; Kompetens i arbete och utbildningsföretagens nya marknad; Lärande regioner, utbildning och jämlikhet.
I del II, "Ett nytt landskap - det flexibla lärandets framväxt", skriver Carl Holmberg om Sveriges långa traditioner av utbildning av vuxna. Utvecklingen från de första folkhögskolorna och den första statliga aftonskolan, de statliga kvällsgymnasierna på 1950-talet och det kommunala övertagandet av den formella vuxenutbildningen beskrivs. Parallellt växte korrespondensskolor fram vars betydelse minskade då komvux etablerades. Parallellt följde distansutbildningen där UR fick en viktig roll. Internet innebar helt nya former och lärgemenskaper för vuxnas lärande. CFL gavs en främjande uppgift. Rubriker: Svensk utbildningspolicy och vuxenutbildningens organisation; Internationell utveckling - från distanslärande till MEGA-universitet; Från skolbaserad vuxenutbildning till nya lärande miljöer; Aktörer i förändringscenariot; Resultat och erfarenheter av CFL:s arbete; Sju goda år och sedan?
I del III, "Kunskapssamhället och det livslånga lärandet" konstaterar Jan Edling att utbildning är en central faktor i sysselsättningspolitiken. Vidareutbildning kan vara ett sätt att upprätthålla sin anställningsbarhet på en föränderlig arbetsmarknad. De grupper som har lägst utbildning och som befinner sig i lösa anställningsformer har sällan tillgång till personalutbildning. Edling föreslår en kompetensförsäkring utformad som en socialförsäkring där alla sysselsatta årligen kan samla kompetenspoäng i en kompetensbank. Med en sådan försäkring får alla anställda möjlighet att uppdatera och utveckla sina kunskaper och färdigheter. Rubriker: Arbetsmarknad och utbildningstid - introduktion; Teknologiska förändringar; Den globala strukturomvandlingen; Det svenska utanförskapet; Kompetenskonton - en ny socialförsäkring.
Det nya läroriket. Från formell vuxenutbildning till lärande regioner. Kenneth Abrahamsson, Jan Edling och Carl Holmberg. 176 sidor. Premiss förlag, 2008. Distribution: Premiss förlag, Drottninggatan 83, 111 60 Stockholm. Fax: 08-411 42 42 E-post: premiss@arenagruppen.se www.arenagruppen.se
2008-10-20
I
samband med att Folkbildningsrådet 2005 beslutade att ge Ibn Rushd en
kvalificeringsperiod för att bli ett statsbidragsberättigat studieförbund
uppdrogs åt två forskare vid Linköpings universitet att utvärdera Ibn Rushds
kvalificeringsarbete. Utvärderingsrapport föreligger nu i tryckt version.
Rapporten är indelad i sex kapitel. I det inledande kapitlet redogörs för bakgrund, utvärderingens genomförande och rapportens disposition. Kapitel 2 tar upp förutsättningarna för kvalificeringsperioden. Kapitel 3 "En stabil organisation ses vara a och o" beskriver studieförbundets uppbyggnad. Kapitel 4 handlar om distriktens verksamhet. I kapitel 5 redogörs för de etablerade studieförbundens syn på etablerandet av ett nytt studieförbund. Kapitlen 2-5 avslutas med reflekterande avsnitt. I kapitel 6 diskuterar författarna utvärderingens resultat under rubrikerna "Kvalificering ger möjligheter och begränsning", "Från utanförskap till delaktighet", "Att bli studieförbund stärker en identitet" samt "Ett (nästan) färdigt studieförbund".
En förkortad version av rapporten finns i FffF:s Årsbok om folkbildning 2007.
Ibn Rushd - ett nytt studieförbund. En utvärdering av Ibn Rushds väg till statsbidragsberättigat studieförbund. Lisbeth Eriksson och Martin Lundberg. 79 sidor. Folkbildningsrådet utvärderar nr 1 2008. E-post: fbr@folkbildning.se Hemsida: www.folkbildning.se
2008-09-26
Erik Amnå,
professor i statskunskap vid Örebro universitet, behandlar i sin senaste bok
medborgarnas politiska deltagande och samhällsengagemang. Bokens empiriska
underlag utgörs av data som samlats in genom kvantitativa och kvalitativa
undersökningar för att belysa de fem huvudfrågorna: Vad handlar engagemanget
egentligen om? Hur manifesteras samhällsengagemanget? Vad föder, göder respektive
föröder ett engagemang? Hur organiseras samhällsengagemanget (underifrån)?
Hur styrs samhällsengagemanget (uppifrån)?
I kapitel 1 redogörs för en rad bakgrundfaktorer, de frågor som ställts och de metoder som använts. Kapitel 2 behandlar Talet om engagemanget och vilar på en idéanalys av de politiska partierna program. De politiska partierna tycks vara i färd med att definiera ut sig själva från civilsamhället. Kapitel 3, Handlingarna, utgår från enkätundersökningar om hur deltagande utvecklas över tid. Två av tre deltar i försök att påverka samhället medan den tredje inte deltar. Det tycks finnas några mycket uthålliga drivkrafter som får medborgare att vara engagerade.
Kapitel 4, Motiveringarna, utgår från samtalsintervjuer och intervjuer med fokusgrupper. Motiveringarna delas in i plikt, vikt, förmåga, efterfrågan, effektivitet samt meningsfullhet. Intervjuer utgör också underlag för kapitel 5 om Organiseringen. Här diskuteras skillnader och likheter mellan nya och gamla rörelser.
I kapitel 6 om engagemangets inbäddning i välfärdsstaten betraktas villkoren för statsanslagen genom fokusgrupper, idéanalyser av regleringsbrev och beräkningar av anslagsutvecklingen. Den sammanfattande bilden visar på flera "bekymmersamma utvecklingsdrag". Organisationslivet riskerar att urholkas i tre demokratiskt fundamentala avseenden: som kritisk och visionär röst i samhällsdebatten, som egensinnig pionjär i välfärdsproduktionen och som en plats där enskilda människor kan få erfara personlig politisk frigörelse med inflytande och ansvar i sikte.
I kapitel 7, Jourhavande medborgare, behandlas samhällsengagemangets former och drivkrafter, den skandinaviska deltagardemokratins möjligheter samt det jourhavande medborgarskapets möjligheter. Under den sista rubriken lyfter Amnå fram några lärdomar för den som vill erbjuda jourhavande medborgare möjligheter att delta i lösande av gemensamma konflikter.
1. Demonisera inte dem som frivilligt avstår från att delta! Demokrati är ett frihetsprojekt. Var och en väljer fritt att delta eller att avstå.
2. Maximera varje medborgares förutsättningar att delta! Demokrati är ett jämlikhetsprojekt. Den gemensamma kungsvägen heter skola och välfärdsstat.
3. Bejaka samhällsengagemanget hos de jourhavande medborgarna! Demokrati är ett utvecklingsprojekt. Det är viktigt med tillgång till bildnings- och folkbildningsverksamhet. Det är också viktigt att förvaltningssystem och beslutsprocesser präglas av genomskinlighet och dialog! Ta bort allt som hindrar medborgaren från att delta!
Jourhavande medborgare. Samhällsengagemang i en folkrörelsestat. Erik Amnå. 222 sid. Studentlitteratur 2008. Box 141, 221 00 Lund. Tfn 046-31 20 00. E-post: info@studentlitteratur.se. Boken kan beställas på www.studentlitteratur.se/o.o.i.s?id=2474&artnr=32813-01&csid=66&mp=4918
2008-08-06
Folkbildningen har en viktig uppgift att överbrygga och motverka digitala klyftor i samhället. Det sker dels genom att man företräder dem som inte hänger med i IT-utvecklingens svängningar, dels genom att man är öppen för att möta grupper som vill lära sig den nya tekniken. "Det är i ljuset av samhällsutvecklingen och folkbildningens handlingsberedskap det är meningsfullt att studera och analysera IT-mönstren inom folkhögskola och studieförbund."
Tore Mellberg, tidigare folkhögskolerektor, har gjort en uppföljning av den kartläggning av hur folkhögskolor och studieförbund använder informationstekniken, som Inger Landström, Linköpings universitet, gjorde 2003 på Folkbildningsrådets uppdrag. I studien ingår 30 folkhögskolor och 50 studieförbundsavdelningar. Resultaten bygger på uppskattningar från olika befattningshavare, oftast på ledningsnivå.
Numera har alla folkhögskolor och studieförbund bredband för Internet och intranät. Den tekniska standarden upplevs som relativt hög. Tekniken har satt sig i folkbildningens infrastruktur för kommunikation och administration. Det finns ingen större skillnad mellan organisationsformerna i hur ofta ledningen och den administrativa personalen använder sig av det interna nätet. Grupperna är storanvändare. Styrelsemedlemmar förefaller använda intranätet i högre grad inom studieförbunden. Den största skillnaden gäller den pedagogiska verksamheten. Majoriteten av verksamhetsledarna menar att cirkelledarna aldrig eller nästan aldrig använder nätet medan majoriteten av rektorerna menar att kursdeltagarna använder nätet dagligen.
Inom folkhögskolan har både lärare och elever tillträde till arbets- och studiedatorer. På studieförbundsavdelningarna är det ovanligt att cirkelledare har tillträde till en arbetsdator. Ännu ovanligare är att det finns studiedatorer tillgängliga för andra cirkeldeltagare än de som studerar datakunskap eller liknande. Studieförbunden engagerar många gånger fler cirkelledare och deltagare än vad folkhögskolorna engagerar lärare och kursdeltagare. Även om det flexibla lärandet inte slagit igenom på bred front inom studieförbunden, engagerar det volymmässigt ändå en stor del cirkelledare och deltagare. Folkbildningens IT-mönster - En uppföljning av en tidigare kartläggning (2003) om nuläge och förutsättningar att använda modern informationsteknik. Tore Mellberg. 104 sidor. Folkbildningsrådet, Box 730, 101 34 Stockholm. Tfn: 08-412 48 00. http://www.folkbildning.se
2008-01-22
Lars-Erik
Olsson, forskare vid Ersta Sköndal högskola, har jämfört
den grupp människor som är "aktiva", dvs. som arbetar
frivilligt, uppger att de ingår i sociala nätverk och utför
informella insatser gentemot släkt och vänner, med en "passiv"
grupp som inte gör något av detta. Studien baseras på 2005
år befolkningsundersökning.
Undersökningar tyder på att medlemsantalet i ideella föreningar sjunker, men att detta inte tycks inverka på människors engagemang i frivilligt arbete. Engagemanget verkar t.o.m. öka något sett över en tioårsperiod. Ungefär en fjärdedel av den vuxna befolkningenarbetar inte frivilligt, deltar inte i nätverk eller gör informella insatser. Summan är relativt konstant över tid. Det innebär att över en miljon människor idag inte finns med i föreningslivet etc. Gruppen passiva har mindre sociala kontakter med omvärlden i form av arbetskamrater, vänner och släkt.
Det har betydelse att skolas in i föreningslivet av sina föräldrar. Man lär sig att arbeta frivilligt. Ålder är viktigt. Man tillhör i högre grad gruppen passiva i början och slutet av livet. Det finns en korrelation mellan å ena sidan utbildning och inkomst och å andra sidan att tillhöra den passiva gruppen. Den som är mer utbildad och tjänar mer tillhör i högre grad gruppen aktiva och tvärtom.
Lika "naturligt" som det framstår för vissa medborgare att arbeta frivilligt, ingå i sociala nätverk och göra anhöriginsatser, lika "onaturligt" verkar det framstå för andra. Hur detta går till är det en viktig framtid fråga att undersöka. Sannolikt sker rekrytering efter en likhetsprincip. Nya medlemmar och frivilligt arbetande blir en replikation av dem som redan finns inom organisationen och det utesluter grupper som inte är lika. De aktiva medborgarna arbetar frivilligt i hög utsträckning på sin fritid. Föreningslivet finns för dem redan är socioekonomiskt och socialt etablerade.
Föreningslivet skulle kunna fungera som en viktig källa för skapande av socialt kapital. I socialt och ekonomiskt väletablerade områden finns ett fungerande föreningsliv medan det är sämre i miljonprogramområdena. Riktade stöd och verksamheter kan skapa bättre förutsättningar för det föreningsliv som finns och växer upp i dessa områden.
Ett delvis ensamt liv. En studie av människor som inte deltar i föreningslivet. Lars-Erik Olsson. 70 sidor. Ersta Sköndal högskola, 2007. Forskningsavdelningens rapportserie nr 52. Kan laddas ner som pdf-fil från http://www.esh.se/forskning/civilsamhaelle-tillit-samt socialt-arbete/publikationer/arbetsrapportserien/
2007-12-21
I det treåriga forskningsprojektet "Lokal utveckling och folkbildningens vardag och villkor" har en första delrapport publicerats av Lisbeth Eriksson, Linköpings universitet. Rapporten söker besvara frågan "Hur kan lokal utveckling beskrivas i 'utsatta' områden?.
Kontexten i denna studie kring folkbildningens roll i ett lokalt utvecklingsarbetet utgörs av problemtyngda, stigmatiserade och projekttrötta förorter två i Malmö och en i Göteborg
Andra aktörer har en bild av att studieförbunden inte tar initiativ eller ha någon framträdande roll i de områden som ingår i studien. Finns det inget behov av folkbildande insatser? Arbetar folkbildningen i det tysta, genom medlemsorganisationer eller på annat sätt? Är det viktigt at man är synlig, eller är det effekter som räknas? Handlar det om något annat, idag okänt, som gör att folkbildningen som inte i så hög grad närvarande i dessa miljöer? Är folkbildningen obekant för de de boende eller något som de inte har behov av? Stämmer utbud med efterfrågan? Har folkbildningen någon strategi för hur man arbetar när de flesta man vänder sig till kanske inte har samma referensramar eller kulturella traditioner som folkbildningen har?
I nästa steg kommer folkbildningens självbild att studeras. Hur upplever folkbildningens aktörer själva sin roll i dessa områden och hur ser vardagen ut för folkbildningens aktörer?
Rapporten "Lokal utveckling i storstad – vad händer i förorten?. En första delrapport från en treårig studie om lokal utveckling och folkbildningens villkor och vardag". omfattar 61 sidor. Den är publicerad av Linköpings university Electronic Press, 2007 och kan laddas ner som pdf-fil från www.ep.liu.se/ea/svfhu/2007/002/.
2007-12-15
Sam Paldanius, Linköpings universitet, gör en delstudie om folkhögskoleanda och folkhögskolemässighet inom ramen för forskningsprojektet "Folkhögskolans praktiker i förändring" som finansieras av Vetenskapsrådet. Syftet är att reda på vad dessa begrepp innebär i folkhögskolans praktik. I en första delstudie ingår två datainsamlingar. Den första är en pilotunderssökning om hur orden anda och mässighet används i texter på Internet. Denna dokumentanslys ligger till grund för en intervjustudie som vänder sig till tre folkhögskolor och elva lärare. Den andra delstudien bygger på resultaten från den första men ställer frågor om anda och mässighet till samtliga svenska folkhögskolor.
Kunskapsområdet är närmast okänt vilket innebär att processen är trevande i försöken att finna olika möjliga definitioner insamlade från folkhögskolans praktik. Ett antagande är att folkhögskolan bör bära en identitetskänsla (som folkhögskola). Om det finns ett intresse av att bevara denna känsla, finns också ett behov av relevans för användning av uttrycken anda och mässighet. en intressant fråga är relationen mellan folkhögskolemässighet och folkbildningsmässighet. Är det rimligt att samtalet om folkbildning kan ha en påverkan på folkhögskolans identitet?
Folkhögskolan är en praktik i förändring. Under äldre perioder har deltagarna en känsla av att vara delaktiga i skolan som helhet. Numera förspråkas ett ideal med inflytande endast över undervisning och vissa avgränsade delar av verksamheten, t.ex. mathållning. Det kan tolkas som att deltagarna, i skolans bild av sig själv har blivit en annan kategori över tid. Deltagaren ses nu mera som en besökare och har som sådan begränsade rättigheter. Lärarna definierar sig därför alltmer som annorlunda jämfört med deltagarna. Är detta en förändring som leder till professionalisering av lärarna som yrkesgrupp? Innebär denna möjliga glidning av ett ideal någor för anda och mässighet?
Rapporten "En folkhögskolemässig anda i förändring. En studie av folkhögskoleanda och mässighet i folkhögskolans praktik" omfattar 86 sidor. Den är publicerad av Linköping University Electronik Press, 2007 och kan laddas ner som pdf-fil från www.ep.liu.se/ea/svfhu/2007/001/
2007-12-11
Anna Larssson,
idéhistoriker vid Umeå universitet, har inom ramen för det
tvärvetenskapliga forskningsprojektet "Musiklärarutbildnng
i historiskt perspektiv" genomfört en studie visar att den svenska
musiklärarutbildningen historiskt står på två ben.
Det ena är högskoleutbildningen med rötter i 1700-talet och
Musikaliska akademin, det andra den musikpedagogiska utbildning som under
1900-talet parallellt vuxit fram inom studieförbunden och folkhögskolan.
Den senare har blivit alltmer betydelsefull, inte minst genom sina jämlikhetstankar
och sin gruppmetodik. I en ny bok skildrar Anna Larsson en del av bakgrunden
till och det som sägs vara upphovet till de senaste årens framgångsrika
musikexport.
Ett viktigt steg för folkbildningens del togs 1952 när Framnäs folkhögskola grundades på initiativ av ABF. Vid sidan av den allmänna linjen inrättades en särskild musiklinje. Samma år omandlades den folkliga musikskolan i Ingesund till en folkhögskola. Därmed startades en utveckling som lett till att musik numera är folkhögskolans vanligaste inriktning.
Studieförbundens efter 1947 växande verksamhet med musikcirklar skapade behov av ledare som hade kunskap i metodik för gruppundervisning. I musikcirkeln var den egna aktiviteten, spelandet, viktigt, samtidigt som samspelet stod i centrum.
Kapitelrubriker: "Folkhögskolan och sången", Musik i folkbildningen", "Framnäs: förutsättningar och inledande verksamhet", "Musikfolkhögskolan", "Musiklärare i debatt och utbildning", Musikpedagogiska förändringar" samt "Musikutbildning mellan folkbildning och konservatorium".
"Musik, bildning, utbildning. Ideal och praktik i folkbildningens musikpedagogiska utbildningar 1930 – 1978" Anna Larsson. 192 sid. Makadam förlag 2007. Distribution: Förlagssystem, tfn 08-657 95 00. www.makadambok.se
2007-12-10
Från Pedagogiska institutionen, Lunds universitet har utkommit med slutrapport från forskningsprojektet Mångkulturell folkbildning - lärande och liv i folkbildningens värld.
Rapporten heter: Mångkulturell folkbildning. Pedagogiska utmaningar i ett postmodernt samhälle. Redaktör är Hans Lorentz.
I inledningen skriver Hans Lorentz och Bosse Bergstedt att folkbildningen idag utmanas av vi lever i ett alltmer alltmer globalt och mångkulturellt samhälle. Den fråga som ställts inom projektet har varit vad detta kan betyda för folkbildningen.
Hans Lorentz skriver i rapporten om projektets bakgrund och syfte och gör under rubriken "Kulturmöten och lärande på folkhögskola och studieförbund" en forskningsöversikt. Lorentz står också för två kapitel om "Folkbildningens diskurser igår och idag", samt "Postmoderna pedagogisks perspektiv inom folkbildningen". Tillsammans Margareta Johansson skriver Lorents också om "Livsberättelser – om att vara deltagare på folkhögskola och studieförbund med annan kulturell eller religiös bakgrund än den svenska". där en egen studie presenteras.
I rapporten medverkar också Bosse Bergstedt med artikeln "Dualism och dekonstruktion – postmoderna perspektiv på folkbildning idag.
Boken kan beställas på ForumIP@pedagog.lu.se.
2006-10-04